Kill Bill - Volume 1 & 2

Kill Bill vol. 1 och 2 (2003 resp. 2004) är nu släppta på Blu-ray så mitt Tarantino-tema fortsätter. Såg dom nyss i rad och har man tid är det så dom ska ses. Filmerna kompletterar verkligen varandra.

Jag tycks aldrig riktigt kunna bestämma mig om vad jag tycker om Kill Bill? När jag såg Vol. 1 på bio var jag besviken. Visst hade den sina poänger men jag tyckte att den var på tok för tjatig och tunn. Och att den så medvetet flörtade med olika filmfenomen störde mer än det var roande. På sin höjd tyckte jag att filmen var intressant som ett experiment. Vol. 2 var dock något helt annat. Betydligt mer dialog och framförallt imponerade David Carradines fantastiska gestaltning av Bill. Dessutom lyckades filmen med att höja och på något vis rättfärdiga dess föregångare. Jag sammanfattade filmerna med ”helt ok” och ”rätt kul”.

Sen har det hänt saker. Har sett om lite av dom lite då och då och börjat att mer och mer uppskatta det jag sett. Och nu när jag ser om båda två i följd kommer jag på mig själv att verkligen gilla filmerna, skarpt dessutom! Det tog ett tag men till slut får jag lov att kapitulera för Tarantinos B-filmsodyssé. Även om man inte är bekant med alla obskyra genrereferenser som passerar revy är det tillräckligt underhållande att se hur kul någon med så mycket onödig kunskap måste ha haft! Musiken är som vanligt fantastisk, skådespelarprestationerna är med några få undantag strålande och dessutom är rekvisita och dekor helt geniala! En designmässig triumf! Men det räcker ju med att titta på omslagen för att fatta det.

Annars är väl förpackningen något jag ändå stör mig lite på. För tänk vad snyggt det hade varit med en dubbelutgåva i en lite lyxigare förpackning. Men bildkvaliteten är mycket bra! Tarantino har jobbat mycket med närbilder så det kan bli väldigt nära ibland. I dom sammanhangen är Lucy Lius fräknar klart mer charmiga än David Carradines porer... men det är som det är med den saken, allt eller inget. DTS-spåret är dessutom riktigt maffigt vilket är viktigt med tanke på hur mycket som Tarantino jobbar med musik och ljudeffekter. Det som saknas är, återigen, extramaterial. Det enda positiva med det är att det gör att det fortfarande känns meningsfullt att man redan köpt filmerna på DVD...

Alltid kul när filmer visar sig vara bättre än man ville minnas!

:-)

Anvil! - The Story of Anvil

På 80-talet spelade Anvil på samma scener som de största hårdrocksbanden och var ett respekterat namn i genren. Men när deras kollegor som t.ex. Metallica tog nästa kliv upp till att bli superstjärnor... gled Anvil åt andra hållet.

I dokumentären Anvil! - The story of Anvil får vi följa bandet vars medlemmar nu nått gubbålder och som hankar sig fram på i bästa fall klubbspelningar. Det som utmärker bandet är att dom ändå inte har gett upp, att dom tror att det någon gång faktiskt kan lossna, att dom kan slå igenom stort.

Mycket av snacket kring den här extremt hyllade dokumentären har gått ut på att det inte handlar om att skratta åt några misslyckade föredettingar utan att det snarare är en varm historia, om vänskap och om att aldrig ge upp. Själv vet jag inte riktigt? Helt klart är att i alla fall sångaren Lips inte riktigt har alla hästar i stallet... Samtidigt är hans entusiasm ytterst smittsam och givetvis vill man att det ska gå bra för dom även när förnuftet säger annat. Och det ÄR en gripande historia att följa dessa herrar på en katastrofal turné genom Europa. Att få ta del av deras misslyckanden och några få framgångar. Vad som ger framgång kan nog variera stort, men en sak är säker: Det underlättar om man har en ordentlig manager, något som bandet trots alla sina år i branschen verkar ha missat.

