Börjar bli lite trött på remakes så jag blev positivt överraskad när jag insåg att
The Predator (2018) inte är en remake av
80-talsklassikern utan en uppföljare. Trots det går det inte att låta bli att jämföra med originalet och lite beror det på att dom lånat så mycket. Jag inser fullt att faktumet att jag såg originalet när jag var tonåring har präglat mig enormt och hade jag sett filmen för första gången nu hade jag haft väldigt svårt för den. Men nu är det som det är med den saken. Men jag vågar påstå att trots att jag är partisk när det gäller att bedöma originalet så har den ändå vissa kvaliteter som, om inte förr, blir påtagliga när man ser
The Predator. One-liners och töntigt machosnack till trots så bygger originalet sakta men säkert upp en spänning. I
The Predator å andra sidan så har vi i de första tio minuterna redan sett monstret och stött på några dinglande flådda lik. Precis som i originalet men där allt detta tillåts ta tid.
The Predator innehåller dessutom överkompetenta barn, en helt onödig ”förklaring” till vad rymdmonstren egentligen håller på med samt en helt osannolikt usel scen där monstren lyckas prata med människorna via en översättningsmanick. På pappret låter detta genomuselt och det är inget vidare men… men tanke på dessa horribla förutsättningar är
The Predator faktiskt inte så usel som den hade kunnat vara, den är bara… rätt dålig.
Extramaterialet består av ett antal dokumentärer som alla förklarar hur fantastisk denna film är! Roligt är dock att det framgår att den är regisserad av Shane Black, samma man som spelade ”Hawkins” i originalet (han med glasögonen och vitsarna.)
:-(
