The King's speech

Det har hänt att jag delat Oscarsjuryns åsikt om vilken som är årets bästa film. Men det är inte särskilt sannolikt att jag kommer att göra det så det känns mest tjatigt att gnälla över att årets vinnare minsann inte är årets bästa film. Å andra sidan jag måste få gnälla ändå. För år 2010 kom såna fantastiska filmer som Inception och The social network... The King's speech framstår som rent löjlig i jämförelse. Och är man på det humöret kan man även droppa titlar som Black swan, Winter’s bone och Kick-Ass.

Nåväl. Det hjälper ju inte.

Tonläget i The King's speech är uppskruvat och försöker vara lite komiskt mellan varven. Men det är inte roligt. Och jag förstår varför filmen gick hem för det är sånt här som Oscarsjuryn tenderar att falla för. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush är precis sådär härligt överdrivet överspelat. Med så mycket känslor! Och såklart ett möte mellan olika samhällsklasser. Så tänkvärt och inspirerande!

Riktigt vidrigt och efter halva filmen satt jag och funderade på vad som pågick? Men sen vänder filmen och skildringen av upptakten inför utbrottet av det andra världskriget var riktigt intressant! Och The King's speech är bra när den tillåts vara allvarlig. Möjligen har jag tagit i lite väl med kritiken men det beror på att jag blir så irriterad på att sånt här ska löna sig i Oscarssammanhang. Lyckas man bortse från det finns ett väldigt spännande levnadsöde att beskåda. Varken mer, varken mindre.

:-I

The Wrestling Road Diaries

När det gäller wrestling kan det nog inte bli mer indy än dokumentären The wrestling road diaries (2010). Tre brottare i förbundet ROH beslutar sig för att med kamera dokumentera livet bakom kulisserna under en begränsad tid. En av dessa är Bryan Danielsson som är på väg till WWE och fokus ligger på hur han tar avsked av fansen under de små showerna.

Det här är smalt. Ibland görs dokumentärer om udda fenomen som man inte själv är ett fan av men som man kan fascineras av ändå. The wrestling road diaries tillhör inte den kategorin. Man måste vara intresserad av wrestling och även om man är det är den lite för lång med lite för långa passager där dom sitter i en bil och drar tråkiga skämt. Eller sitter i ett hotellrum och typ kollar på tv. Samtidigt är det kul med inblickar bakom kulisserna. Och det var intressant och lite beklämmande att inse hur enormt mycket mindre ROH är än WWE. Det är ändå Amerikas tredje största förbund men det är två fullständigt olika världar.

:-I

Mad Men - säsong fyra

Fjärde säsongen av Mad men härmed avklarad. Efter den tredje konstaterade jag att jag fortfarande var väldigt nöjd med kvaliteten vilket är ett påstående jag kan vidhålla även efter den fjärde. Faktum är att den här säsongen är den bästa hittills! Om det beror på att kvaliteten har ökat eller om det beror på att man nu verkligen känner (för) karaktärerna låter jag vara osagt.

När jag skriver dessa rader inser jag att jag helt glömde bort att titta på extramaterialet. Som verkar bestå av ett gäng dokumentärer som behandlar olika fenomen under 60-talet snarare än den kreativa processen bakom serien Mad men. Hoppar över dessa.

:-D

The Fighter

Boxning på film kan vara knepigt. Det är lätt att göra den orealistiskt spektakulär. Alternativet är att göra den realistisk och därmed tråkig. För boxning är rätt tråkigt. Därför är det kul att The fighter (2010) hittar den eftersträvansvärda balansen. Det skadar inte heller att skådespelarinsatserna är väldigt bra. Mark Wahlberg fungerar som försigkommen misslyckad boxare och Christian Bale briljerar i rollen som hans storebror. Bale spelar boxare på dekis med crackproblem och han lyckas i princip med att låta bli att spela över. Eller rättare sagt, man tror att han spelar över lite men i slutet av filmen får man se de verkliga bröderna och då inser man att han inte gör det. Ja, filmen baserar sig på verkliga händelser och personer.

För övrigt är det märkligt att filmen regisseras av David O. Russel. Mannen som gav oss I heart Huckabees. En film som jag tycker väldigt mycket om men som känns väldigt annorlunda i jämförelse med The fighter.

Det som är trist är att denna nordiska utgåva saknar extramaterial trots att den amerikanska innehåller en del. Fattigt.