Just dokumentärer vinner inte så mycket på Blu-ray. Inspelningsförhållandena är ju inte alltid optimala och dessutom varvas det med gamla klipp som inte är i HD. Å andra sidan är det ju mer roligt med HD än inte. Denna import är för övrigt packad med extramaterial. Bortklippta scener, intervjuer och två kommentarspår m.m.

Anvil! The story of Anvil har blivit rejält hissad och det tycker jag att den förtjänar!

:-)

Reservoir Dogs

Ibland kan man konstatera att en gammal favorit faktiskt är SÅ bra som man vill att den ska vara och inte alls så uttjatad som befarat. Som med Pulp fiction. En annan Tarantino, Reservoir dogs (1992) har tyvärr inte åldrats lika väl.

Alltså, det är en väldigt bra film, inget snack om saken! Men jag får nog konstatera att den inte riktigt håller som en av 90-talet absolut bästa filmer, vilket jag tyckte förr. Det man minns som brilliant är dock fortfarande just brilliant. Dialogscenerna inför stöten är fortfarande precis så roliga som man vill minnas. Problemet ligger snarare i det som händer efter stöten. Det är inte så kul att se någon ligga och blöda i en halvtimme. Och den ökända tortyrscenen som, i brist på bättre ord, kändes fräsch då nu känns mest ointressant.

Bildkvaliteten inte är särskilt imponerande på denna Blu-ray så det känns skönt att det utmärkta soundtracket väger upp! Däremot är det skamligt att det inte ingår något extramaterial.

Gnäll åsido. Reservoir dogs är en underhållande klassiker som det känns bra att ha i Blu-ray!

:-)

Hellraiser

Hellraiser (1987) är en av mina absoluta skräckfavoriter och som det alltid är lika skönt att se om, eller snarare smärtsamt... Clive Barkers fantastiska sadorulle gör faktiskt ont att titta på, fortfarande. Filmen lider enormt av sin minimala budget men faktum är att den ändå är förvånansvärt storslagen. 80-talsskräck var ofta lite tramsig men det gäller inte Hellraiser vilket är anledningen till att jag fastnat för den. Här snackar vi pretentiöst tonfall!

Jag har dock inte köpt filmen trots att den nu finns i Blu-ray utan den här amerikanska utgåvan har jag lånat av TC. Orsaken är att jag inte kunnat bestämma mig för vilken utgåva jag ska köpa då det nämligen finns en kub-box där ute någonstans som jag nog vill ha... Har för övrigt en replika av boxen i trä och metall hemma... Och på DVD har jag den brittiska box-utgåvan med de tre första filmerna (Som jag för ett gäng år sen låste in mig en helg och såg dessa filmer inklusive Allt extramaterial och det enda (förutom vatten) som jag fick dricka var absint. En rätt märklig helg...)

Det är riktigt trevligt att se Hellraiser i Blu-ray även om det såklart inte handlar om någon sylvass bildkvalitet. Men det är helt klart ett lyft och det är kul att upptäcka nya detaljer! Utgåvan innehåller inget nytt extramaterial men jag hade inte sett intervjuerna som gjordes inför 20-års utgåvan som släpptes för några år sedan. (Fick något av en chock när jag insåg att den töntige pappan är samma skådis som spelar skurken i första Dirty Harry.)

Jag brukar gilla avancerade förpackningar men att den här framsidan glittrar känns helt fel. Hellraiser ska inte glittra, Hellraiser ska vara skitig och blodig. Och ”citatet” ”He’ll tear your soul apart” är ju bara uselt. För i filmen yttrar ju Pinhead: ”We’ll tear your soul apart.” Förvanskningen är bara ännu ett försök att få det till att Hellraiser handlar om Pinhead och försöka ignorera det faktum att han i den första bara är en liten bifigur (om än en väldigt cool sådan).

Hellraiser är som sagt en väldigt ojämn film som lider av sin budget. Men det är en fantastisk tilltalande historia och en total designmässig triumf. Det talas om att en nyinspelning är på gång och jag vet inte vad jag tycker om det? Jag är faktiskt rätt nöjd med originalet men visst kan det bli intressant.

