Trance

Jag läste någonstans att två brittiska thrillers från 2013 som var värda att kolla in var Welcome to the Punsch och Trance. Jag måste nog bli mer källkritisk… Trance är den senaste från Danny Boyle så stilistiskt är den häftig. Kreativt fotad med en massa bra musik! Men storyn… Det här är inget för en som uppskattar en enkel intrig. Tvärtom slår filmen knut på sig själv i försök att framstå som smart. Vilket den inte är, resultatet är bara onödigt rörig. Det är som att filmen försöker utforska gränsen för exakt hur långt man kan skruva saker och ting.

Extramaterialet utgörs av en dokumentär på 30 minuter samt lite övrigt ointressant.

:-(

WWE - Hart & Soul – The Hart Family Anthology

Min måndagstradition att se wrestling fortsätter. Oftast tittar jag på Eurosport men när dom inte sänder ser jag ofta på DVD. Tillfällena är inte särskilt ofta så jag har hållit på ett tag med den senaste: Hart & Soul – The Hart Family Anthology från 2009. Den kanadensiska familjen Hart tillhör de mest framträdande familjerna inom wrestlingen. Högst upp patriarken Stu Hart och under honom sina tolv (!) barn varav i princip alla blev wrestlers eller gifte sig med wrestlers… Mest känd av alla blev Bret ”The Hitman” Hart, vars karriär man kan få en intresssant inblick i den utmärkta dokumentären Wrestling with Shadows. Bret som tillsammans med Jim ”The Anvil” Niedhart i tag-teamet The Hart Foundation för övrigt införde det klassiska svart-rosa färgtemat som numera förknippas med familjen och brottarna runt omkring den. (Tror fortfarande inte riktigt att Frugan är säker på hur mycket jag inspirerades The Hart Foundations logga när jag designade inbjudningarna till vårt bröllop…)

Nåväl! Är man bekant med familjen vet man att dom är mer eller mindre gala och lider av ständiga konflikter. Den dokumentära delen på den första skivan speglar detta faktum rätt väl. På skiva nummer två och tve finns sen ett bra urval av viktiga matcher där fokus av naturliga skäl främst ligger på Bret. Övriga familjens närvaro har allt som ofta kretsat kring honom.

Är man intresserad av ämnet är det helt klart en sevärd dokumentär. Jag blir ofta förvånad över hur WWE, som tenderar att producera så mycket skit ändå ofta lyckas väl med sina DVD:er!

:-)

Rovdjuret - ultimate hunter edition

Efter att ha sett om The Terminator tyckte jag att det var lika bra att klämman en annan gammal klassisk 80-tals Arnold: The Predator (1987). Återigen pratar vi om en av DE DÄR filmerna som haft en enorm inverkan på min filmsmak. Att den sen kanske inte håller riktigt samma kvalitet som film betraktat är en bisak. The Predator är i grund och botten en bombastisk, korkad actionrulle. Något som jag normalt inte är så förtjust i. Men jag är väldigt förtjust i The Predator. Visst spelar nostalgi in här, det är ofrånkomligt. Men det är faktiskt inte bara det utan filmen har vissa kvaliteter. Djungeln är väldigt stämningsfull. Designen på monstret är oförglömlig. Och framförallt: Dessa men on a mission är nästan samtliga sjukligt karismatiska! Extra karismatiska för en pojke i yngre tonåren, självklart. Men ändå.

Tyvärr är bildkvaliteten inte så bra som man hade hoppats. Extramaterialet får knappt godkänt. Ett kommentarspår med regissören som delvis är informativt, delvis rätt segt. Samt några korta dokumentärer som förvisso är bra men är gamla och överlyfta från DVD-utgåvan. En petig kommentar om omslaget: Motivet är förvisso läckert, men för mig känns det fel att det går i blått. Predator har alltid varit väldigt grön för mig.

:-)

The Great Gatsby

 

The Great Gatsby är en av de där titlarna som alltid funnits i mitt bakhuvud men som jag egentligen inte har någon aning om vad det handlar om? Inte mer än att det rör sig om en klassiker, om amerikansk överklass i New England. Snygga kläder, fester. Typ. Story? Ingen aning. Hyrde den från 2013 mest i allmänbildningssyfte. Sen köpte jag den från 1974. Och slutligen konstaterar jag att det finns en från 2000, från 1949 samt 1926.


The Great Gatsby (2013)

Som sagt, allmänbildningssyfte. Samt för att jag var lite nyfiken på den omtalade spektakulära stilen. Storyn i sig är väldigt enkel, betydligt enklare än jag hade föreställt mig. Sen tycker jag inte att det nödvändigtvis är dåligt med en banal (dock inte i det negativa avseendet) och svallande kärlekshistoria men jag blev lite överraskad. Än mer överraskad blev jag dock av filmen stil. Den är totalt over the top vad gäller skådespeleri, kameraåkningar, effekter. Det spektakulära festscenerna är just det. Men i övrigt blir det mest jobbigt, stilen känns som animerad film. Vilket gör att man tappar bort karaktärerna. Fullständigt. Vem är det och framför allt gör den som den gör? Sitter som ett frågetecken. I över två timmar.

