The Deer Hunter

I våras funderade jag över vad som skulle hända med The deer hunter i Blu-ray. Nu behöver jag inte fundera längre, nu är den här! Att se en av mina absoluta favoritfilmer är givetvis helt fantastiskt! Som med alla gamla filmer är lyftet i bildkvalitet inte lika stort som med nyare filmer, men det är ändå ett lyft som heter duga!

Sen fattar jag inte riktigt vad det här är för utgåva egentligen? Utgiven av Studio canal och verkar inte finnas vare sig i Storbritannien eller i USA. Vilket jag struntar i om det inte vore för att det som vanligt med europeiska utgåvor saknas extramaterial. Otroligt synd.

Men det är framförallt kul att konstatera att det nu kommer så mycket bra i Blu-ray!

:-D

In the Valley of Elah - Saknad efter strid

Tommy Lee Jones har tydligen stridit Vietnam och nu har hans son som stred i Irak försvunnit någonstans på vägen tillbaka. Det hela blir en lösa-mysteriet-film där Jones sakta men säkert snokar upp fler och fler ledtrådar på vad som hänt hans son i Irak och hur detta hänger ihop med försvinnandet.

Ibland är det lite intressant, ibland är det riktigt fånigt och som oftast är det bara trist och segt. Och det blir aldrig så Viktigt eller Meningsfullt som jag inbillar mig att man vill få det till.

Finns bra mycket bättre vis att spendera nästan två timmar än på den här.

Ja, ja. Snygg bild, riktigt snygg.

:-(

Låt den rätte komma in

Tyvärr är det omöjligt att ge Låt den rätte komma in en rättvis bedömning, att bara se den för vad den är. Detta av två anledningar. För det första: Boken är helt fullständigt fantastisk. Alltså, jag saknar ord för att beskriva hur perfekt den här, hur mycket den talar till mig. Filmen kan omöjligen leva upp till den. Eller? De förhandsrapporter som trillat in från USA de senaste månaderna där jag inte vet hur många gånger som ordet ”mästerverk” används har fått mig otroligt förväntansfull. Vilket i sig alltid tenderar att slå fel.

Men Låt den rätte komma in ÄR en väldigt, väldigt bra film! Det är otroligt tjatigt att konstatera att ”men den är inte lika bra som boken”, för det är den inte. Och som vanligt har man varit tvungen att hoppa över en hel del vilket man alltid måste när man översätter bok till film. Det är inget konstigt eller egentligen problematiskt. Vad som dock blir lite tråkigt är att man oundvikligen sitter och jämför, funderar på vad som saknas, vad som gjorts annorlunda och liksom lite glömmer bort den fantastiska filmen som det trots allt är. Det är lite synd.

För filmen är väldigt vacker, väldigt stämningsfull, bitvis obehaglig och dessutom väldigt välspelad. Och att de båda barnen fungerar så bra som de gör är ju en bragd i sig!

Så jag tänker se filmen för vad det är, nämligen en av de bästa vampyrfilmer jag sett och därför förtjänar den ett riktigt högt betyg!

:-D

Margot at the Wedding

Regissören/manusförfattaren till den fantastiska The squid and the whale Noah Baumbach är tillbaka med en ny film. Precis som i föregångaren är det skruvade och gravt dysfunktionella familjerelationer som står i förgrunden. Nicole Kidman är bra som den kvävande och platstagande mamman, det är kul att återse Jennifer Jason Leigh och dessutom är det uppfriskande att se Jack Black i en annorlunda roll. Vet inte riktigt vad jag ska säga, den är inte lika bra som den förra filmen men den är helt klart sevärd. Gillar man att gotta sig i dåliga familjerelationer gillar man Margot at the wedding.

:-)

The Incredible Hulk

Egentligen skulle man vilja förhålla sig till en sån här film precis som till vilken film som helst. Att bara se och bedöma den rakt upp och ner för vad den är. Men när det handlar om en film som The incredible Hulk är det omöjligt eftersom man släpar på för mycket bagage.