:-)

Eden Lake

Ser inte så mycket skräck nu för tiden. Vet inte om det är ett ålderstecken, om jag gått och blivit lite blödig på gamla dar? Men genren roar mig inte lika mycket längre. Då är det bra med någon som TC som ser allt och kan hojta till när det kommer något man inte bör missa.

Som Eden lake (2008). Har ju varit en del förhandssnack om denna brittiska film som handlar om ett par som åker iväg för att campa och blir terroriserade av ett gäng tonåringar. SÅ våldsam och jobbig som det påståtts att den ska vara är den faktiskt inte. Men visst är det en film som det kostar lite att ta sig igenom. Framförallt i början innan saker och ting spårar ur fullständigt är riktigt jobbig. Med dom störiga skitungarna som går för långt och det ställs frågor om när man ska sätta ner foten eller när det inte är värt att göra den uppoffringen. Filmen har utmålats som vuxenvärldens skräck inför tonåringar men jag tycker snarare att det handlar om den prydliga medelklassens skräck inför den trashiga arbetarklassen.

Det är välgjort och jag gillar att man gör en film på en och en halv timme. Just det formatet funkar ofta utmärkt vilket många verkar ha glömt. Sen är det lite väl osannolikt eftersom tonåringarna inte känns helt trovärdiga. Vilket är synd för hade man lyckats med det momentet hade det blivit en riktigt obehaglig film.

Bildkvaliteten är inte sylvass för att vara en ny film men ser ändå riktigt bra ut. Tyvärr saknas extramaterial.

Eden lake är en enkel och effektiv film, en film som utför jobbet i sin genre väl.

:-I

Hitlers War - From Triumph to Defeat

I den mäktiga serien Battlefield finns några separata specialfilmer som man dels kan köpa löst, dels som förpackats i denna box som för att röra till det så mycket som möjligt man givit samma namn som en av filmerna som ingår: Hitlers war. Fullständigt innehåll är:

Hitlers War
Waffen SS – Hitlers secret weapons
Occult History of the Third Reich
History of Luftwaffe
World War II 1939-1945

Kvaliteten är i vanlig ordning lite blandad. Det är berättarröst, svartvita klipp, färgglada kartor och en oändlig mängd upprepningar. Dessa filmer innehåller lite olika antal avsnitt och totalt är det en speltid på över 15 timmar.

Avsnitten om kopplingen mellan nazismen och ockulta sällskap och idéer var de helt klart mest intressanta. Dels för att det är så fascinerande i sig, dels för att det är ett område som inte är lika uttjatat som vissa andra. Vissa delar känns dock rätt krystade, som t.ex. att det ingår ett avsnitt om Kamikaze på filmen om Luftwaffe. Samt att avsnittet om Eva Braun handlar väldigt lite om just henne utan snarare är en presentation av samtliga gubbar som fastnade på bild när hon filmade i Berghof.

Men vad sjutton, det här är intressant för den som har omättlig aptit på andra världskriget! Däremot handlar det inte om de mest nydanande dokumentärer som finns i ämnet.

Angående förpackningen hittade jag ingen vidare bild. Men faktum är att det döljs ett svagt Führer-porträtt i grått i allt det svarta. (Nej, det här är inget se Jungfru Maria i en burrito utan handlar snarare om ett misslyckande i att få tillräcklig kontrast i trycket...)

:-I

Che - Argentinaren / Gerillaledaren

Stefan Söderbergs filmer om Ernesto ”Che” Guevara (Che: Part one, Che: Part two) (2008) är egentligen en och samma film delad i två delar. Så det finns ingen anledning att dela upp recensionen.

Första filmen behandlar Ches inblandning i revolutionen på Kuba och slutar med maktövertagandet medan den andra följer hans vistelse i Bolivia fram till sin död. Man skulle kunna tro att med en sammanlagd längd på nästan fyra och en halv timme så skulle man få se en omfattande sammanfattning av Ches händelserika liv. Det intressanta är att Soderbergh inte alls gör det uppenbara. Istället har han lyft ut två episoder (Kuba samt Boliva) och lägger allt fokus på dessa. Så någon komplett bild av Che får man alltså inte.

