70-talet regerar, på blu-ray

Alien, Apocalypse Now, The Exorcist.

I detta nu finns två av dessa hos mig och en är på väg. Tre av världshistoriens bästa filmer! I blu-ray! I sinnessjukt bra utgåvor med extra allt! Jag behöver inte vara orolig över att inte ha något att sysselsätta mig med fram till årsskiftet.

Happy times!

:-D

Oskuldens tid

När vi senast såg om Casino Royale ställde frugan frågan varför Eva Green inte syns på duken oftare? Mot bakgrund av att hon ju är helt gudomlig. Bra fråga! Hur som helst har nu Cracks (2009) dykt upp i hyrhyllan. Fast i Sverige har den fått titeln Oskuldens tid vilket är helt obegripligt eftersom det ju är Age of innocence som är Oskuldens tid...

30-talet, England. 15-åriga flickor och deras simlärarinna spelad av just Eva Green. Det ska väl vara någon slags Döda poeters sällskap, fast för tjejer. På pappret låter det kanske som en film som skulle kunna tala till snuskhummern inom en och det gör det. Dom nakenbadar och har sig. Men sen tar storyn en rätt äcklig vändning. Och inte äcklig på det där bra sättet utan det är plumpt genomfört. Usch.

Annars är det här som sagt en film som är gjord för tjejer. Jag försöker inte spela dum men jag fattar den verkligen inte? Dom smyger ut nattetid på picknick och alla ska ta med sig olika sorters mat och dom blir hysteriska över detta. Och över att plocka blommor. Typ. Nu är det som sagt inte en särskilt bra film så jag skulle inte rekommendera den till tonåriga flickor som någon slags identifikationsberättelse. Vad jag dock är ute efter är att även om det var en välgjord film så skulle den ändå inte vara något som jag kan relatera till.

För övrigt skitdålig bildkvalitet, ser ut som DVD.

:-(

Oskar Oskar

Club Kalkon har haft ännu en sammankomst. Jag är medveten om att det finns ett inbyggt problem i att träffas med utgångspunkten att man ska se något dåligt, att det liksom gör att man fokuserar på det negativa och kanske blundar för det positiva. Omvänt som när en regissör man gillar kommer med en ny film och man så gärna vill tycka om det man ser att man inte förmår att vara objektiv (läs Public enemies...).

Men med Oskar Oskar (2009) behöver jag inte oroa mig för det här med objektiviteten. För jag menar... vad i helvete!

VAD I HELVETE!!!

Hur är det möjligt? Vad fan ÄR det här??? Hur... jag är mållös. Vet inte om jag mest ska känna mig arg eller bara ledsen över att en sån här film kan göras år 2009? Att det svenska filmklimatet är så sjukt att något sånt här kan få finnas och än värre: Komma undan. Att en tidning som SvD ger den en trea. Det är provocerande! På riktigt! Den recensenten har uppenbarligen kopplingar till produktionen. Uppenbarligen! Men vilken skrattfest att läsa efter att ha sett filmen!

Hur är då filmen? Omslaget utlovar ju ”En svensk Taxi Driver” men det är så långt från allt att jag inte ens tänker bry mig. Men googla gärna trailern. Titta på den och tänk tanken att du måste göra det i 90 minuter.

Jag har tidigare sagt att alla kalkoners heliga moder, Hur som helst är han jävligt död, av Kjell Sundvall, inte är en dålig film som låter sig jämföras med andra dåliga filmer. Att den snarare existerar i ett parallellt universum. Det är ett påstående jag vidhåller. Men jag vill härmed påstå att om någon film någonsin berört Hur som helst är han jävligt död i ren uselhet så är det Oskar Oskar. Det skakiga kameraarbetet, roliga timmen i mellanstadiet, improvisationerna, skrikandet, icke trovärdig rekvisita i form av ett dött djur. Osv.

Jag är skakad. Och det beror inte på den skakiga handkameran (hepp!). Bildkvaliteten håller tv-standard och det ser verkligen inte ut som film. Men konstigt nog är bildskärpan väldigt bra.

:-=

The Human Centipede - unrated director's cut

Upplägget till filmen är helt briljant! I alla fall när det gäller hur man effektivt bygger upp en skräckfilm. I somras när jag hörde talas om upplägget kunde jag nämligen inte få det ur skallen. Och det är ju det som är det centrala: Det är inte vad som visas på duken/skärmen som är det viktigaste utan det är vad som händer i ditt huvud. Så jag har gått med den här bilden i huvudet, med frågorna och nyfikenheten som bubblat upp. Hur skulle det funka? Egentligen? Och trots att jag på ett plan inte ville utsätta mig för att se den visste jag att jag av ren nyfikenhet inte skulle kunna låta bli. Dessutom har filmen blivit ett sånt fenomen. Så även om jag med åren blivit både mesigare och mindre inne på skräck kände jag att jag av rent allmänbildningssyfte var tvungen att se den.