Jag kan inte se där här filmen utan att tänka på den där gången då jag sju år gammal pekar på tidningen Hulken på Konsum i Kärrtorp och sedan läser/tittar igenom den hundratals gånger. Eller de där lördagskvällarna på landet när den läskiga tv-serien visades (när han förvandlades till Hulken och hans ögon blev gröna satte sina spår). Och dom där oändligt utdragna eftermiddagarna i tonårsrummet när Hulkens medverkan i Marvels universum var bra mycket mer intressant än läxorna. Eller för den delen Ang Lees udda film från 2003 som har en del bra sidor sina brister till trots.

När man ser en sån här film ställer man sig inte frågan om dom lyckats göra en bra film utan man ställer sig frågan om dom lyckats göra en bra Hulk-film? Svaret är ja, typ. Det börjar bättre än det slutar och inledningen är faktiskt bra. Bruce Banner har flytt till Brasilien för att komma ifrån sig själv och dom scenerna har mycket atmosfär och spänning. Sen, blir det mest segt. Det avslutas med en monsterfajt och jag kommer på mig själv med att sitta och gäspa, precis som i Iron man. Men det kanske är så att jag trots allt inte är så road av superhjältekonceptet som jag skulle vilja? Jag kanske har växt ifrån detta en smula och jag vet inte om det i såna fall är bra eller dåligt? Fast slutscenen när Robert Downey Jr. kliver in och antyder en framtida crossover kittlar lite.

Det som är problemet med Bruce Banner/Hulken är att karaktärens styrka även är dess svaghet. Som alla bra skrivna mäktiga karaktärer har han en sida att kämpa mot, det faktum att Bruce Banner inte vill vara Hulken.

Problemet med Lou Ferrigno i tv-serien var att hur bisarrt stor han än var så var han inte närheten av den omänskligt store Hulken. I Ang Lees film fick man en gigantisk och uppenbart löjligt dataanimerad Hulk. I den här filmen är han lite mindre och klart bättre animerad. Stundtals ser han helt äkta ut men i andra lägen är animationen löjeväckande. ÅTERIGEN! Dataanimationen är ännu inte på den nivån vi alla vill att den ska vara på och därför bör man vara försiktig med att visa upp objekt i klart dagsljus, precis som man behövde vara när man använde sig av masker och dockor. Inget nytt här. (Och att bero på det fysiska, möjligen inbillar jag mig men det ser ut som om Liv Tyler har skaffat silikonläppar och om det stämmer är det bara sorgligt. Som OM det behövdes.)

Bild och ljud är givetvis fantastiska på denna Blu-ray men dokumentärerna är inte riktigt så bra som man hade hoppats. Utöver detta finns bortklippta scener och lite allt möjligt.

:-I

The Usual Suspects

Håller som sagt på att se om lite gamla godingar för att avgöra om dom blivit dom där odödliga klassikerna man hoppades att dom skulle bli eller om dom ”bara” är riktigt bra filmer? Just The usual suspects var det ett bra tag sedan jag såg men jag minns att den erbjöd en omskakande resa.

Problemet med filmer som bygger på en rejäl twist är att det tenderar att vara väldigt intressant första gången man ser dom men gång nummer två, eller i alla fall tre, riskerar dom att bli rätt poänglösa. The usual suspects lider lite av detta, det blir en helt annan film när man vet hur det egentligen ligger till. Ibland sitter man och funderar över att vissa scener verkligen är konstruerade för att dölja sanningen, scener som annars inte skulle vara uppbyggda på samma sätt. På det positiva kontot finns dock det faktum att filmen är väldigt underhållande trots allt! Det är en tajt thriller som är otroligt välgjord och det kryllar av bra skådisinsatser. Man undrar om filmen hade fått högsta betyg om det inte vore för att den bygger för mycket på ett slut som bara funkar första gången man ser den?