Däremot är det man väl får ruggigt intressant! Själv har jag inga som helst problem med det extremt långsamma tempot och att filmerna inte är ett dugg övertydliga. Jag gillar den dokumentära känslan. Först får vi se Che knalla omkring i djungeln, uppvigla bönder och segra. Sen får vi se Che knalla omkring i djungeln, uppvigla bönder och misslyckas. Det är inte mer än så och fokus ligger på det vardagliga i nåt iofs. extremt såsom att vara gerillasoldat. Det är inga stora gester, inga orkestrar och inget svallande hjältemod. Istället är det lågmält, nästan ingen musik och olika grader av misär. För det mesta händer ingenting men då och då flammar det upp strider som faktiskt är bland de mest realistiskt skildrade som jag sett på film.

Benicio Del Toro är givetvis 100% rätt i rollen som Che. Över huvud taget fungerar rollbesättningen utmärkt. Det finns inget som man kan störa sig på.

(Jag tänker dock inte kommentera om filmerna är ”balanserade”. För oavsett vilken sida om åsiktsgränsen du befinner dig så lär du antingen tycka att filmerna är för glorifierande alternativt för kritiska. Det där blir alltid infekterat så jag tänker inte ens försöka. Man får se honom såväl döma ”kamrater” som begått brottsliga handlingar till döden som osjälviskt hjälpa sjuka och fattiga. Valet om du ska fortsätta gå omkring med din Che t-shirt / om du ska fortsätta reta dig på de som gör det lär väl inte dom här filmerna påverka i vilket fall.)

Det är bra bildkvalitet och ett trevligt ljudspår! Soderbergh har filmat digitalt i alla fall nattetid vilket i vissa scener ger lite väl mycket digitalt brus. Men dagsscenerna i djungeln är som sagt mycket vackra. En 10 minuters dokumentär på första skivan är dock på tok för lite extramaterial.

Jag är mycket förtjust i historiska filmer som både är underhållande och upplysande. Precis vad Soderbergh har lyckats med här!

:-)

Så som i himmelen

För lite drygt ett år sedan fick jag ett litet Så som i himmelen (2004) kit av JN i födelsedagspresent. Detta bestod av själva filmen, en broschyr om en föreläsning av Kay Pollak samt Po Tidholms artikel om filmen och Pollack i DN. JN avskyr både filmen och Pollak men har ändå uttryckt att jag är ”fräck” som inte tagit mig tid att se den. Vilket förstås berott på att det tar emot att förstöra en kväll med något dåligt. (Tänker inte blunda för Club kalkon där vi ser svenska filmer för Så som i himmelen är nog inte riktigt rätt film för just det forumet.)

Hur som helst, nu har jag sett eländet. Och det är en riktig jävla soppa. Att 1,5 miljoner svenskar sett den på bio, att folk påstår sig tycka om den och att den varit Oscarsnominerad för bästa utländska film är fullständigt obegripligt. Fullständigt. Känner man att man har tid och ork kan man i det här läget rabbla upp allt man stör sig på och det skulle bli en väldigt lång lista. Sågningar är betydligt mer underhållande att skriva än hyllningar men jag orkar faktiskt inte utan nöjer mig med några axplock: Till att börja uppfylls nidbilden av svensk film genom att folk konstant SKRIKER ut den övertydligt skrivna dialogen. Hela tiden. Det är så mycket känslor som måste ut så man SKRIKER och SKRIKER! Precis som vanliga svenskar alltid gör då? Eller kan det vara så att det främst är svenska teaterskådespelare som gör detta i sitt yrkesutövande? Punkt två är att man bara sitter och väntar på när Frida Hallgren omotiverat ska visa sig naken. Man blir inte besviken. Det kommer en helt obegriplig scen när hon ska nakenbada (något bad blir det inte ens utan det stannar vid naken). Sen fungerar det här med dialekten inte så bra. Jag förstår att det inte är så lätt men den här låtsasnorrländskan som kommer och går hos vissa skådisar är inte direkt övertygande.

