House of 1000 Corpses / Devil's Rejects

Det var ju ett antal år sedan House of 1000 corpses (HOTC) kom men jag har ännu inte sett den. Vilket inte utgör ett stort problem för mig eftersom jag inte är ett tillräckligt stort fan av genren att jag skulle tycka att det är en katastrof om jag skulle missa en och annan. Men eftersom den var så hypad har jag gång på gång tummat på den på hyllan på No1 Video och tänkt något i stil med ”nästa gång blir det den här”. Vilket det aldrig blivit. När uppföljaren Devils rejects dök upp blev jag bra mycket mer sugen på den än vad jag någonsin varit på HOTC, men eftersom jag ville se dom i rätt ordning uppstod någon form av låsning. Lösningen kom när min kompis TC nyligen köpte R1 utgåvor av de båda filmerna vilka jag helt enkelt lånade.


House of 1000 Corpses

Grundstoryn är fyra tonåringar som åker bil, hamnar i ett hus befolkat av en galen familj och som på spektakulära sätt har ihjäl tonåringarna. Ingen direkt revolutionerande story med andra ord. Närmast går mina tankar till Motorsågsmassakern, originalet alltså, inte nyinspelningen. Det här är en viktig poäng, för vad Rob Zombie har försökt göra med HOTC är att fånga känslan av 70-talsskräckfilm. Nu är jag väl ingen expert på ämnet, men jag tycker att han lyckats väldigt väl med det, nästan lite för väl. För haken med den estetik som Zombie som noggrant försökt återskapa är att den på 70-talet inte användes medvetet, utan snarare var en konsekvens av bristande tid, resurser eller teknik. (Det är lite samma problem som med Troma-filmer, en kalkon är bara kul om det är en riktig kalkon, inte om man medvetet försökt framställa en kalkon.) Inga jämförelser i övrigt mellan Troma och HOTC, men den där 70-talsscharmen infinner sig inte och det känns att det inte är äkta utan en medveten kopia. Ytterliga problem med filmen är att den ibland känns lite väl flummig och ostrukturerad, vilket återigen får en att fundera över om det är ett medvetet val att försöka fånga den där känslan av b-film där det inte alltid hänger ihop så bra? Dessutom är det på tok för många billiga BU! ögonblick, något som jag aldrig uppskattar i en skräckfilm, det är för enkelt. Å andra sidan finns en massa positiva sidor av den här filmen. Sid Haig gör ett suveränt jobb som den obehagliga clownen Captain Spaulding. Flera i mördarfamiljen gör riktigt bra ifrån sig och det finns en massa riktigt sjuka och effektivt obehagliga scener. När man i slutändan ska ställa positivt mot negativt finner jag i alla fall att det sistnämnda har en liten, liten, övervikt. Det här är en dålig film som i vissa avseenden är ganska bra! En sak som dock bör påpekas är att även om estetiken känns väldigt b så är bildkvaliteten väldigt långt ifrån den, i för många led kopierade, VHS-kassett kvaliteten som man förknippar 70-talsskräckisar med. För det här ser nämligen riktigt bra ut!

Extramaterialet var en stor besvikelse och behöver inte nämnas utöver att det finns ett kommentarspår av Rob Zombie som jag inte lyssnat på, men som säkert är rätt intressant. Han brukar ju ha en del att säga.

:-|


Devil’s Rejects

Även om den tar vid precis där HOTC slutade och även om den innehåller (i princip) samma karaktärer och skådisar känns det här som en helt annan film. Där HOTC är en uppvisning i 70-tals b-skräckis estetik är Devil’s Rejecs en betydligt mer seriös, betydligt mer återhållsam, betydligt mer tänkvärd och betydligt mer brutal jävla film. Till skillnad från HOTC, som ibland känns väldigt flummig, känns den här filmen väldigt äkta och realistisk. Vilket gör att de obehagliga scenerna verkligen känns väldigt… obehagliga. På riktigt. Det finns gott om sådana vilka erbjuder en tillfälle helt enkelt att må dåligt. Devil’s rejects innehåller dock inte bara en massa obehagligheter staplade på varandra, för gjorde den bara det hade den bara känts som en snyggare version av HOTC. För det första lyckas den vända på begreppen helt, i slutändan sitter åtminstone en liten del av en oundvikligen och hejar på/visar förståelse för de tre vidriga huvudrollsinnehavarna. Filmen följer mördarnas perspektiv snarare än offrens. Å andra sidan har vi för en gångs skull en hjälte som kan tävla med skurkarna vad gäller utstrålning. William Forsythes roll som den hämnande scheriffen utgör ett oerhört fängslande porträtt. Jag gillar den här Charles Bronson / Dirty Harry vigilant typen och det var länge sedan man såg någon gestalta den rollen så bra och brutalt. (En grej jag inte kunde släppa i den här filmen är hur Captain Spaulding och Charlie Altamon exakt replikerar Han Solo och Lando Calrissian i Rymdimperiet slår tillbaka: Vit snubbe dyker upp hos svart snubbe, är till en början osäker men då svart snubbe visar sig vänlig övergår osäkerheten till lätt tveksamhet. Svart snubbe visar sig dock vara förrädare och utsätter vit snubbe för en fara. Men till slut tar svart snubbe sitt förnuft tillfånga och visar sig vara den gamle allierade vit snubbe hoppades kunna lita på. Kalkerpapper!) Sammanfattningsvis: Det här är en riktigt bra och riktigt brutal film!