Ljud och blid är finfina men tyvärr saknas extramaterial.

:-)

Repmånad

Året innan den fantastiska första Sällskapsresan gjorde Lasse Åberg Repmånad, en film som lite oförtjänt fallit i glömska. Här provar han en massa idéer som sedan används i den kommande filmen: Stig Helmer (som här heter Helge) som tönten som bor hemma hos morsan ska på repmånad, kastas in i händelser bortom hans kontroll och träffar otroligt nog en kvinna. Samma gamla story alltså. Dessutom medverkar en mängd skådisar som sedan dyker upp i hans kommande filmer.

Repmånad är en lysande satir över Försvarsmakten såsom den tedde sig då, innehåller mängder av pricksäkra och roliga scener och lyckas dessutom klämma in en mängd situationskomik som funkar. Och som vanligt är rekvisitan 100%. I Repmånad testade Lasse Åberg de idéer som i Sällskapsresan nådde perfektion.

Finns ingen anledning att gnälla över ljud och bild, givetvis är det inte bra. Däremot saknar jag extramaterial. Om inte den biobiljett som av någon anledning medföljde kan räknas som sådant?

:-)

Nosferatu / Nosferatu - The Vampyre / Shadow of the Vampire

Har haft en liten filmfestival på temat Nosferatu och sett de tre filmer som jag känner till knyter an till temat. Nosferatu – den klassiska första Draculafilmen, Nosferatu – The Vampyre – nyinspelningen, samt Shadow of the vampire – metafilmen om inspelningen av Nosferatu.


Nosferatu

Den tyska filmen Nosferatu från 1922 är såvitt jag vet den första Draculafilmen. Inte officiellt eftersom man inte lyckades få loss rättigheterna varför filmen heter Nosferatu och vampyren heter greve Orlock... I övrigt är det Dracula. Inte för att man följer boken exakt utan storyn baseras lite löst på den berömda förlagan. Vilket Nosferatu har gemensamt med den absoluta majoriteten filmatiseringar av Dracula. Som ett exempel utspelar sig filmen i Tyskland.

När man tänker Dracula tänker man ofta aristokrat och slängkappa, vilket är den klassiska gestaltning som Bela Lugosi gav rollen i filmen Dracula nio år senare. I Nosferatu har dock vampyren en helt annan framtoning. Han är åldrad, död, som en insekt, ett djur. Det finns inget nobelt över honom. Det intressanta är att detta ligger närmare boken Dracula än de romantiska och aristokratiska skildringarna som blivit något av vampyrens adelsmärke.

Nosferatu lyfts gång på gång fram som milstolpe och mästerverk (vet inte i hur många filmer där någon sitter och tittar på just Nosferatu, det är rätt många) och i samband med att Coppola gjorde min personliga Draculafavorit framhåller han Nosferatu som den bästa som gjorts. Det är kul att se vilka scener han inspirerat av och vilka han snott rakt av. Och visst är det onekligen en extremt stilbildande och unik film men haken är bara den att jag har svårt att riktigt njuta av stumfilm. Jag förstår rent intellektuellt att den är väldigt speciell och välgjord men jag förmår inte att uppskatta formen. Vilket väl beror på bristande vana.

Att klanka ner på bildkvaliteten känns mer än något annat rätt onödigt. Klart den är skräp. Men jag vill ändå påpeka att den inte bara är extremt grynig utan att själva filmen bitvis är skadad så att den hoppar. Inte något man normalt accepterar men med en sån här gammal film får man lov att köpa situationen. Det som dock känns trist är att den inte innehåller något extramaterial. Det borde finnas gott om folk som har enormt mycket att säga om denna klassiker.