Men grejen med Så som i himmelen är ju inte stereotyperna utan på vilket sätt Pollak använder filmen som reklam för sina självhjälpskurser. Synd att Tidholms artikel inte går att nå längre för där lyckas han verkligen bena ut detta. Om hur Nyqvists karaktär är en slags blandning mellan Pollak och Jesus, om hur han kommer till obygden med frälsning (eller är det helt enkelt så att Pollak är vår tids Jesus? han verkar tro det själv). Men frälsningen har givetvis inget med religion att göra utan handlar om ”att välja glädje” (här påminner Nyqvist/Pollak obehagligt mycket om Patrick Swayzes fruktansvärt obehagliga predikant Jim Cunningham i Donnie Darko som föreläser om ”choose love”). Så håller det på. De underbyggda konflikterna bubblar upp när en efter en blir förlöst genom att sjunga och välja glädje, allt är så fantastiskt att till och med byns miffo får vara med och yla i kören!

Filmens slut är antagligen bland den värsta smörja som någonsin kokats ihop. I ett fullsatt auditorium börjar en efter en stämma upp i en gemensam sång, en ofrivillig hyllning till den Nyqvist/Pollak som ligger blödande och döende på en toalett och hör musiken genom en ventil i taket. Jesusmetaforen blir dock en smula uddlös då han ligger där pga. att han slagit i huvudet i ett skåp... Och jag hajar inte ens vad man vill säga med att just han dör för våra synder? För det är väl nåt åt det hållet man vill komma? Obegripligt.

Extramaterialet är ännu mer obehagligt än filmen i sig. Bakom kulisserna går i vanlig ordning inte att titta på men intervjun med Pollak är viktig. Här visar han sig vara exakt den Antikrist som Donnie Darko beskyller Swayze:s Jim Cunningham för att vara. Faktum är att hela Så som i himmelen påminner om dom där reklamfilmerna som Cunningham visar upp för skolbarnen. Mycket tjat om Donnie Darko nu men det är en fantastisk film och Så som i himmelen påminner en om vilken lysande satir som finns där. Finns visst även lite bortklippta scener på skivan.

Så som i himmelen är en kusligt dålig film. Hade den fått det mottagande som den förtjänar hade det inte känts så obehagligt. Vetskapen om att detta är en jättesuccé är fullständigt bedrövlig.

:-=

The Boat That Rocked

Frugan var på humör att se ”något lättsamt” och hade läst att The beat that rocked (2009) hade fått ok betyg. ”Lättsamt” blev det verkligen...

Egentligen ska jag inte ens försöka att kommentera såna här filmer. Precis som med barnfilm tillhör jag inte målgruppen och har därför oerhört svårt att värdera filmen ifråga. En usel romantisk komedi har jag inga problem med att identifiera, det är lätt. Det svåra är att förstå när en romantisk komedi anses bra? Jag antar att Notting hill anses vara ”bra”? Den har jag sett och den ogillar jag och så tänker jag att jag via den ska kunna förstå om även The boat that rocked är ”bra”? Men det går inte, jag trasslar in mig och kommer inte loss.

Det finns några roliga skämt i filmen, visst. Det hände att jag log lite några gånger och även skrattade till. Jag tror verkligen inte att det här är en usel romantisk komedi för jag tycker inte att det är en usel film. Däremot är det en rätt dålig film. Det lömska är att den börjar rätt ok men slutar fruktansvärt.

Philip Seymour Hoffman lyckas på något vis vara mysig och Bill Nighy är faktiskt riktigt rolig. Det som gör filmen lite udda är att den känns lite som en romantisk komedi för killar. Även om det pratas konstant om kvinnor så finns dom vid sidan om. Det kanske är ”fräscht grepp” för genren, vad vet jag? Musiken bestående av 60-talsklassiker är helt ok men mördande förutsägbar. Mest av allt är det dock tråkiga skämt och en massa trams. Och jag har ingen aning hur dom tänkte när dom fick för sig att det finns tillräckligt med material för att göra en över två timmar lång film. Det gör det absolut inte.

Bortklippta scener och kommentarspår orkade jag inte med.

