Chopper

Chopper (2000) är en film om Mark ”Chopper” Read, en av Australiens värsta förbrytare. Filmen baserar sig på verkliga händelser men göra inga anspråk på att vara helt sann. Stilistiskt är den lite uppskruvad och teatral. Det blir dock inte för mycket eftersom Eric Bana är helt lysande som den obehaglige psykopaten ”Chopper”. En kille som mördade otaliga människor under sitt liv som kriminell. Det mest anmärkningsvärda är att han hade kontakt med polisen och kunde rånmörda knarklangare med deras goda minne. Chopper är väl inte en film som får en att se muntert på tillvaron och det här med brottslighet och korruption. Dock är det en tajt och fascinerande film.

Jag vet inte om Chopper finns på Blu-ray? Jag såg den på en gammal DVD som saknar extramaterial.

:-)

1941 - 2 disc special edition

Steven Spielberg följde upp mästerverket Jaws med den utmärkta Close Encounters of the Third Kind. Några år senare skulle ha göra Raiders of the Lost Ark, en av de bästa äventyrsfilmer som någonsin gjorts. Däremellan regisserade han dock ytterligare en film, som släpptes 1979. Filmen är inte alls lika känd som övriga titlar från den eran och jag hade inte sett den förut. Filmen är 1941 och lär vara Spielbergs största flopp, antagligen värre än Hook.

Vilket jag verkligen förstår för 1941 är en enorm soppa. Det är som en två timmar lång julgransplundring på Folkets hus. Jag var helt utmattad efter att ha sett den. Bakgrunden är ett antal händelser efter Pearl Harbor. På amerikanska västkusten uppstod tydligen panik över ett japanskt angrepp, vilket är en intressant vinkling. Men utförandet? Det ska vara komedi men det är inte roligt. Det komiska greppet består nämligen i att alla hela tiden SKRIKER och snubblar och ramlar i vattnet och slåss och beter sig som idioter. Filmen har dessutom en rejäl budget så det finns hur mycket utrymme som helst för att allt ska gå sönder och explodera. Jag överdriver inte. Finns det någon byggnad eller fordon som överlever 1941?

Originalversionen är restaurerad och i anamorfisk widescreen. Även den director’s cut medföljer men bildkvaliteten är så dålig att jag struntade i den.

Det roliga är dock att extramaterialet nästan att inköpet av 1941 var värt det. En dokumentär på en timme och trekvart om filmen som är mycket upplysande och fascinerande. Ok för att Spielberg känner sig lite väl missförstådd men annars är den balanserad och lyckas enligt min mening förklara hur det kunde bli som det blev vilket i sig är en väldigt intressant historia. Med tanke på vad jag just skrev om John Milius och Conan the Barbarian känns det jättemärkligt att Milius faktiskt hade ett finger med i spelet i den tramsiga 1941. Även omslaget får pluspoäng! Är man uppvuxen med film på 80-talet är det svårt att inte känna nostalgi över den tidens målade affischer.

:-=

Conan the Barbarian

Jag har aldrig haft någon direkt relation till Conan Barbaren. Läste i tonåren några serier som ingick i någon samling eller dylikt. Tror jag sett första filmen för evigheter sen men är inte helt säker. Första filmen som alltså är Conan the Barbarian från 1982 och som kanske är mest känd för att det är Arnolds genombrott som ”skådespelare”. Att klaga på hans talanger inom det området är dock inte rättvist just när det gäller i rollen som Conan. Tvärtom för precis som i The Terminator är det ordfattiga och bistra något som passar rollen perfekt!

John Milius står för regi och delvis för manus. Det finns väl ingen lämpligare person att på film skildra den stenhårde Conan än just Milius? Hans seriösa intresse för vapen, våld och historia underlättar. Det finns ingen som så skickligt kan lyfta fram det maskulina och stenhårda som Milius. Och samtidigt göra det intressant och inte bara köra med klyschor. Den som inte gillar hans stil kommer förvisso antagligen att anklaga honom just för det där med klyschor… Men jag gillar hans stil och tycker att det i filmvärlden finns utrymme för en sån som Milius. Filmens styrka ligger i det visuella, i den känsla och stämning som förmedlas. Dialogen är knapp men mycket av det som yttras skulle fungera som taglines.

Jag gillar genomtänkta världar och den i Conan the Barbarian är just en sådan. Den utspelas under den hyboriska tidsåldern som skulle ha inträffat för ca: 12 000 år sedan, mellan Atlantis fall och de stora civilisationernas framväxt. Magi existerar. Jag vet inte hur det skildras i serierna men filmen skildrar världen på ett realistiskt och återhållsamt vis. Säkert beror det på budget men det är också ett medvetet grepp. Fenomen som magi blir nämligen oftast mycket mer effektfulla om det sker i en värld som känns äkta.