En utmaning mellan mig och CN om vem som skulle se den först var en nödvändig spark i baken för att utsätta mig för The Human centipede... så nu är det gjort!

Filmen är ungefär vad jag förväntade mig att den skulle vara. Grundidén är i fokus. Och det är ju den där grundidén som man är sjukligt nyfiken på. Och här får man vad man bett om. Ändå är jag nöjd över att filmen utöver att leverera den där grundidén även har rätt tempo och är ”snyggt” gjord. Jag har sett många filmer där närbilden på det äckliga kroppsliga ingreppet störande uppenbart är fejk, men så inte här. Den är filmen förmedlar inga billiga latexskroppar utan det man ser gör verkligen ont. Aj! Flera scener fick mig att gny och längta till att det hela skulle vara över.

Storyn då? Ja, man vill ju inte avslöja. Grundidén är som bekant bekant. Vad som händer sen vill jag inte avslöja. Jag tyckte att grundidén är tillräckligt för att göra en film på och om man sen gör något extra av den är det en bonus. Och det gör dom, det händer saker och man mår... fysiskt dåligt... Lyckad film!

Någonting måste väl nämnas om skådespelarena. Mest av allt tycker jag synd om de tre stackarna som spenderade inspelningstiden på armbågar och knän. Sen måste man även nämna Dieter Laser (tydligen hans riktiga namn!) i huvudrollen. Snacka om klassisk filmskurk in the making! Läste en intervju med den (holländske) regissören Tom Six (ännu ett bra namn) om hur han baserat karaktären på de berättelser som tyska SS-”läkare” som han som ung utsattes för. Utsattes för berättelser alltså.

Bildkvaliteten är bitvis väldigt detaljrik och bitvis inte alls. Filmen finns ännu inte i nordisk utgåva så den jag sett var en amerikansk regionsfri import. Kommentarspåret med regissören tänker jag inte pröva mig igenom. Utöver det ingår lite annat smått och gott, bland annat en liten film där regissören filosoferar om uppföljaren. Och kul att en av de skribenter som jag verkligen följer, Devin Faraci, fick med ett citat på omslaget (även om han inte längre skriver för CHUD).

Slutligen, är The Human centipede det äckligaste nånsin? Nej, jag har sett värre saker. Tror jag. Kommer inte på något konkret men det känns ändå så. Men det är en sjukt, sjuk film som är rätt jobbig. Men, som sagt, det är själva idén som är det värsta. Och den prövningen har man ju redan genomgått.

:-)

Donnie Darko

Donnie Darko (2001) är en personlig favorit. Jag vågar påstå att det är en av de tio bästa filmerna som gjordes det förra decenniet! Så när den nu släpps i HD kändes ett köp som en självklarhet.

Donnie Darko är verkligen filmen som har Allt! Den är så rolig, smart, tänkvärd, obehaglig, välspelad, sylvasst satirisk och dessutom läckert fotad! Och mer ändå!

Men den här utgåvan har verkligen inte allt... Till att börja med är bildkvaliteten fullständigt oimponerande. Det ser inte mycket bättre ut än DVD. Vilken besvikelse! Sen innehåller den blott originalversionen av filmen och noll (!) extramaterial. Helt otroligt. En sån här kultfilm förtjänar ett bättre öde. Den amerikanska (regionslåsta) utgåvan innehåller allt extra som ingick på den omdiskuterade director’s cut samt ett nytt kommentarspår (totalt tre stycken). Nu har jag iofs. tillgång till allt detta (förutom det nya) på min otroligt läckra director’s cut DVD. Men ändå.

Förutsätter att det någon gång i framtiden släpps en fet utgåva med båda versionerna av filmen samt ett ton extramaterial. Det var vi faktiskt förtjänat.

:-I

Greenberg

Noah Baumbach kommer få svårt att toppa den smått fantastiska The Squid and the whale. Han lyckades inte att göra det med Margot at the wedding och gör det inte heller med Greenberg (2010). Däremot gör han underhållande filmer!

Ben Stiller är Greenberg och det är lite svårt att få grepp om karaktären. Vilket verkar vara meningen. Grundläge verkar vara bittert surkart men han har fler dimensioner än så.

Greenberg ska passa sin brors hus då broderns familj ska åka utomlands. Där möter han broderns barnflicka som spelas av Greta Gerwig som är fantastisk på att vara irriterande flummig. Sen blir hunden sjuk, och sen... Nej, det är omöjligt att förklara filmen genom att återge handlingen. Tonen känns igen från Baumbachs tidigare filmer. I början irriterande jag lite på att det kändes lite väl konstlat, att det var lite svårt att ta in karaktärerna. Men filmen tar sig och slutar på topp!