:-(

Let's put a smile on that face

Är visst lite besatt av Joker-prylar... Detta tryck på canvas är härmed införskaffat. Kanske inte skitsnyggt men ändå coolt och allt som inte ser ut som en tråkig filmaffisch är positivt. Snart ska den pryda någon vägg i vardagsrummet, frågan är vilken?

:-)

WWE - WrestleMania 25:th anniversary - 2 disc

Nej, jag ska inte börja köpa på mig alla wrestling-galor, jag lovar! Särskilt inte med tanke på att det nu för tiden går ett dussin per år. Men då WrestleMania är den förnämsta av galorna och då den kom i Blu-ray kunde jag inte låta bli.

Egentligen såg jag den här galan på dator i våras, några veckor efter att den sänts i amerikansk HDTV. Men nu har jag alltså köpt den så allt är frid och fröjd. Detta är galans 25-års jubileum och den jag såg dessförinnan hette IX. Faktum är att detta är väldigt underhållande! Allt är inte hundra, det småtråkiga maineventet är felbokat t.ex., men det finns några riktigt bra matcher här. Sen vet jag inte vad det säger att matchen mellan de enda två som fortfarande är aktiva från den tiden då jag kollade (The Undertaker och Shawn Michaels) lyckas stå för galans bästa match? Mickey Rourke från The Wrestler lyckas även blanda sig i en match, något som kanske var bättre på pappret än i praktiken.

Bildkvaliteten är helt sjukligt sylvass! Just sport och konsert har en förmåga att se galet bra ut i HD och det gör detta. Extramaterialet består dels av galans ”mörka match” (slå upp det) och dels av en extra skiva. Denna innehåller hall of fame galan som hölls dagen innan showen där ett gäng legender får presentera de legender som väljs in. Två timmar med tal och anekdoter som smakar mumma för ett old-school fan som mig. Dessutom ingår en snabb presentation av alla tidigare WrestleMania med höjdpunkter från vart och en.

Mitt första WrestleMania på 16 år var en kul upplevelse som det känns kul att ha i hyllan! Totalt över sju timmar material!

:-)

The Conversation

The Conversation (1974) hade jag inte sett förut. Men då det är en film regisserad av Coppola och jag hittade den på billig DVD passade jag på med ett inköp.

I korthet går det ut på att filmens huvudroll, Harry Caul, som jobbar inom den privata övervakningsindustrin och är en av de allra bästa inom sitt yrke blir indragen i ett mysterium där hans liv hamnar i fara. Vill inte avslöja mer. Caul spelas av Gene Hackman som lyckas med konststycket att göra en totalt uttryckslös roll väldigt intressant. En del av Cauls paranoida sida är nämligen att avslöja så lite som möjligt av sin personlighet och liv.

Det är 70-tal så filmen har ett långsamt tempo som sakta suger in en i berättelsen. Mysteriet är spännande och Coppola säger väl även något om det omöjliga och destruktiva i strävan efter total övervakning och full kontroll.

Bildkvaliteten på denna DVD är ok men inte mer. Extramaterial saknas.

The Conversation visar sig vara ett stabilt stycke 70-talsfilm signerat Coppola. Inte i närheten av hans mästerverk från detta årtionde; Gudfadern 1 och 2 samt Apocalypse now, men just det var väl inte någon överraskning?

:-)

Tjuren från Bronx

Ibland kör man fast. Så var fallet med Tjuren från Bronx (Raging bull) (1980). Denna Blu-ray köpte och såg jag i april. Men eftersom den är så bra ville jag se allt extramaterial. Och eftersom detta är så digert tog det emot så pass att jag la den åt sidan. Nu är det dock avklarat.

Filmen anses av många som Scorseses bästa (varför känns just den meningen så bekant?) och även om jag inte håller med om det är det en fantastisk film. Men det vet väl alla? Svart/vitt-boxning-experimentell-De Niro går upp i vikt. Typ.

Bildkvaliteten är helt ok. Extramaterialet är som sagt digert och består av timmar av dokumentärer samt inte mindre än tre (!) kommentarspår. God kvalitet på rubbet!

En av 80-talets bästa filmer, på Blu-ray, späckat med extramaterial. Köp!

:-D