Mother and Child

Frugan påpekar med jämna mellanrum att jag är lite väl förtjust I Naomi Watts. Det kanske jag är... Men! Jag hade faktiskt missat existensen av Mother and child (2009) och det var faktiskt inte jag som propsade på att hyra.

Nåväl. Varför hade jag missat den då? Antagligen för att det rör sig om en rätt utpräglad kvinnofilm. Så stereotyp är man (hepp!). Filmens centrala tema är adoption. Någon har adopterat bort sin dotter. Hur detta präglat bådas liv? Sen finns ett par som vill adoptera. Dom här historierna vävs samman och det är faktiskt riktigt bra. Man får en tankeställare och framförallt är det sjukt välspelat! Av alla. Här ligger filmens främsta styrka för mig: Att de komplicerade karaktärerna känns så äkta. (Och för den som undrar var har jag sett honom förr? när karaktären Steven dyker upp så är det alltså Bail Organa, princessan Leias adtoptivfar. Se där, ännu en adoptionskoppling!)

Mother and child är en grymt bra film som det känns (oväntat) kul att jag vill rekommendera!

:-)

Lemmy / Cornelis

I hyrhyllan står helt plötsligt två filmer från 2010 vars huvudroll utgörs av en manlig musiker som lever osunt och som inte är världens bästa pappa för hans son. En amerikansk dokumentär och en svensk biografisk spelfilm.


Lemmy

Lemmy är helt enkelt en dokumentär om Motörheads legendariske frontfigur. Fokus ligger på nutid men det görs även tillbakablickar på hans uppväxt och karriär. Liksom Keith Richards är Lemmy något av ett mirakel. Han borde inte leva. Vet inte om han slutat med drogerna men han har i alla fall inte slutat supa eller kedjeröka.

Hans liv verkar bestå av två delar: Antingen är han på turné eller så sitter han framför ett arkadspel på Rainbow room och dricker Jack Daniels och cola. I timmar. ”Lemmy” innehar många positioner på spelets rekordlista... Han bor i en lägenhet i närheten och det är fascinerande att se hur mycket skit och samlargrejer han har proppat den med. En vägg pryds enbart av flaggor och andra föremål från Tredje riket. Eventuella tveksamheter inför detta viftar han bort med ”I’ve had four black girlfriends, ok?”. Man får aldrig riktigt något grepp om honom vilket är i linje med hans roll som enstöring som går sin egen väg.

Det är lite kul att höra intervjuer med flera av de största inom hårdrocken där alla är överens om Motörheads storhet. Detta uppblandat med en massa roliga anekdoter. Enbart hyllningar kan bli tjatigt i längden men det fungerar bra här. Lemmy är inte fantastisk men informativ och småtrevlig. Filmen Lemmy alltså.

På skivan medföljer en kort dokumentär om dokumentären samt lite utförligare material.

:-I


Cornelis

En spelfilm om Cornelis Vreeswijk, kan det vara något? Är väl inget jättefan av honom men jag hoppades på en skön tidsresa, lite allmänbildning och att få se lite vackra Stockholmsbilder. Faktum är att Cornelis levererar allt detta! Vad skönt att skådespeleriet överlag är nedtonat och inte teateraktigt. Tycker Hank von Helvete gör bra ifrån sig även om den norska dialekten av förklarliga skäl då och då bryter igenom. Den enda som stör är faktiskt Johan Glans. Inte för att han är dålig utan för att han är just Johan Glans. Tråkigt för honom att det är så och tråkigt för mig att varje gång han dyker upp så sitter man och småskrattar åt Kvarteret Skatan.

Vad kan man säga om personen Cornelis? Jag konstaterar kort och torrt att han var en fascinerande individ som gick sin egen väg. Det jag gillar med filmen är dock att den inte ensidigt hyllar denna egensinnighet utan även visar upp myntets mörka baksida.

För övrigt är fotot väldigt snyggt och många gånger storslaget. Amir Chamdin har gjort en väldigt snygg film!

:-)

Örnnästet

När jag var typ 13 år gammal var Örnnästet (original Where eagles dare) (1968) en av mina favoritfilmer. Det var andra världskriget men egentligen en actionthriller vilket var väldigt tilltalande! Minns även hur jag och MA såg till så att klassen fick titta på den som ett led i historieundervisningen på högstadiet, vilket vi redan då kände var rätt tveksamt ur ett kunskapsperpektiv...