:-I


Nosferatu – The Vampyre

I slutet på 70-talet fick Werner Herzog för sig att göra en remake av den gamla klassikern Nosferatu. Återigen handlar det om en tysk film och man följer originalet rätt väl. Men även om vampyren (här fantastiskt spelad av Klaus Kinski) i många scener agerar exakt som förlagan har man gjort honom klart mer sorglig, vilket gör att han känns mer mänsklig.

Även om Winona Ryder alltid kommer förbli min favorit som Mina Harker blev jag väldigt tagen av den anemiska Isabelle Adjani som är smärtsamt vacker (jag vet att hon heter Lucy i filmen, av någon anledning har dom bytt namn på Lucys och Minas roller).

Filmen är superpretentiös med ett långsamt tempo, många vyer och udda men snygga scener som t.ex. när tusentals råttor hoppar i land från skeppet Demeter. Dialog och interaktionen mellan skådespelarna är fantastisk men så fort det blir action känns allt otroligt teateraktigt. Jag tror att detta är ett medvetet grepp från Hertzog som tyvärr inte föll väl ut. Men bortsett från dom fåtaliga tramsiga scenerna är det här en fascinerande och klart sevärd film. Och det är extra kul att Jonathan Harker spelas av Hitler (Bruno Ganz).

Den tekniska kvaliten lämnar en hel del att önska och det enda extramaterialet består av ett kommentarspår av Herzog och en journalist. Det är ett rätt intressant spår att lyssna till förutom när Herzog återkommande mässar om att en ”amerikansk publik” aldrig skulle gilla en sån här film eller har sett något liknande. Helt onödigt.

:-)


Shadow of the Vampire

Intrigen i Shadow of the vampire är rolig: Tänk om Max Shreck, som spelade vampyren i Nosferatu, faktiskt är en vampyr på riktigt och har anlitats av regissören för att spela en skådespelare som spelar en vampyr?

Filmen utspelar sig under inspelningen av Nosferatu och det är uppenbart att man studerat källan mycket noggrant. Man får följa hur många av de klassiska scenerna spelades in men bjuds på en alternativ förklaring om vad som egentligen hände. Inspelningen störs givetvis av det faktum att medarbetarna tappas på blod och samarbetet mellan regissören och hans huvudroll är minst sagt besvärligt. Ett genomgående tema i alla dessa Nosferatu-filmer är att rollprestationen av huvudrollsinnehavaren alltid är enormt bra, här är det Willhem Dafoe som levererar.

En sån här film kan bara bli bra om den är gjord med mycket kärlek och tack och lov är Shadow of the vampire just det. Halva behållningen bygger dock på att man är bekant med originalet.

Återigen är dock tekniken inte den bästa. Bildkvaliteten är dålig, det är bara stereo och det finns ingen textning. Dessutom saknas extramaterial vilket känns väldigt trist. Jag ville veta vem som gjorde den här filmen, hur idéerna kom till och hur den såldes in?

:-)


Då var jag klar med detta. Dock blir det mer vampyrism i höst. Visst, alla må tycka att det är tjatigt men det skiter jag i. Har alltid gillat genren och ser väldigt mycket fram emot Låt den rätte komma in på bio och En vampyrs bekännelse på Blu-ray!

Goda tider för Blu-ray!

Med ojämna mellanrum brukar jag konstatera att det är goda tider och nu är det dags igen. Har visserligen varit väldigt nöjd med min Blu-ray spelare men har tyckt att utbudet på film har varit lite skralt. Så inte längre! Nu har proppen gått ur fullständigt och innan årsskiftet kan man se fram mot bl.a. följande:

• Band of brothers
• Casino
• Casino Royale (deluxe ed.)
• The Dark knight
• The Godfather trilogy
• Fanny och Alexander
• Interview with the vampire
• Matrix trilogy
• Miami vice
• No country for old men
• Pan’s labyrinth
• Pulp fiction
• Sin city

Vi snackar släpp på den nordiska marknaden alltså. Det här är bara de främsta godbitarna, det kommer en radda filmer till som jag måste ha. Nästan varje dag på sista tiden har nya kanonfilmer annonserats så jag förutser en dyr höst...