:-)

Sucker Punch - extended cut

300 var en underhållande men rätt poänglös film. Watchmen dock... har jag utnämnt till en av förra årtiondets bästa filmer. Med andra ord är jag villig att ge Zach Snyder en hel del. Trailern antydde minst sagt att Sucker punch (2011) är en film som är lite väl för mycket men som sagt: Snyder har gjort Watchmen så jag är generös tills han bevisar att han inte förtjänar det. Vilket man väl kan säga att han gör med Sucker punch... För det här är inte en bra film. Det är en film med en massa roliga och snygga saker men där slutresultatet inte är särskilt kul.

Men det är en film som anspelar på sånt som man gillar så det går inte att bara ignorera den. Omslaget säger väl allt? 14-åringen inom mig vill tycka att det här är den coolaste filmen nånsin! Ung lättklädd tjej med pistol och en katana och i bakgrunden en jättesamuraj med en mini-gun. Kan det bli bättre/ostigare? Den vuxna versionen av mig själv vill tänka att det blir kul för att det är för mycket. Lite så är det. Ta en scen som utspelas under ett alternativt första världskrig. Tjejer i högklackat beväpnade med moderna automatvapen stormar skyttegravar beväpnade med tyska steampunk cyborger samtidigt som en skön version av White rabbit spelas i bakgrunden. Man småler. Nästa slag utkämpar tjejerna mot orcher och en drake! Snyder har samlat allt som nördar gillar och lagt det i en blender.

Men det som låter kul till en början är det inte i längden. Faktum är att Sucker punch påminner mig om ett rollspel som jag köpte i mitten på 90-talet med den självförklarande titeln: Macho women with guns. Det var väldigt kul läsning men det stannade där, som en kul parodi. Spelet var ospelbart. Samma sak med Sucker punch, den fungerar inte.

Bild och ljud är dock sylvassa. Det enda extramaterial på denna amerikanska regionsfria import som jag kunde se var några animerade kortfilmer. Resten klarar min uråldriga Blu-rayspelare inte av. Oerhört trist.

Olika genrer har olika förutsättningar när det gäller betygsättning. En film som enbart bygger på specialeffekter kan av mig i princip aldrig få högsta betyg. Enbart bygger på specialeffekter sa jag, inte faktumet att den innehåller specialeffekter. Däremot kan ett välspelat drama få högsta betyg. Men det fungerar även åt andra hållet. Ett mindre bra drama är bara det, tråkigt. Och förtjänar en tvåa. Men en film som Sucker punch är mer än bara mindre bra. För den har åtminstone givit mig fantastiskt spektakulära scener som jag inte sett något liknande och som jag inte kommer att glömma på länge. Därav en något generös betygsättning.

:-I

Black Swan

Fortsätter att tjata om hur mycket jag gillade The wrestler. När Aronofsky nu kommer med en film som inte är en uppföljare men är vad som på engelska kallas companion piece (och som jag inte kommer på vad man kan kalla på svenska) är mina förväntningar högt uppskruvade! Det är förvisso slarvigt att kalla Black swan (2010) för en ”kvinnlig The wrestler”. Men i båda fallen handlar det om en person som använder sin kropp i syfte att underhålla oss samtidigt som det leder till att personen bokstavligen bryts ner. Båda filmerna är dessutom filmande med en dokumentär stil. Den stora skillnaden är förstås de övernaturliga inslagen som finns i Black swan. Med små medel har man fått till väldigt - i brist på bättre ord - snygga effekter.

Problemet med högt ställda förväntningar är att det är så lätt att bli besviken. Jag blev nog det, lite. Vilket känns vrickat då det handlar om en bra film, punkt! Ett styrkebevis är faktumet att jag inte är ett dugg intresserad av balett och inte heller blev jag mer än måttligt nyfiken efter att ha sett filmen. Trots att filmen har ett tungt fokus på balett gillar jag den skarpt! Det säger något om bra historieberättande. Och med risk för att vara tjatig men Natalie Portman är bra. Som vanligt.

Bildkvaliteten är inte demomaterial men det har ingenting med en dålig bildöverföring att göra utan beror på den gryniga dokumentära stilen som Aronofsky använt. Extramaterialet består av en 50 minuter lång dokumentär samt en massa småklipp. Känns lite hafsig. Men har man en liten budget för sin film är det väl inte så märkligt att man inte lägger så mycket krut på det.