Bildkvaliteten på denna blu-ray är bra och detaljrik. Extramaterialet får väl godkänt. Ett kommentarspår med Milius och Arnold samt ett antal dokumentärer varav de flesta är intressanta. Det enda negativa med den här utgåvan är det fullständigt gräsliga omslaget. Hur är det möjligt att man inte använde sig av den ikoniska filmaffischen? Jag är uppväxt med rollspel på 80-talet och därmed oerhört svag för den här typen av ostig fantasyestetik.

:-)

Hobbit - Smaugs ödemark

Jag var som bekant inget jättefan av The Hobbit – An Unexpected Journey. Men med tanke på vilket enormt fan jag var och är av The Lord of the Rings så vore det rimligt att se uppföljaren Hobbit – Smaugs ödemark (The Hobbit – The Desolation of Smaug) på bio. Den gick upp i december 2013 men något biobesök blev dock inte av. Vilket jag får jag skylla på Dottern. Hade inte hon kommit hade jag sett den på bio. Med det inte sagt att det skulle vara omöjligt att ordna barnvakt för ett biobesök för det är det absolut inte, jag vill inte tillhöra den typen av människor som av slentrian faller in i såna mönster. Däremot är barnvakt alltid en fråga om prioritering. Hade jag känt att det var viktigt att prioritera The Hobbit 2 (som jag fortsättningsvis väljer att kalla den) så hade jag gjort det. Det är väl själva poängen med det här stycket, själva kärnan. Där är själva beviset för att Peter Jackson vars första trilogi, som jag tycker så mycket om och som betytt så mycket för mig, med sin andra trilogi erbjuder något som jag inte riktigt bryr mig om. Det är lite sorgligt.

Annars erbjuder filmen mer av samma vara som man fick med den första:  Över två och en halv timme är späckade med rätt tjatiga actionsekvenser. Det är rörig och man förstår inte riktigt vad det är som pågår? Framförallt är det väldigt långtråkigt. Men eftersom jag inte har några förväntningar blir jag inte besviken. Bortsett från att filmen påminner om vad den kunde vara. Det hela är som en riktigt dålig uppföljare till ett mästerverk. Där en sämre regissör har tagit över och där man använder fragment från originalet och tror att upprepningen är tillräckligt. Där man inte orkar eller förmår förstå vad som gjorde originalet så bra. Det är här jag inte förstår hur Peter Jackson resonerar? För det är ju samma regissör? Är han nöjd med resultatet? Jag har svårt att tro det. Jag gissar snarare att han fått en chans att tjäna en hel del pengar och att uppdrag beskrivningen är att slå mynt av The Lord of the Rings och sen krama ut så mycket som bara går. Att sälja så många biljetter och leksaker som möjligt och helt ignorera artistiska världen. Och om han blir rik på det så kul för honom. Jag har ingen åsikt om det annat än att bra filmer blir det då inte. Han bara öser på med action och galna kameraåkningar att allt känns som ett besök på Gröna Lund. Det finns ingen känsla för vad det är som pågår.

Hade jag brytt mig hade jag varit vansinnig på den nya karaktären Tauriel. Som inte finns med i romanen men som är inkvoterad för att unga tjejer ska ha någon att identifiera sig med. Hon är en alv som är jättebra på att slåss, tänk de fånigaste och mest irriterande scenerna med Legolas från The Lord of the Rings. Jättetufft och jätteroligt! Och apropå Legolas. Han dyker ju upp och gör en närmast parodisk version av sin roll i The Lord of the Rings. Det känns sorgligt och billigt. Deras framträdande roll bidrar dessutom till att själva Bilbo kommer i skymundan. Jag trodde att storyn handlade om honom.

Det finns en sak som är bra med The Hobbit 2. Produktionsdesignen är oftast riktigt schysst! Det är vad man kan få ut av filmen, att se den som en serie riktigt läckra bilder. Även Smaug är rätt läcker. Synd bara att han var tvungen att hoppa omkring hur länge som helst. Återigen bryts illusionen.

Extramaterialet på hyrversionen består av en kort dokumentär.