:-D

The Taking of Pelham One Two Three

Försöker kolla upp lite gamla hårdkokta godingar och nu hade turen kommit till The Taking of Pelham 1-2-3. Visste inte mycket om den annat än att det är en film som verkar ha många fans.

Storyn är mycket enkel på ett sätt som den gärna kan vara i 70-talsfilm. Fyra män kapar en t-bana i New York och kräver en miljon dollar inom en timme innan dom börjar avrätta gisslan. Så enkelt. Historien berättas genom att följa alla sidor av inblandade: Kaparnas, gisslans, polisens, borgmästarens, t-banebolagets osv. Även om filmen ibland blir lite tramsig och inte riktigt tar sig själv på allvar är det ändå en väldigt effektiv och tajt thriller. Det mest slående är jargongen som är så där överdrivet hårdkokt New Yorksk. Alla är arga, ingen är rädd och tom. gisslan spenderar den mesta av tiden med att kasta ur sig förolämpningar mot kaparna. En kul detalj är att brottslingarna i Reservoir dogs heter olika färger (Mr. Blue osv.) är en idé som Tarantino uppenbarligen snott rakt av från den här filmen.

Det här är en sån där lite äldre skärputgåva med icke-anamorfisk grynig bild och steroljud. Försök hitta en bättre utgåva om du ska se filmen.

:-)

Iron Man

Det absolut mest intressanta med Iron Man är att det är den första filmen som görs av Marvel. Visst har det kommit en uppsjö Marvelfilmer tidigare såsom Spider-Man, Hulk, Fantastic Four, Daredevil etc. etc. Haken med dessa filmer är att det allt för ofta har blivit dåliga resultat framförallt på grund av att de som gjort filmerna har kompromissat för mycket med karaktärerna. Nu har Marvel tröttnat och har beslutat sig för att göra sina filmer på rätt sätt och det är, som sagt, för den som bryr sig om såna här saker oerhört intressant.

Jag vet inte riktigt hur det kom sig att Marvel chansade med en karaktär som Iron Man som är helt okänd för de flesta biobesökare men det är kul att konstatera att filmen blev både lyckad och framgångsrik. Däremot tycker jag personligen kanske inte att den var så himla bra. Det som ÄR bra är, som påpekats, att det är rätt, att det inte finns något att störa sig på som inte stämmer. Robert Downey Jr. är (som vanligt) lysande i huvudrollen, specialeffekterna är fantastiskt välgjorda och miljöerna läckra. Iron Man är helt enkelt en fröjd för ögat. Men där tar det stopp. För utöver de positiva aspekterna som jag nämnde blir filmen en väldigt vanlig trist action där robotar pucklar på varandra. Vilket iofs. väl är vad den här typen av filmer ska handla om? Visst, men efter exempelvis The Dark Knight har man blivit inte så lite petig... För tio år sedan hade jag varit väldigt nöjd med Iron Man, nu är den bara en skinande fin bagatell.

Det finns absolut ingenting att klaga på den här utgåvan dock. Bild och ljud är toppen, den är sprängfylld av extramaterial (2,5 h dokumentärer m.m. m.m.) och slutligen är omslaget coolt. En enda invändning där är det vanliga när det gäller Blu-ray, varför släpper man en ännu coolare plåtlåda på vanlig DVD men inte i Blu-ray?

Iron Man kanske inte är världens bästa film men det ska bli intressant att se vad Marvel gör med detta. Dom har ju redan släppt ifrån sig The Incredible Hulk och fler filmer är på gång.

:-I

Sankt Petersburgs demoner

Att jag besöker en italiensk filmfestival tillhör inte vanligheterna. Men JS och JN tog initiativet och av dom filmer som visades tyckte jag att Sankt Petersburgs demoner var den film som hade den mest intressanta historien.