Extramaterialet består av tre superkorta inslag på några minuter styck. Totalt meningslöst.

:-)

Robin Hood - director's cut

Kan inte påstå att jag kände stor entusiasm när jag hörde att Ridley Scott skulle göra en Robin Hood med Russel Crowe i huvudrollen. Den rätt ljumma kritiken fick mig inte att ändra inställning. Ända fram till att det började bli dags för släppet på blu-ray började jag få en känsla, eller snarare förhoppning om att den här filmen som ingen verkar tycka om eller tro på bara måste vara bättre än vad ryktet säger. Jag menar, om det är nåt Scott kan så är det svärdfilmer som Gladiator och den underskattade Kingdom of heaven som ju blev så mycket bättre som director’s cut.

Robin Hood (2010) överraskar dock inte utan är den där mediokra filmen som jag från början ställt in mig på att den skulle vara. Tyvärr. Det finns i och för sig endast några få scener som är dåliga. Problemet är att det finns lika få scener som är bra. Robin Hood är en utdragen totalt oengagerande film att titta på. Men ändå lite trivsam. Som att titta på en fin tavla. Och jag gillar ju filmer där man investerat mycket i produktionsdesign och rekvisita och det har man helt klart gjort här. Russel Crowe går på autopilot men Cate Blanchett känns inte helt bekväm som Marion.

Filmen borde egentligen heta Robin begins eftersom det känns som en prequel till en film som ännu inte gjorts. Man har ändrat lite i den klassiska historien och här får man följa Robin från att vara soldat i Frankrike under Rickard Lejonhjärta fram till att han blir Robin Hood. Filmen slutar liksom där, när alla spelpjäser är på plats. I vanliga fall skulle det vara upplagt för en uppföljare men jag är övertygad om att den inte kommer. Vilket folk kan störa sig på. Men jag tror att svaret på frågan om varför det inte kommer någon uppföljare är samma som på frågan om varför man ändrat storyn på så många punkter. Nämligen att det inte finns någon poäng med att göra samma gamla Robin Hood ännu en gång.

På den är skivan ingår både bioversionen samt den 16 minuter längre director's cut. Har ingen aning om hur de skiljer sig men jag har hur som helst sett den längre versionen. När det gäller extramaterial blir jag dock lite upprörd. Halva poängen med såna här filmer är ju dom där dokumentärerna när man får reda på att dom smitt 10 000 svärd och rekonstruerat gamla klädesdräkter utifrån den senaste forskningen etc. Men nejdå, skivan innehåller några småfilmer som kan ses samtidigt med filmen men sånt finns ju ingen som orkar med. Utöver det ingår några bildgallerier med korta introduktioner. Men DVD-versionen verkar innehålla bortklippta scener. Det gör mig sur! Inte för att jag egentligen saknar dessa utan över faktumet att det är olika. Hur kan man bara göra så? Självklart ska extramaterialet vara detsamma såvida inte tekniken sätter gränser.

Jag vet inte hur många filmer Ridley Scott hinner göra innan det är dags..? Tyckte han var inne i ett bra streak i och med American gangster och Body of lies. Hoppas det här bara var en tillfällig svacka.

:-I

Iron Man 2

Första Iron Man tyckte jag var lätt underhållande men inget att direkt hänga i julgran(en). Nu kommer Iron Man 2 (2010) och levererar mer av samma. Robert Downey Jr. kör sin grej och är som vanligt bra. Gwyneth Paltrow är knastertorr, Scarlett Johansson känns malplacerad och Mickey Rourke levererar en rätt töntig insats som elak ryss. Tyvärr eskalerar de tråkiga och dumma aspekterna genom filmens gång och slutet är rätt uselt. Totalt sett lyder domen: Sämre än den förra.

Bildkvaliteten är dock superb, Iron Man 2 ser fantastisk ut! Extramaterialet består framförallt av ett kommentarspår (som jag inte avlyssnat). I alla fall för den som hyr. Köpeversionen verkar innehålla en extra skiva med godis. (Omslaget ovan är inte helt identiskt med den utgåva som jag hyrde.)

:-(

The American

Jag har varit på bio och sett The American (2010), vilket är Anton Corbijns andra film efter Control. Den har fått rätt blandad kritik vilket å ena sidan känns lite orättvist men å andra sidan är ganska begripligt. Jag gillar den men jag kan förstå om man inte gör det. Och det handlar inte om att filmen skulle vara svår att ”haja” eller så utan mer om att den är rätt poänglös. För det är den. Man får följa George Clooney som lönnmördare som flyr från ett uppdrag i Sverige och hamnar i Italien där han förbereder ett nytt uppdrag. Typ. Det är väldigt långsamt och det händer inte så mycket och man får heller inte veta något om bakgrunden. Vem han är, vad han gör? Vilket är så befriande! Finns det något värre än filmer som inte litar på publiken och känner att saker och ting måste överförklaras?