:-(

Krigaren

Filmer om nynazism är relativt ovanliga. Spontant tänker jag på Romper Stomper och American History X samt ett gäng ruttna svenska titlar. Och jag är övertygad om att det finns fler även om jag inte har någon i huvudet just nu. Tyska Krigaren (Kriegerin) från 2011 är en mer udda efter den tar ett kvinnligt perspektiv på denna mansdominerade värld. Huvudpersonerna utgörs av en tjej som är rejält insyltad och vars pojkvän sitter i fängelse för misshandel samt en yngre tjej som fascineras av den världen och som sakta glider in.

Som vanligt med genren är det deprimerande och obehagligt. Att visa upp bakgrunden till personerna i gänget, att alla mer eller mindre mår dåligt och har det jobbigt och att livsstilen blir en flyt känns inte nytt. Samtidigt ligger det något väldigt viktigt i att peka på just det. Dessutom gör Alina Levshin en ruskigt bra prestation i huvudrollen. Hon är en psykopat och genuint obehaglig. Samtidigt som hon aldrig spelar över utan förmedelar känslan av en trasig skäl. Att filmen innehåller några mindre lyckade scener som tyvärr inte känns trovärdiga drar ner en smula, men som helhet är det ett gott hantverk.

Tyvärr fanns det bara på DVD men för att vara det har den gräsligt bra bild. Inget extramaterial men omslaget bjuder på ett bevis för att även filmer som utspelas i nutid kan använda sig av hakkorstricket. Borde förresten säga några ord omslaget. Varför ser det ut som taget ur en b-skräckis? Och varför ser hakkorset, som i blod förstärker bilden av skräckis, så gräsligt malplacerat ut? Jag tror förklaringen är följande: Originalaffischen (bifogas nedan) är en oerhört stark bild men sannolikt för stark för Tyskland. Därför har ett alternativ tagits fram där. Varför det alternativa omslaget används på den nordiska utgåvan vet jag inte? Men uppenbarligen tyckte någon att det inte var tillräckligt starkt nog så man har kladdat på ett hakkors i hörnet (symbolen är ju förbjuden i Tyskland).

:-)

The Thing

När jag befann mig i mina tidiga tonår så var The Thing (1982) enligt ryktet bland de läskigaste och äckligaste filmer man kunde se. Hur det var med den saken kunde jag inte verifiera då jag såg filmen först relativt nyligen. Eller nyligen vet jag inte men jag vill minnas att det var ungefär innan jag startade den här bloggen. Så 2006 eller möjligen 2005?

Hur som helst är The Thing känd som ett av de där undantagen där det handlar om en remake som är bättre än originalet (The Thing from an Other World från 1951). Som jag förvisso inte sett. Jag har heller inte sett remaken av The Thing (med samma titel) från 2011 helt enkelt för att filmen från 1982 är i det närmaste perfekt så jag kan inte se något behov av en remake. Och ja, jag inser det ironiska i att kommentera filmer jag inte sett och att jag först konstaterar att det faktiskt finns remakes som överglänser originalet bara för att i nästa sekund avfärda en remake som onödig. För övrigt så ligger filmen från 1982 enligt uppgift ligger betydligt närmare handlingen den novell som samtliga filmer baseras på.

Det där med att The Thing är perfekt är inte samma sak som att den tillhör årtiondes bästa filmer eller så. Vad det betyder är att den inom de ramar som den själv skapar lyckas leverera något som håller ihop till 100%. Ibland blir jag lite irriterad på mig själv när jag avfärdar en film för att vara för ”spretig” eftersom det är ett ganska otydligt omdöme. Men The Thing är själva motsatsen till spretig, den är tajt och den är tydlig. Den förmedlar en oerhört tydlig känsla. En hel del påminner om första Alien då det ju handlar ju om en grupp människor som befinner sig i en isolerad miljö tillsammans med en dold varelse från rymden som dödar en efter en. Men det finns ett par avgörande skillnader. Alien är mer rak och handlar om skräcken för monstret, var någonstans det gömmer sig. I The Thing finns en ytterligare dimension vilket är paranoian över att vem som helst kan vara monstret. Den andra påtagliga skillnaden har med genus att göra. Alien har uppmärksammats mycket för faktumet att den starka huvudrollen som är den som överlever och besegrar monstret är en kvinna. I The Thing utgörs hela rollbesättningen av män vilket ger en speciell atmosfär.

Hur var det då men det där läskigheten? Faktum är att filmen är riktigt grisig och innehåller ett antal väldigt spektakulära och välgjorda scener som är svåra att glömma. Specialeffekterna i The Thing tillhör de mest väldgjorda jag sett och är ett perfekt exempel på det ironiska att man kan åstadkomma mycket tätare atmosfär med praktiska effekter än de oändliga möjligheter som dataanimering ger. Mycket har nog med ljussättning att göra. Att tvingas dölja med skuggor skapar nämligen atmosfär.