Till skillnad från HOTC finns massa extamaterial på den här. Nu hann jag förvisso inte kolla in det, men dokumentären verkade efter en kort titt helt klart lovande. Dessutom finns ju ett kommentarspår!

:-)

Star Wars - Episode I - VI

Sitter här halvt utslagen och försöker sammanfatta intrycken av gårdagen då vi gjorde det vi pratat om ända sedan det för femton år sedan blev klart att det skulle komma en ny trilogi: Vi hade ett ordentligt Star Wars maraton. Åtta pilgrimer samlades i TC:s hemmabio vilket var utmärkta omständigheter! Tänker inte nämna något särskilt om filmerna i sig, detta är inte rätt tillfälle för det. Men om jag ska säga något ändå konstaterar jag att den nya trilogin faktiskt förvånande mig med att fungera så pass bra som helhet. Å andra sidan står den sig väldigt slätt mot originaltrilogin. Det är väl inget revolutionerande påstående i sig, men det blev ändå så väldigt tydligt när dom ställdes mot varandra.

På frågan om det är möjligt att genomföra ett sådant här maraton är svaret ja. Knappt. Det krävs en hel del motivation och viljestyrka. Jag är nöjd över att nu ha genomfört denna resa som alla Star Wars fans någon gång i sitt liv måste göra. Om jag kommer göra det igen? Det får framtiden utvisa.

De andras liv

Väldigt bra och tänkvärd film om situationen i gamla DDR i allmänhet och om avlyssning i synnerhet. På ett trovärdigt sätt skildras hur det totalitära förtrycket styr folks liv i en oerhörd utsräckning. Filmens styrka ligger dock inte i det spektakulära, man får inte se gränsvakter i prydliga uniformer och nattliga flykter över muren. Istället är det väldigt tillbakalutat och lite... tråkigt. Tråkiga människor i tråkiga kläder sitter och avlyssnar i ändlösa timmar. Det är inte män i svarta rockar som direkt kastar någon den som yppat ett kontroversiellt ord i en tortyrkammare. Förtrycket är mycket mer subtilt och långsamt, vilket i och för sig inte gör det mindre illa för det.

En viktig film, särskilt i våra dagar. För är det inte märkligt att samma människor som oftast är mest högljudda i sin kritik av förtrycket i fd. kommunistiska statar ofta är samma människor som är mest ivriga förespråkare för det så kallade bevakningssamhället?

:-)

Masjävlar

Till att börja med vill jag inflika att jag inte sett den här på DVD utan på tv och ja, jag vet att den är två år gammal och jag ser den först nu. Ser inte film så ofta på tv av flera skäl, men den här var på en reklamfri kanal och råkade sändas vid ett rätt bra tillfälle. Det här med storstad kontra landsbygd är ju alltid ett kul ämne och dessutom har den ju vunnit en guldbagge för bästa film, så vad kunde man förlora?