Det bästa med filmen är dock hur den tar skjutvapen och våld på allvar. Det förekommer en del skottlossning men det är alltid korta moment som är realistiskt skildrade. En del av historien handlar om hur Clooneys karaktär modifierar ett vapen och jag är väldigt svag för såna långa sekvenser som den där han filar och borrar på vapnet. Sekvenser som gör att man känner att detta är på allvar, att detta är ett riktigt dödligt vapen som har väldigt lite med popcornrullar att göra. Och så är det väldigt snyggt med detaljer som att han samlar ihop tomhylsorna efter att ha provskjutigt. Snyggt!

Inte lika snyggt är faktumet att han inleder en romans med den prostituerade han besöker. Men jag förlåter den detaljen då skådespelerskan i fråga, Violante Placido, är så strålande vacker att man tappar hakan.

En detalj som jag dock inte kan släppa är faktumet att den senaste filmen jag såg innan The American, Once upon a time in the West, förekommer i den här filmen. Vad är oddsen på det??? Väldigt creepy. (Nej, jag har inte skrivit om Once upon a time in the West vilket beror på att jag kommer göra det i ett lite större sammanhang framöver.)

The American är en bagatell som man absolut kan klara sig utan. Den tillför ingenting. Men den är välgjord och jag gillar den för vad den är.

:-)

Life

BBC:s Planet earth är bland det mest fascinerande jag sett. Life är en slags uppföljare. Men istället för att varje avsnitt fokuserar på en viss klimatzon fokuserar man istället på en viss typ av djur. Fåglar i ett, insekter i ett, osv.

Är det bra? Det är precis lika bra som Planet earth! Vilket gör att den inte får en att bli lika överväldigad utan det är snarare mer av samma. Men den innehåller mycket oförglömligt. Avsnittet där komodovaranerna biter en buffel och sedan väntar i dagar på att den ska bli tillräckligt svag är sånt man aldrig glömmer.

Fyra skivor, tio avsnitt varav varje avslutas med några minuter bonusmaterial. Strålande!

:-D

Only the Brave

Det finns många frågor som behöver belysas från ett nytt håll. Föreställningar som behöver problematiseras, nya aspekter som behöver lyftas fram. Inom krigsfilmen har det utvecklats till en undergenre vars syfte är att lyfta såna här frågor men tyvärr blir resultatet sällan bra. Som den förvirrade Miraklet vid St. Anna som skulle slå kol på myten att svarta inte stred för USA i andra världskriget.

Och nu, eller rättare sagt 2006, var det dags för nästa folkgrupp att visa att även dom minsann drog sitt strå till stacken: I Only the brave får man följa ett förband med japanska invandrare som stred för USA i Italien och Frankrike. Egentligen är bakgrunden väldigt intressant. Att USA efter att Japans anfall upprättade koncentrationsläger där man låste in etniska japaner trots att det handlade människor som faktiskt var amerikanska medborgare är häpnadsväckande. En fråga som borde belysas, diskuteras och analyseras. Flera av dessa människor anmälde sig frivilligt för att bevisa att dom minsann inte förtjänade denna behandling. Dom organiserades i ett speciellt förband som skickades till Europa. Som sagt, fascinerande saker.

Filmen lyckas dock aldrig vara ett dugg fascinerande. Och den misslyckas med att väcka de frågor som jag antar att man är ute efter? Fokus verkar mest ligga på att de här människorna förtjänade respekt eftersom dom slogs så hårt. Det blir så märkligt. Borde inte utgångspunkten snarare vara att ifrågasätta varför det krävs att man offrar sig på Europas slagfält för att nationen ska inse att ens föräldrar kanske inte förtjänar att låsas in på grund av sitt ursprung? Sen blir det blir det vanliga problemet med amerikansk andravärldskrigsfilm post Ryan. Det ensidiga talen om nödvändiga offer. Tal alltså, inte ens resonemang. Och även om Ryan har sina sidor så gillar jag ju den. Att den hade ett enormt inflytande på hur eldstrid skildras på film är bra. Mindre bra är det lika stora inflytandet det haft på hur en andravärldskrigsfilm måste se ut och vara. Måste varje film börja med en gubbe som sitter och minns varpå man klipper till en stridsscen? Only the brave verkar tro det.

Filmen är dock inte usel, den är bara idéfattig. Synd. Det borde kunna gå att göra mer av ämnet.

Omslaget dock... Herregud vilken usel idé. I förgrunden en av de få i förbandet som faktiskt inte var etnisk japan, snacka om att missa målet. Och varför måste Mr. Miyagi få en plats på högerkanten? Och det här med flygplanen... Varför måste varje krigsfilm med lite lägre budget och som därför inte innehåller några flygplan ha just flygplan på omslaget? Slår aldrig fel.

:-(