Bonusmaterialet består av ett intressant kommentarspår med John Carpenter och Kurt Russel. Dessutom medföljer den utmärkta dokumentären Terror Takes Shape: The Making of the Thing som tydligen inte är med på den amerikanska utgåvan på Blu-ray av The Thing. Det brukar vara tvärtom så det känns skönt att för en gångs skull ha en fördel av att vara europé! Slutligen slänger jag på originalmotivet. Perfekt i sin enkelhet.

:-D

Detta är inlägg nummer 900. Inlägg nummer 800 skämdes inte för sig, men det känns bra att en perfekt film står för nummer 900!

Frances Ha

Mästerverk är ett starkt ord men jag tvekar inte att använda det när jag pratar om The Squid and the Whale. Men jag har gillat både Margot at the Wedding och Greenberg så något av ett fan av Noah Baumbach antar jag att jag är? Frances Ha (2012) är hans senaste. Ung kvinna boendes i New York, drar runt och vet inte riktigt vad hon vill. Det är en bagatell men en trevlig sådan. Greta Gerwig i huvudrollen är fruktansvärt bra som lite smått förvirrad men godhjärtad.

Det går inte att låta bli att tänka på Woody Allen och på sätt och vis är filmen lite som en blandning mellan Manhattan och Annie Hall. Kvalitetsmässigt inte i närheten men stilen påminner om Manhattan och det känns som att Grewig karaktär har lånat ett och annat från Diane Keatons Annie Hall. En klassisk Woody Allen som utspelas i nutid känns som en mer korrekt beskrivning än en modern Woody Allen.

Filmen är som sagt i svartvitt. Extramaterial saknas.

:-)

Thor – The Dark World

Första Thor tyckte jag var sådär men som ändå hade sina sidor. Uppföljaren Thor – The Dark World (2013) är betydligt mer tveksam. Filmen utspelar sig knappt på Jorden utan det är väldigt mycket kosmiskt flum. Vilket i sig inte är dåligt. Haken är dock att filmens struktur är så himla spretig, det blir rörigt flum istället för intressant flum. Skådisarna är bra överlag men foto och produktionsdesign känns ofta, inte alltid, rätt billigt. Släng på lite fånig humor och det blir det här resultatet.

Orkade inte med något extramaterial.

:-(

Återträffen

Om Anna Odells projekt Okänd, kvinna 2009-349701 finns det jättemycket att säga. Framförallt är det jättemycket som redan har sagts. Själv kommer jag dock inte att säga något om det. Annat än att det är omöjligt att inte beakta det när man ser Odells film Återträffen (2013). En film som handlar om vad som skulle kunna hänt om hon blev bjuden på den där klassåterträffen nyligen, vilket hon hävdar att hon inte hade blivit. Detta kan man inte undvika att se utifrån perspektivet att Odell efter sitt projekt blivit en medieprofil och enligt många framstod som provokatör eller Rikstok.

Återträffen sätter på ett oerhört skickligt och obehagligt vis fingret på något väldigt konkret: Mobbning under skoltiden. Eftersom filmen är så välspelad så känns den äkta, vilket i sin tur att man verkligen dras med på en resa tillbaka till barndomen. Det är ingen direkt behaglig tur. Jag har själv tänkt mycket på det, främst inför min egen högstadieklassträff för några år sen. Som jag inte gick på. Det var flera skäl till det men en viktig anledning var att jag inte stod ut med tanken på att de två som var mobbade skulle sitta där och så skulle vi inte låtsas om detta faktum. Något som säkert plågat dom hela sina liv. Vilka minnen skulle inte komma tillbaka? Jag stod inte ut med tanken på den förljugna situationen. Men det kanske var fegt av mig, det kanske var en orättvis underskattning? Jag vet inte, det är så oerhört komplicerat och besvärligt och det är därför som Återträffen är så viktig. Här blir det tvärtom, här sitter man inte om låtsas om ingenting utan Odell gå på konfrontation. Vilket är intressant ur perspektivet om alla uppfattade det som hänt på samma vis? Hur kan man lyfta fram sammanhållningen i klassen när den inte inkluderar alla? Det är så oerhört intressant ur så många perspektiv och säger så mycket om vilka vi är och hur vi kom dit.

Sen är även själva greppet, den metahistoria som uppstår eftersom halva filmen är en sorts film om filmen väldigt intressant. Inte för att det är udda i sig, utan för att greppet passar för just den här historian.

Eftersom Återträffen inte finns på Blu-ray fick det bli DVD. Inget extramaterial medföljer.

:-D