Just det faktum att den vunnit guldbagge för bästa film säger nog mer om statusen på svensk film än om kvaliteten på Masjävlar. Jag säger inte att den inte förtjänade utmärkelsen, vad vet jag, det gjorde den säkert. Vilket är så sorgligt. Visst är det tröttsamt med allt gnäll på svensk film, men va fan, det är inte alltid helt omotiverat direkt. Masjävlar är inte en genomusel film, den är bara ganska dålig. Vissa grejer fungerar och det känns som att manuset är rätt bra. Genomförandet är dock för ofta så taffligt och klichéartat att man aldrig dras in i storyn. Och eftersom man inte dras in i storyn sitter man i scen efter scen och tänker ”i den här scenen ville dom förmedla det här”. Sofia Helin som spelar huvudrollen gör en av de plattaste skådespelarinsatserna jag sett på länge och man känner absolut ingenting för henne och hennes situation. Det gör det inte lättare att sugas in i det hela av att hon är sockersöt och flickaktig men har en syster som ser ut som en 120 år gammal yogurtkärring som är minst två generationer äldre än deras mamma… Sådana förvirrande konstigheter kan undvikas med en genomtänkt rollbesättning... Men visst, scenografin är bra och det finns ett och annat tänkvärt där någonstans, bakom allt dåligt.

:-(

Thank You for Smoking

Det här är en väldigt politisk film och det är inget den försöker dölja. Däremot är den utformad på ett väldigt smart sätt. Istället för att sätta en hjälte emot skurken (i det här fallet tobaksindustrin) så låter man huvudpersonen vara skurken. Vi får alltså följa en lobbyist för tobaksindustrin med tveksam moral och se hur han arbetar, vilken strategier han använder sig av. Ett återkommande inslag är middagarna med hans motsvarigheter inom vapen- samt alkoholindustrin. Det är inte särskilt trovärdigt, och som sagt, väldigt politiskt men det funkar ändå. Budskapet når fram och det är så snyggt förpackat att man inte stör sig det pekpinneaktiga. En anledning till det är att dom hjälper till lite genom att lyfta fram hyckleri och andra mindre vackra sidor som även motståndarna till lobbyisterna ägnar sig åt. På ett perfekt sätt får man sina åsikter bekräftade samtidigt som man tycker sig att sett någonting i alla fall någorlunda komplicerande. Lite som Team America.

En bra, rolig och tänkvärd film helt enkelt.

:-)

The Texas Chainsaw Massacre - The Beginning - Untrated

Har aldrig varit det enorma fan av originalfilmen från 1974 som så många är, men visst gillar jag den och självklart står den i min hylla. Inte bara för att den är bra utan även av kulturhistoriska skäl: Just ”Motorsågsmassakern” lyftes mer än någon annan film fram i den moralpanik som kallades ”videovåldsdebatten” under 80-talet och har därför en plats i varje censurkritiskt hem i detta land. Vad gäller nyinspelningen från 2003 gillade jag den bitvis mer än originalet, ett påstående som jag vet skulle få många att skrika ”hädelse”. Så givetvis var jag tvungen att kolla upp denna prequel*. Eftersom jag lånade den av min kompis TC som köper i princip allt på R1 fick jag tillfälle att kolla in den en månad innan den kommer till Sverige på DVD, ha!

Grundstoryn är att ett gäng ungdomar åker i en van genom Texas, hamnar i huset där Letherface bor och avslutningsvis blir sågade i bitar. Låter en smula bekant... Det finns dock en stor skillnad mellan denna film och den förra, här ligger fokusen på Letherface och hans familj snarare än på tonåringarna. Vi får se Latherface födas och får i alla fall någon slags inblick i varför han blev den han blev. Man får även förklaring till varför familjen blivit kannibaler samt till ett antal andra saker från den föregående filmen knyts ihop. Frågan man måste ställa sig är dock om man verkligen vill få dom här sakerna förklarade för sig? Självklart har man funderat över dom, men det betyder inte att man nödvändigtvis VILL få veta. Vilket är den känsla som lämnade mig efter filmen, jag insåg att jag hade föredragit att få behålla mystiken. Så filmen blir rätt poänglös för mig. Däremot är det inte en dålig film. Den lyckas ganska väl med att fånga den obehagliga känslan från den förra, alla skådisar, både slemmiga skurkar och snygga tonåringar, är mycket bra, och det hela ser bra ut! Dessutom är den extremt blodig och är man inne på sånt lär man inte bli besviken. Själv känner jag mest oinspirerat ”jaha”.

Bildöverföringen väldigt bra. Extramaterial bestod av bortklippta scener, en minidokumentär och ett kommentarspår. Minidokumentären var halvintressant och det enda jag kollat upp.

:-|

* Det finns inget bra svenskt ord för prequel va? Om sequel heter uppföljare borde prequel rent logiskt sett kanske heta förföljare, men det blir ju inte så lyckat...

Den siste samurajen

Eftersom jag är något av en japanofil såg jag Den siste samurajen (någon som begriper varför den har två titlar, en svensk och en engelsk?) på bio när den kom för några år sedan men tyckte den var sådär. Är inne i någon slags Japan-fas just nu och tyckte det var läge att ge den en andra chans.