Men jag tycker att filmen håller måttet! Det är en väldigt välgjord film, en klassisk men on a mission! Normalt brukar jag förespråka enkelhet och störa mig på när en berättelse tar lite för många oväntade vändningar. Vilket Örnnästet gör. Eller inte för många men väl många. Dock är de inte något negativt här eftersom poängen med filmen är att försöka lista ut vem som egentligen är vem i denna snåriga värld av agenter.

Spänningsmomenten fungerar också väldigt bra och hela upplägget men linbanan är genialt! Klassisk äventyrsfilm! Det som inte fungerar lika bra är vissa effekter och actionscenerna. Såg det inte då men nu känns Clitans medverkan som en dålig ursäkt till att meja ner horder av tyskar. Dom scenerna skär sig mot de övriga där god planering är framgångsfaktorn.

Extramaterialet består av en dokumentär från inspelningen som var rätt ointressant. Sådär som såna som görs samtidigt som filmen spelas in ofta är. Det mest negativa med utgåvan är bildkvaliteten som är obeskrivligt dålig. Endast vid några få tillfällen framgår det att man tittar på något som ska föreställa HD.

:-)

Hämnden

Danska Hämnden (original Haevnen) är enligt Oscarsjuryn 2010 års bästa utländska film. Nu har jag inte sett så många ”utländska” filmer från förra året men exempelvis Gainsbourg är en som är bättre än Hämnden. Tycker jag.

Filmen försöker säga något om våld. Om våld kan rättfärdigas? När? Kille mobbas i skolan men den nya killen i klassen hjälper till genom att slå tillbaka. Men hur långt kan det gå? Persbrandt pendlar mellan att vara närvarande storsint förebild med att vara frånvarande pappa som prioriterar arbete i eländiga Afrika framför familjen. Hämnden tappar inte greppet om en och det är hela tiden intressant. Och välspelat. Lågpunkten är dock slutet när dom tar i så att filmen nästan spricker. Förresten är det grymt snyggt plåtat! Fantastiska miljöbilder!

Hämnden är en välgjord och hyfsat sevärd film som tyvärr saknar det där lilla extra (för att slänga sig med en fantasilös sportklyscha).

På skivan medföljer en intervju med regissören Susanne Bier som jag hade kunnat tänka mig att se om inte klockan blivit för sent.

:-I

Puss

Vet inte varför jag helt plötsligt har blivit en person som följer Johan Klings konstnärskap? Antar att bakgrunden till att jag köpte hans roman Människor helt utan betydelse var att jag gillade hans debutfilm Darling. Så när det är dags för ännu en film känns det nästan obligatoriskt för mig att se den.

Fast frågan är om jag inte ska sluta följa Johan Kling nu. För Puss (2010) var ingen höjdare. Filmen utspelas på en teater och grundidén, att visa upp självupptagna teaterskådespelare från sina sämsta sidor tilltalar mina fördomar! Det finns en del lyckad satir. Och jag tycker faktiskt att Susanne Thorson är ganska bra som den superirriterande regissören Katja. Problemet med Puss är att det är någon slags fars. Förvecklingskomedi, ut- och in genom dörrar. Lustiga sammanblandningar. Lagom kul.

För att inte tala om musiken som är obeskrivligt irriterande. Antar att den ska ha någon slags komisk funktion men det enda den bidrar till är att göra en lätt vansinnig.

Jaha Kling, hur gör vi nu?

:-(

The Social Network - two disc. collector's ed.

Efter den fantastiska Zodiac gjorde David Fincher Benjamin Button, som jag iofs. gillade även om det handlade om ett nerköp. När jag hörde att hans nästa projekt var en film om Facebook undrade jag om han tappat stinget? Jag menar, en film om Facebook, hur intressant kan det bli? Då hade jag ingen aning om historien bakom Facebook.

Vilket jag har nu, tack vare The social network (2010). Det är lite lustigt med Fincher som tenderar att göra filmer som antingen är fantastiska eller som är ”bara” bra. Precis som med Zodiac placerade jag The social network i den senare kategorin bara för att sen flytta den till den fantastiska när jag väl sett om filmen. Det är ett gott betyg, det tyder på att filmen är välgjord, att det finns så mycket att upptäcka!

