Mad Men – Säsong 7

 

I drygt sju års tid har jag levt med Mad Men. Faktum är att det var Frugan som började följa den första säsongen när serien inte alls hade slagit igenom på bred front utan istället var relativt okänd men tokhyllad.

Den sista säsongen delades av oklar anledning upp i två delar där de första sju avsnitten sändes 2014 och de sista under 2015. Detta har medförd eller kanske snarare möjliggjort att säsongen har släppts i två separata omgångar. Vi såg dom dock i ett svep.

Mad Men har aldrig varit min absoluta favoritserie även om jag alltid tyckt att den varit mycket bra! Enligt min uppfattning peakade serien i fjärde säsongen och i och med den sjätte säsongen kändes det definitivt som att det var dags att avsluta även om den fortfarande var bra. Det som känns lite trist är att den sista, sjunde, säsongen har ett kvalitetsmässigt glapp jämfört med alla tidigare. Det är mer utflippat än nånsin och försöket att knyta ihop alla säckar fungerar inte fullt ut. Vissa delar är fortfarande mycket bra men vissa undrar man hur dom egentligen har tänkt? Jag får försöka att glömma det och istället tänka på all glädje som Mad Men skänkt mig de senaste sju åren!

Länkar till mina inlägg om första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte säsongerna.

:-I

Crimson Peak

Crimson Peak (2015) är Guillermo del Toros senaste alster efter Pacific Rim. Det är en slags gotisk spökfilm men där fokus ligger snarare på romantik än på skräck. Som alltid med del Toros filmer så handlar det om en visuell triumf! Crimson Peak ser fantastiskt bra ut, på alla nivåer! Jag kan lätt tänka mig att se om filmen bara för att frossa i all rekvisita, alla detaljer osv. Det tråkiga är dock att storyn i Crimson Peak inte alls lyckas matcha bilderna. En film måste inte nödvändigtvis ha en invecklad intrig för att vara bra, men Crimson Peak hade behövt lite mer substans för att bli riktigt intressant.

Extramaterialet går dock inte att klaga på. Diverse dokumentärer på cirka en timme och sen ett väldigt bra kommentarspår med del Toro där han lägger ut sina tankar om filmen. Omslaget på denna europeiska Blu-ray är dock vedervärdigt. Det ser ut om att dom försöker sälja filmen till något barn som just sett Askungen. Jämför med den amerikanska utgåvan som istället använder motivet från den oerhört läckra affischen.

:-I

Sicario

Ett enda ögonkast på omslaget till Sicario (2015) avslöjar allt man behöver veta om filmen. Det bjuds på hård dialog, hård action, storpolitik och cyniskt maktspel. Jag är ett stort fan av när sånt paketeras i en form som inte är helt trovärdig men som gör en ansats av att vara det, att inte hålla det på någon nivå av dumaction. Sicario lyckas rätt väl med det. Storyn utspelas under ”kriget” mot de mexikanska drogkartellerna, ett fenomen som är intressant. Filmen lyckas dock inte komma upp i den högsta kvaliteten utan harvar lite i mellanskiktet. Det tar aldrig riktigt fart. Dock sevärd om man gillar genren.

Inget extramaterial på denna Blu-ray.

:-I

Spectre – Steelbook edition

Vad jag tyckte om Spectre (2015) när jag såg den på bio. I stort sett vidhåller jag men efter att ha sett om filmen på Blu-ray måste jag göra en komplettering: Jag erkänner härmed att jag drogs med i en hype och att jag gillade Spectre lite mer än vad den faktiskt förtjänar. Anledningen till det är att jag är ett stort fan av Craig som Bond rent generellt. Men det beror även på att de delar som jag gillar med Spectre gillar jag väldigt mycket. Som inledningen i Mexiko. Som kläderna. Som den där känslan med att åka till exotiska platser jorden runt. Det är väldigt mycket Bond och det är just det som lockar med Bond. Problemet med Spectre är dock att den är för rörig, innehåller för många efterhandskonstruktioner och helt enkelt inte håller ihop rent storymässigt.

Jag gillar verkligen designen på plåtboxen som utgör förpackningen till denna Blu-ray! Det tråkiga är extramaterialet som endast består av en kort dokumentär om inledningsscenen.

:-I

Southpaw

Det är lustigt med boxning. Samtidigt som sporten och allt runtomkring oerhört fascinerande så är just boxningsmatcher dötråkiga att kolla på. Den bästa lösningen på det dilemmat är boxning på film, såsom Southpaw (2015). Skildringen av fightern som hamnar på botten och måste häva sig upp igen är klassisk men samtidigt inte tjatig. Det är välspelat även om det kanske är lite väl mycket känslosvall ibland? Själva boxningen är också kompetent utfört. Problemet med Southpaw är an den aldrig blir så angelägen och stark som den så gärna vill vara.

Extramaterialet består av en kort dokumentär samt en Q&A med skådisarna.

:-I

NEKRomantik

Det finns filmer som jag inbillar mig att man bör ha sett och tyska NEKRomantik (1987) tillhör den kategorin. Vilket möjligen framstår som lite lustigt eftersom jag är helt övertygad om att de alla flesta är av uppfattningen att NEKRomantik är en film som man absolut inte vill eller bör se. Haken är att jag har en viss dragning till det som uppfattas som det absolut värsta som gjorts på film. Sånt där som Salò, Cannibal Holocaust, Srpski film... Såna där filmer som via olika förbud har odlat sina rykten.

Så, bör man då se NEKRomantik? Tja, varför inte? Jag ångrar inte att jag såg den men jag vill aldrig se om den. Inte bara för att det är en sällsynt vidrig film utan för att en gång räcker, den tillhör liksom inget. I centrum har vi alltså nekrofili, ett ämne som mycket sällan skildras på film. NEKRomantik är extrem lågbudget vilket bitvis skadar filmen men bitvis bidrar det också för att få till rätt stämning. Eftersom man inte hade råd med dyra specialeffekter har man använt rekvisita så som djurdelar som helt enkelt är på riktigt. Resultatet är oerhört smutsigt. Vilket jag faktiskt ändå måste ge NEKRomantik. I extramaterialet berättar regissören om hur han var trött på skräckfilmsälskare som gillar att just specialeffekter. Med NEKRomantik försökte man istället åstadkomma något som så äkta ut som möjligt och det är väl själva poängen med att göra en sån här film? (Den totalt oförglömliga slutscenen misslyckas dock med känslan av äkthet. Har man sett den vet man vad jag syftar på.) Däremot är NEKRomantik inte en bra film. Alls. Trots att den bara är en dryg timme är den faktiskt ganska tråkig.

Annars är det här en mycket förnäm utgåva. 2 skivor med två olika versioner av filmen. Som för övrigt är inspelad i Super-8 så bildformatet är 4:3 och bildkvaliteten usel. Extramaterialet består av ett kommentarspår som jag lyssnade på i dubbel hastighet (så i praktiken har jag alltså sett om NEKRomantik trots allt…). Sen finns det lite annat smått och gått, bl.a. en Q&A med regissören samt en dokumentär om filmens status i England som faktiskt är väldigt sevärd. Om hur entusiasterna var tvungen att smuggla in VHS:er i falska omslag, inköpta i kontinentala Europa. För övrigt medföljer det ett alternativt omslag som man kan välja istället. Just att utgåvan är så bra gör att betyget blir ett snäpp högre än vad filmen i sig sannolikt förtjänar.

:-I