Det höll på att uppstå en olycka när jag skulle hyra för versionen i 3D har verkligen lyckats maskera att det rör sig om 3D högst effektivt. Jag vet att jag låter gammal när jag säger så men det var faktiskt knepigt i 3D. Hur som helst, vass bildskärpa har den dock helt klart! Kunde inte låta bli att se de medföljande korta dokumentärerna, mest för att förstå hur det blev som det blev? Kan dock inte säga att jag blev mycket klockare. Kanske lite?

:-(


The Great Gatsby (1974)

Den här versionen har faktiskt funnits på min införskaffningslista ett bra tag. Eftersom jag hört mycket gott om den, att den ska vara så stilfull. Jag har varit nyfiken men inte tillräckligt nyfiken för att slå till. Att se nyinspelningen fick mig dock att slå till!

Vad ska man säga? Det är bra mycket bättre än den nya. Skådespeleriet är lågmält och här är det betydligt enklare att identifiera karaktärerna och deras bevekelsegrunder. Sen är det ju samma enkla story som faktiskt inte är särskilt intressant. Dock är det en spännande miljöskildring.

Filmen har en lite suddig stil så det ser inte vasst ut. Men även om den här den stilen tycker jag inte att bildöverföringen är tipp-topp. Det ingår inte något extramaterial.

:-I

Byzantium

Vampyrhöst skulle bli vampyrvinter men blev vampyrvår. Eller nåt. Eller så konstaterar jag bara att jag inte ser vampyrfilm koncentrerat, att vampyrtemat är lite dött men att jag ser en rulle då och då och att det inte är mer komplicerat än så. Hur som helst är Niel Jordans Interview with the Vampire en riktig gammal favorit. Därför trissade jag upp förväntningarna när jag såg trailern till hans nya vampyrfilm Byzantium (2012). Det såg riktigt läckert ut!

Grundstoryn är att två vampyrer, en mor och en dotter spelade av Gemma Arterton (den rödhåriga i Quantum of Solace) samt Saoirse Ronan (tjejen i The Lovely Bones) försöker hanka sig fram i en engelsk kuststad så där som vampyrer brukar. Det vill säga är i på jakt efter blod. Det är lite samvetskval och så blir det kontakt med en människa a la Twilight men det är inte så dåligt som den beskrivningen lyder utan det är mer… konstigt. Jag får inget som helst grepp om karaktärerna eller vad det egentligen är som händer. Jordan är inte skyldig oss en ny Interview with the Vampire. Men jag saknar verkligen dess mörker och välgjorda effekter. Den är så välgjord. Något man inte kan säga om Byzantium.

Extramaterial saknas.

:-(

The Terminator

I min recension av Terminator Salvation nämnde jag kortfattat vad jag tyckte om det tre första Terminator-filmerna. Låt mig här bre ut vad jag tycker om originalet. Som jag nämnde till hör den DE DÄR 10-15 filmerna som har fångade mitt filmintresse, som haft en enorm betydelse. Som jag sett löjligt många gånger. När jag började samla på DVD-filmer för 15 år sedan var det bland de första titlar jag köpte. På Blu-ray har jag dock avvaktat. Den första utgåvan fick mycket kritik för undermålig bildkvalitet så jag avvaktade. Den här nya utgåvan kunde jag dock inte motstå och nu har jag äntligen sett om en av mina favoritfilmer! Jag tjatar om det men det finns en poäng att se om gamla klassiker och det är fascinerande hur man upplever filmerna när man gör det. För trots att jag som sagt har sett The Terminator (1984) hur många gånger som helst så är den inte riktigt så som jag vill minnas. Bildspråket är nämligen förbluffande rikt! Kanske är det så att då filmen hade en minimal budget jämfört med den fläskiga uppföljaren så tenderar jag att minnas den som enklare och mar lågbudget än vad den i själva verket är?

Det finns egentligen bara två problem med The Terminator: Ett par specialeffekter med den skadade Arnold ser inte bra ut. Och filmens tredje akt och upplösning har lite svårt att matcha inledning och mitten. Det kanske låter som en rätt hård kritik men det är värt att lyfta fram hur fruktansvärt tajt de första två tredjedelarna är! Första gången man ser filmen är första halvan ett mysterium. Men det betyder inte att filmen förlorar på att att ses om. Inte alls. The Terminator är på sätt och vis en perfekt thriller med en massa cool design.