Historien i sig är ju väldigt spännande vilket är lite speciellt eftersom det handlar om en väldigt dialogtyngd film. Skådespeleriet är fantastiskt och bäst av alla är nog Jesse Eisenberg i huvudrollen som Mark Zuckerberg. En oerhört imponerande och komplicerad prestation!

Det är tjatigt med superlativ men allt är verkligen bra med filmen! Klippning och foto är perfekt och bidrar till att man fullständigt fänglas. Musiken av Trent Rezor är lite udda men på ett bra sätt. Det får filmen att kännas speciell. Och återigen har Fincher bevisat att specialeffekter ska vara till för att föra storyn vidare, inte vara i vägen. Tror inte att de flesta som ser filmen har en aning om hur mycket dataanimationer den innehåller. Jag hade det inte.

En film om Facebook 2011 ligger ju helt rätt i tiden. Men betyder det att den kommer kännas daterad om en 10-20 år? Jag tror faktiskt inte det. Givetvis är det ren spekulation men den är så välgjord och handlar faktiskt ganska lite om själva Facebook och betydligt mer om människorna bakom.

Bild och ljud är givetvis fantastiska på denna Blu-ray. Framförallt ljudet kanske borde lyftas fram med tanke på hur Fincher jobbar med väldigt subtila effekter. Extramaterial består av två kommentarspår och några timmar dokumentärt material som faktiskt berättar intressanta saker om filmen. Mycket bra!

:-D

Oceans

Naturdokumentären Oceans (2010) är fullständigt makalös! Filmen är fransk och i jämförelse med Planet earth och Life känns det just... väldigt fransk. Lite mer pretentiös, lite mindre torra fakta. Ibland går det väldigt lång tid innan den gravalvarlige berättarrösten säger något. Dessutom är det väldigt mycket musik. Vilket bidrar till att filmen känns mer konstnärlig än en vanlig naturfilm. Säger inte att jag föredrar det ena eller det andra utan det är väl bara bra att det finns olika uttryckssätt?

Inledningsscenen, när en ödla betraktar en satellituppskjutning under natten säger allt om vilket nivå Oceans ligger på. Har aldrig sett något liknande. Sen följer en scen där ett gäng delfiner har identifierat omringat ett fiskstim samtidigt som störtdykande fåglar haglar från himlen ner i stimmet. Sen lägger sig även hajar och valar (!) i kaoset! Helt sannslösa bilder! Planet earth gjorde en så imponerad eftersom det var ett nytt sätt att presentera naturfilm. Samma sak gäller med Oceans, man tappar hakan!

Det ingår ett par dokumentärer som ger en bra inblick i hur man filmat och resonerat.

:-D

Scott Pilgrim vs. the World

Scott Pilgrim vs. the world (2010) borde kunnat bli hur bra som helst! En film där storyn är uppbyggd som ett klassisk tv-spel där huvudpersonen måste besegra sju bossar (hennes ex.) innan han kan få flickan.

Ska man säga något positivt om filmen så kan man lyfta fram att den inte är fantasilös... Tvärtom för jag har aldrig sett något som liknar Scott Pilgrim vs. the world. Klippning och idéer är helt unika och spacade. Det jag tänker på närmast är Speed racer. Inte för att dom är lika utanför att det handlar om ett helt nytt bildspråk. Vilket är väldigt fascinerande i sig. Och filmen innehåller dessutom massor av smarta referenser både till tv-spel och annat.

Jag vill verkligen gilla Scott Pilgrim vs the world men den är för konstig och flamsig för att jag verkligen ska kunna göra det. Men jag älskar verkligen de smarta tv-spelsreferenserna och ger filmen ett högre betyg än den förtjänar enbart på grund av det!

Det medföljer några dokumentärer och när jag ser dessa och lär mig mer om serien som filmen baseras på känner jag mig faktiskt lite mer positiv till projektet.