Black swan är en riktigt bra film, en väldigt udda film. (Att det inte är det mästerverket jag hade hoppats på hör inte riktigt till saken..)

:-)

True Grit

Det är skönt när jag redan skrivit om en film. För jag har inget att tillägga det jag skrev efter att ha sett True grit (2010) på bio.

Kan dock nämna att bildkvaliteten på denna Blu-ray är helt suverän! Dock matchar inte omslaget exakt det som är på den barskrapade hyrversion som jag såg. Sen till frågan om extramaterial... Det ska visst ingå lite grejer på köpversionen men jag är osäker på hur det var på den numera återlämnade hyrversionen?

:-)

Dead Presidents

Även om det inte är en renodlad Vietnamfilm är scenerna som utspelas under Vietnamkriget den främsta anledningen till att jag nu ser om Dead presidents (1995). Främst handlar filmen om ett gäng svarta män som under 70-talet planerar ett värdetransportrån. Några av dom har tillhört ett LRRP-förband i Vietnam och man får se vissa scener därifrån. En stor del av Dead presidents handlar om rasmotsättningarna sett ur ett Vietnamperspektiv. Det är ju ett klassiskt tema att i Vietnamfilmer skildra bemötandet av hemkomna veteraner. Här får man det svarta perspektivet, att många ur den svarta medborgarrättsrörelsen anklagade veteranerna för att ha utkämpat den vite mannens krig. Ett intressant perspektiv.

Och faktum är att Dead presidents är en riktigt bra kriminalfilm som inte alls fått den cred den förtjänar. Vilket jag är fullständigt oskyldig till då den haft en speciell plats i mitt hjärta sen 90-talet.

Synd att det inte ingår något extramaterial. Gillar dock skarpt det stilistiskt sett snygga omslaget.

:-)

Hamburger Hill

Fortsätter Vietnamtemat med (något av) en klassiker: Hamburger hill (1987) har väl aldrig ansetts tillhöra de bättre Vietnamfilmerna men ändå har den alltid funnits där. Det märkliga är att det här är första gången som jag ser den. Man får följa ett antal amerikanska soldater som ska storma en kulle och varenda klyscha från en bra Vietnamrulle ingår. Vilket i sig inte behöver vara fel utan Hamburger hill bevisar att det inte är vad man gör som räknas utan hur man gör det som är det viktiga. När det gäller film alltså. Det är klyschigt på det där dåliga viset. Samtidigt som det finns en hel del riktigt välskriven dialog. Hamburger hill är helt enkelt en blandning av högt och lågt, ett missat tillfälle. Men absolut inte dålig.

Noll extramaterial på denna DVD som har förvånansvärt skarp bildkvalitet. (Och nej, citatet på omslaget stämmer inte.)

:-I

Biutiful

Alejandro González Iñárritu är tillbaka! Vilket jag hade missat så det var bra att frugan tog tag i det hela. Efter att ha givit oss fantastiska filmer som 21 gram, Babel och nu Biutiful (2010) lovar jag härmed mig själv att hålla bättre koll på honom.

Javier Bardem spelar Uxbal, en misslyckad småbrottsling i Barcelona som får besked att han lider av cancer och inte har lång tid kvar i livet. Bardem är smärtsamt bra! Hela filmen är smärtsam. Det måste vara en av de mest skoningslösa skildringar av döden jag någon sin sett. Det är inte en film som släpper greppet om en. Man får också en befriande skildring av Barcelonas smutsiga undersida samt en brutal inblick i de papperslösas totala utsatthet i EU.

Biutiful är lätt en av förra årets bästa filmer!

:-D

127 timmar

Danny Boyles nya film 127 hours (2010) handlar som bekant om en kille som sitter fastklämd i en grotta i 127 timmar. Även om det är en fascinerande historia ligger det nära till hands att undra om långfilm verkligen är den bästa formen för att berätta just den här historien? Det är det inte. Tillbakablickar, vissa händelser som sker samt avancerade kameraåkningar räcker inte för att göra historien särskilt spännande. Men det är en tänkvärd berättelse som är vackert filmad så det är inget jag vill avråda från. Vilken komplimang… Nej, men faktiskt, det här är en sån där film som det absolut inte är något direkt fel på men som är lite… onödig?

:-I