Det centrala temat är brytningstiden mellan det gamla och morderna Japan under slutet av 1800-talet och det är en väldigt intressant tid, vilket filmen lyckas hyfsat med att fånga. Bilden av samurajerna är ordentligt idealiserad men det här är Hollywood så vissa friheter är det väl ok att man tar sig för att skapa en lyckad storfilm. Problemet är att man för ofta håller sig på fel sida om linjen mellan sådana friheter som är ok och sådana som är fånliga. Det största lågvattenmärket är när Tom Cruise genom att upprepa mantrat ”mind over body” eller något dylikt fånigt lyckas få oavgjort i fäktning mot hårdingen som tränat sedan barnsben. Ett riktigt ”wax-on, wax-off” ögonblick! Och varför måste det alltid vara med ninjor? Visst, alla tycker är ninjor är coola och jag ska väl inte säga något då jag till och med tränat ninjitsu en gång i tiden av just den anledningen. I den här filmen borde man hoppat över dom eftersom dom inte tillför ett dugg utan det känns bara som att dom är med för att dom ”ska”. Även om filmen för ofta är för fånig så är den bitvis välspelad och välgjord och framförallt ser den fantastisk ut! Dom har verkligen satsat på utseendet, allt från kläder, vapen och miljöer till solnedgångar ser fantastiskt ut!

Det finns massor av extramaterial på bonusdiscen, men jag undrar om jag någonsin sett så mycket som innehåller så lite. Som så ofta när det handlar om material som produceras samtidigt med filmen handlar det som en lång hyllningskör till allt och alla som haft med filmen att göra. När det gäller den här typen av filmer är det dessutom obligatoriskt med att någon sitter och rapar upp en massa tråkig statistik om hur många miljarder pilar, svärd, tekannor osv. som specialtillverkats för just den här filmen vilket bara är tråkigt. Ett annat obligatoriskt moment är ointressanta skildringar över hur hårt Hollywood-huvudrollsinnehavare X tränat inför actionscenerna och hur snabbt han lärt sig. Jäääsp.

:-|

Letters From Iwo Jima

Jag har varit på bio, igen! En tydlig trend verkar vara att jag måste se alla andravärldskrigsfilmer som inte har ett amerikanskt perspektiv på bio... Undrar när nästa tillfälle blir? Fast å andra sidan blev jag vid det här tillfället påmind om varför jag så sällan går på bio: Folks ogenerade och hänsynslösa prasslande och smackande. Halva filmen blev förstörd pga. en enda chipspåse.

Möjligen borde man sett Flags of our fathers före Letters from Iwo Jima? men jag har inte hunnit med den ännu. I vilket fall var det här en riktig krigsfilm i dess renaste form och jag gillade den! Den innehöll alla ingredienser som bör finnas med: Brutala, realistiska eldstrider, hopplöshet, sorg samt en släng kritik mot krigets meningslöshet. Visst blir den lite väl tydligt ibland, tex. sekvensen med krigsfångar - japan är dum mot amerikan, japan är snäll mot amerikan, amerikan är snäll mot japan, amerikan är dum mot japan – känns lite väl överpedagogisk i sitt sätt att förklara ”det finns dumma och snälla både här och där”. Det finns ett par till sådana episoder i filmen. Men föresatsen är ju god och det stör inte mycket. I slutändan är Letters from Iwo Jima en väldigt välgjord och brutal krigsfilm. Det var länge sedan jag såg en film som skildrar krigets vansinne på ett så skickligt och trovärdigt sätt!

:-)

Dolt hot

Upplägget är intressant. En familj får videokasetter skickade till sig vars innehåll består av att någon filmar deras dörr. Deras reaktion där rädsla blandas med förnekelse och hur mannen dras in i sina lögner är oerhört bra skildrat och välspelat. Överhuvudtaget är det en intressant och välgjord film, det finns dock en hake som dessutom inte är så liten: Slutet. Det slutar helt plötsligt. Tvärt. Ingen förklaring. Jag är inte den som tycker att allt behöver vara övertydligt eller att det krävs en klar upplösning, tvärtom kan det vara charmigt att behöva fundera lite när eftertexterna rullar. Men det här var extremt och om känslan man bär med sig är att man känner sig lurad kan betyget inte bli bra. Vilket där synd, för det känns som en bra film egentligen. Synd bara att dom fick för sig att klippa bort slutet.

:-|