:-I

I ondskans tjänst

I ondskans tjänst (2010) är en sjukt usel titel på en film som i själva verket heter Jud Süss – Film ohne gewissen. Den har verklighetsbakgrund och handlar om tillblivelsen av filmen Jud Süss (1940), ett projekt som lanserades av Goebbels. Propaganda mot judar skulle den innehålla men det hela skulle vara lite mer förfinat och nyanserat så att den inte skulle bli beskylld för att vara propaganda. Filmen Jud Süss har betraktats så kontroversiell att den inte får visas hur som helst. I vissa länder råder dessutom säljförbud på DVD.

Poängen med filmen om filmen är att skildra de samvetskval som huvudrollsinnehavaren dras med genom sitt deltagande i projektet. Han blir i princip tvingad av Göbels. Den historien är intressant! Däremot vet jag inte varför man spelar över så mycket? Det skriks och gestikuleras filmen igenom. Det är bra skådespelare men det är lite påfrestande.

Bildkvaliteten på denna DVD är faktiskt riktigt vass vilket är trevligt med tanke på den läckra scenografin. Filmen ser ut att vara påkostad. Noterar för övrigt ett ganska markant hakkorstrick på omslaget.

:-I

Cass

Hur många filmer om huliganer som följer West Ham United går det att göra? Footsoldier var ju inne på det. Sen jag i somras såg Hooligans samt The Firm. Visst för att West Ham var ökända men dom var inte unika, det finns andra lag att välja. Fast visst är det lite kul då jag (avlägset) följt just den klubben sen 90-talet.

Men med Cass (2008) hade det inte gått att välja ett annat lag eftersom det handlar om en verklig person. Jag har faktiskt hans bok Congratulations – You have just met the I.C.F. hemma i bokhyllan. Det filmen gör bra är att skildra den rasism som Cass utsätts för som liten och sen resten genom livet. Han är adopterad av ett vitt par och på moderns begravning försöker prästen hindra honom att säga några ord eftersom det endast är familjemedlemmar som får tala. Det är tankeväckande att man inte bara får se rena trakasserier utan även såna situationer som handlar om obetänksamheter och missförstånd.

Annars är det väl det gamla vanliga i genren. En blandning av slagsmål, så blir det något övertramp med hämnd som spårar ur. Samt hysteriska kvinnor som vill att deras män ska lägga av med dom där dumheterna. Det är tjatigt och inte särskilt välspelat. Samtidigt som dom faktiskt fått till vissa saker rätt bra.

Extramaterial saknas. Dassig bildkvalitet på denna DVD, tydligen finns den utgiven på Blu-ray i England.

:-I

Afghanistan x 2

Som bekant gillar jag krigsfilm. Jag brukar ursäkta detta morbida intresse med att jag givetvis inte gillar krig på riktigt utan endast på film. Men hur blir det då med dokumentärer som skildrar krig på riktigt? Handlar det om en nyttig påminnelse om att krig är fruktansvärt? Eller kommer man på sig själv med att sitta och uppskatta något är verkligt hemskt? Svåra frågor som det finns anledning att brottas med. Hur som helst så har det på kort tid kommit två filmer från 2010 som följer ett antal soldater i Afghanistan. En amerikansk och en dansk.


Restrepo

Det som slår mig med Restrepo är att jag aldrig sett liknande stridsscener dokumentärt skildrade. Fotografen tar verkligen en risk. Man sitter på helspänn och det hela är obehagligt. Filmen försöker inte förklara några större sammanhang utan skildrar rätt upp och ner vad som sker. Strid och tristess blandas upp med väldigt vackra bilder.

Extramaterial består av intervjuer som klippts ned till filmen, en dokumentär och en film som behandlar anhöriga till soldater som avlider. Filmen har inte släppts i Norden utan det här är en regionsfri amerikansk utgåva.

:-)


Armadillo

Om man vänder på det känns Restrepo som Hollywood-versionen av Armadillo. Restrepo är lite mer spektakulär, lite mindre problematiserande och känns lite mindre personlig. Om Restrepo var en adrenalinkick är Armadillo som ett slag i magen. Jäklar vad illa berörd jag blev! En anledning är otvivelaktigt det kulturella, att man lättare identifierar sig med en dansk än en amerikan vilket gör att det kommer närmare. Armadillo är en extremt brutal skildring av krig och vad det gör med människor. Omskakande.

Tyvärr ingår inget extramaterial.

:-D


Några kloka slutord? Tror filmerna var en bra påminnelse om vad krig egentligen är. Det är vad jag tar med mig.