Arrangemanget var dock inte helt lyckat. Att fyra italienska gubbar live ska prata (på italienska) i 40 minuter innan filmen är minst två gubbar och 20 minuter för mycket. Det enda som var lite intressant var att den siste av dessa talare faktiskt var regissören själv, den charmige Giuliano Montaldo, som var på plats.

Filmen skildrar hur Dostojevskij samtidigt som han försöker författa en roman dras in i en mordkomplott riktad mot tsarfamiljen. Storyn känns lite som en Dostojevskijroman i sig, han går runt i S:t Petersburg, möter många olika människor i olika ärenden samt grubblar en hel del över rätt och fel. Att filmen befolkas av italienska skådespelare fungerar betydligt bättre än vad man skulle kunna tro och nivån på skådespeleriet är överlag bra. Även om den bitvis känns som en ganska liten film är den kryddad med några pampiga scener med imponerande kostymer. Den svaga sidan är dock att den känns lite tråkig, Dostojevskij går runt och runt och man bryr sig inte ett dugg om hur det ska gå med mordförsöket.

Sankt Petersburgs demoner är en välgjord, enkel lite småtråkig men udda film. Är man intresserad av Dostojevskij eller tidsepoken är den helt klart sevärd.

:-I

Patton - pansargeneralen

Är lite osäker på varför jag egentligen köpte Patton? Tror det var för att jag inte hade sett den innan (ja, jag har vett att skämmas), ville se den, inte hittade den på hyr och dessutom hade fått för mig att den skulle vara väldigt bra?

Vilket den var! Patton har ett riktigt bra manus vars första utkast faktiskt är skrivet av Francis Ford Coppola. Det är inte 100% dokumentärt men tillräckligt mycket för att det ska kännas bra. En massa av den kontroversielle och bombastiske Pattons uttalanden framförs på ett naturligt sätt av den lysande George C Scott i huvudrollen. Han är verkligen fantastisk och bär upp rollen fullständigt! Allra bäst är hans självbelåtna leenden som han ofta får anledning att visa upp.

Filmen blandar intressanta och välskrivna dialogscener med storslagna actionscener. De sistnämnda är på samma gång oerhört imponerande samtidigt som de är filmens svaghet. När hundratals soldater och massor av stridsvagnar befinner sig i bild tillsammans med explosioner och tom. flygplan förstår man vilket oerhört arbete som måste ligga bakom. Patton är nämligen från 1970 och på den tiden fanns inga digitala effekter. Stridsscenerna är av den anledningen helt otroliga. Men tyvärr misslyckas dom med att skapa nerv och det gör dom av två anledningar. För det första var det fysiska skådespeleriet på den här tiden av någon anledning väldigt stelt och onaturligt och om någon som blir skjuten faller på ett teatermässigt sätt brister illusionen av att han just blev skjuten. Den andra invändningen (och jag är medveten om att detta är något som går de flesta förbi) är stridsvagnarna samt andra fordon. Man använder sig (ironiskt nog) av Patton-stridsvagnar och jag vet inte vad som är värst, det faktum att man använder sig av stridsvagnar som inte fanns under andra världskriget eller det att tyskarna använder amerikanska stridsvagnar? Jag förstår att de antagligen oöverstigliga svårigheterna att få fram korrekta vagnar ligger bakom men för mig pajas upplevelsen när det inte stämmer.

En sista invändning: Den amerikanska utgåvan innehåller en extra skiva med extramaterial medan den här endast innehåller filmen, en introduktion samt ett kommentarspår med Coppola. Som iofs. är intressant att lyssna på när han väl säger något men ofta sitter han tyst i långa stunder. Men nu är det slut på gnället. Bilden är riktigt bra för en så gammal film och ljudmixen, som brukar vara kass på äldre filmer är rejält upphottat! Snyggt omslag dessutom. Och filmen är, som sagt, väldigt bra! Man får en utmärkt skildring av en otroligt fascinerande person!

:-)