Det enda negativa är att det är för lite extramaterial, blott några dokumentärer. Dock ett stort plus för omslaget. Kolla på den bilden. Arnold. Skinnpaj. Muskelbringa. Coola glajor. En Uzi och en .45:a med lasersikte. Ett röt cybernetiskt öga. Kan man önska mer av en film?

:-D

Blade Runner

För ett par månader sen gav mobil upp efter drygt tre års trogen tjänst. Jag uppgraderade till en iPhone 4 och bereddes då med möjligheten att välja skal. Efter mycket om och men föll valet på detta i för sig något plottriga motiv. Gillar dock att det trots allt är diskret och bara den med lite koll känner igen bilden. Det här blev ett bra tillfälle att se om Blade Runner!

:-)


Samt köpa mig ett sånt där glas som Deckard dricker Johnnie Walker Black Label ur! Oerhört snyggt men lite väl stort. Att det finns att få tag på beror på att designen inte är gjord för filmen utan dom valde helt enkelt ett snyggt glas. Som tack och lov fortfarande tillverkas!

:-)

Forbidden Ground

Forbidden Ground (2013) är ännu en krigsfilm med låg budget. Första världskriget. Större delen av filmen handlar om hur tre soldater efter ett misslyckat anfall hamnar bakom fiendens linjer. Kryddat med lite scener från hemmafronten. Jag vet inte varför det kommer så mycket lågbudget i genren men resultatet blir sällan spännande. Forbidden Ground lyckas pricka av de flesta klyschorna som genren brukar bjuda på och trots att filmen är kort är resultatet mördande tråkigt. Inte direkt dåligt men ointressant.

Jag efterlyser fortfarande högbudget när det gäller första världskriget. Och nej, War Horse räknas inte…

:-(

The Birds

Jag kommer gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

Fortsätter med 60-talet och efter Psycho var det dags för The Birds (1963). En film som folk av någon anledning brukar säga att dom tyckte att den var läskig första gången dom såg den men inte längre. Jag vet inte vad det beror på att folk tycker så? Eller, en stor anledning är nog att specialeffekterna inte har åldrats så väl. Faktum är att The Birds innehåller en himla massa specialeffekter, många riktigt avancerade. Främst fåglarna i sig såklart, men även sånt som landskapsvyer.

Jag gillar domedagsstämningen, den stegrande faran som förblir oförklarad. Vissa effekter är väldigt avancerade och den innehåller dessutom en rad scener som känns genuint obehagliga. Men även om The Birds är en riktigt klassisk Hitchcock tillhör den inte hans främsta filmer. Kanske är det för jag inte tycker att huvudrollsinnehavarnas relation lyckas bli intressant?

Bildskärpan är det ingen fel på. Däremot så har många av scenerna med specialeffekter oundvikligen en slags suddighet över sig. Det medföljer flera dokumentärer som är väl värda att se.

:-)

De Palma & Pacino x 2

 

Efter många om och men tänkte jag att det äntligen var dags att se om Scarface. Och när jag ändå betade av Brian De Palmas gangsterfilm med Al Pacino i huvudrollen kunde jag lika gärna ta att se om motsvarande film från 1993: Carlito’s Way.


Scarface

Jag har länge tänkt att jag skulle se om Scarface (1983) men har inte varit sugen. Vill minnas det som en förvisso välgjord film, men en film som lite för många förortsgangsters tycker lite för mycket om. För min del har varit lätt att hitta andra favoriter inom genren.

När jag nu tio (?) år senare ser om Scarface inser jag att min minnesbild av filmen inte är helt fel, men ändå överdriven. Nej, Tony Montana är inte den mest slipade killen men det är heller inte meningen. Han ska vara för mycket, en som tar sig vatten över huvudet samtidigt som han besitter naturliga instinkter för den världen. Det är ett tjockt nät av personer med olika agendor som vävs. Dessutom är det en film som ser riktigt läcker ut. Allt det här bidrar till att det presenteras en värld som det är oemotståndligt att inte kliva in i.

Bildkvaliteten får med beröm godkänt! Extramaterialet består av diverse dokumentärer av skiftande kvalitet. Vissa intressanta och klargörande, framförallt vad gäller filmens våldsamma scener och hur de togs emot. Den amerikanska utgåvan innehåller även förlagan från 1932 men det ingår inte här. Extra plus för snygg kartong!

:-D


Carlito’s Way

Här har jag inte så mycket att tillägga jämfört med när jag såg Carlito’s Way för några år sedan. Det är en riktigt bra film, det enda jag ändrat mig på sen sist är att jag då menade att den är likvärdig Scarface. Sen dess har jag tydligen omvärderat Scarface.

Filmen ser bra ut. Det medföljer en dokumentär på 30 minuter (samma som på DVD) samt en snutt på fem minuter. Det känns inte som att man har ansträngt sig särskilt med den här utgåvan.

:-)