Storming Juno

Storming Juno (2010) är en kanadensisk TV-film som utspelas under Dagen D. Man får följa tre personer: En fallskärmsjägare som släpps ner under natten innan invasionen, en infanterist som har det tveksamma nöjet att anfalla ”Juno Beach” från en landstigningsbåt samt ett stridsvagnsbefäl som basade för en av de där olycksaliga ”simmande-Sherman” stridsvagnarna. Det handlar om verkliga personer.

Det positiva är att stridsscenerna är riktigt bra! Man har tittat lite väl mycket på Saving Private Ryan men det är i sammanhanget inget negativt (om än lite tjatigt). Jag är väldigt förtjust i tanken på att försöka återskapa något som verkligen har hänt framför något som framstår som spektakulärt. Det negativa är att det, som sagt, rör sig om en TV-film och då är budgeten per definition begränsad. Det innebär att man blandat ut filmen med arkivbilder samt att vissa specialeffekter (flygplan) känns lite som TV-spel.

Men! Efter en timme är själva spelfilmen över och då tar en 20 minuter lång dokumentär vid. Som främst består av intervjuer med överlevande. Det är väldigt intressant och gripande och ger en lite udda men väldigt intressant touch till filmen.

:-)

Dallas Buyers Club

Dallas Buyers Club (2013) är ingen munter historia. Inte blir det bättre av faktumet att det hela baseras på verkliga händelser. På 80-talet blir Ron Woodroof diagnostiserad med AIDS men han vägrar acceptera sitt öde. Han hamnar i Mexiko och det slutar med att han olagligt börjar importera medicin från Mexiko som till synes har en effekt men som vid tillfället inte är testat eller godkänt av den amerikanska läkemedelsmyndigheten. En snyfthistoria? Ja. Ett hjälteporträtt? Nja. Woodroof framställs som även om man sympatiserar med det han uträttar som en högst osympatisk person. Plus att det handlar inte om sann välgörenhet då endast den som kan betala för sig kan ta del av hans varor. Woodroof bedriver en affärsverksamhet.

Jag har alltid extra svårt med biografiska filmer när det handlar om en person man aldrig har hört talats om innan. Ska man ens bry sig om det hela stämmer eller ej? Varför, varför inte? Några snabba googlingar avslöjar att de två viktigaste birollerna bredvid Woodroof (den kvinnliga läkaren och hans döende affärspartner) är uppdiktade. Spelar det någon roll? Båda två fyller en viktig roll i den story som berättas och gör det effektivt. För mig som saknar bakgrundsinformation. Det är värt att fundera över.

Annars är det en ytterst välspelad och vemodig film som berättar en viktig historia. Om än inte helt sann.

Det ingår inget extramaterial.

:-)

Edge of Tomorrow

Edge of Tomorrow (2014) skulle kunna beskrivas som en blandning mellan War of the Worlds, Starship Troopers och… Groundhog Day (”Månadag hela veckan”)… Inte för att filmen har den satir som genomsyrar Starship Troopers eller humorn från Groundhog Day (även om Edge of Tomorrow faktiskt bitvis är väldigt rolig). Spoilervarning: Ja, precis som i Groundhog Day startar storyn om och om igen. Eftersom Edge of Tomorrow handlar om en alien-invasion av jorden och hur den ska stoppas innebär det att storyn blir exakt som en TV-spel. Man kommer en bit, man dör, man startar om. Det blir dock aldrig lika tjatigt som det kan bli i ett lite för svårt tv-spel vilket är ett gott betyg till filmmakarna (jag skulle säga till manusförfattaren men tydligen hade Edge of Tomorrow inget manus…).

Det är dock inte bara den unika strukturen som gör Edge of Tomorrow till en av de bästa sci-fi filmerna på senare år utan även looken: Produktionsdesignen är grym! Effektfilmer kan ofta kännas plastiga men så är inte fallet här. ”Realistisk” är ett vansklig ord men det är precis hur filmen känns. Otroligt läcker! Den enda invändningen är designen av rymdmonstren som känns lite trist. I extramaterialet pratar man den unika designen men faktum är att även om det inte ser ut som något man sett förut så känns det verkligen så. För övrigt är det välspelat och kemin mellan Tom Cruise och Emily Blunt är klockren.

Extramaterialet på hyrutgåvan är dokumentärer på en timme som är lite väl positiva… Även fast det ju rör sig om en riktigt bra film!

:-)

Civilisation

Civilisation (1969) är en TV-serie framtagen för då nystartade BBC2. Tydligen har den sänts i svensk TV, någon gång..? Tydligen 2 var att det var en av de första brittiska TV-serierna som sändes i färg. För att övertyga publiken om detta nya medium lade man ner extra krut på produktionen. Det fick inte se billigt ut så man filmade i 35 mm (!).

Så vad är Civilisation? Undertiteln ”A Personal View by Lord Clark” är talande. Programledare är den brittiske konsthistorikern Kenneth Clark och i 13 avsnitt på dryga 45 minuter styck har han ambitionen att redogöra för den västerländska civilisationens utveckling. Från Romarrikets fall till nutid (60-talet). Främst speglat genom konst och arkitektur. Det är förstås en enormt åtagande och dessutom något som känns lite halvt unket 2014. Just därför gillar jag det! För det här är ett projekt som kanske inte är tidlöst men väl något som är långlivat. Hoppas jag. Seriens styrka och samtidigt dess svaghet är att Clark tillåter sig själv att bli så personlig i fråga om smak (lite som i en annan dokumentär som jag nyligen såg). Å ena sidan är det fullständigt ärligt då ett sådant här projekt helt enkelt inte kan skildras ”objektivt”. Å andra sidan blir det ibland lite väl märkligt när han avfärdar eller prisar diverse konstverk utan vidare motivering. Men det är en otroligt fascinerande resa och trots det subjektiva tonfallet lär man sig en hel del. Jag såg ett avsnitt varje eftermiddag under slutet av min föräldraledighet när Dottern tog sin eftermiddagslur. Även om jag inte håller med Clark i alla hans slutsatser var det en allmänbildande resa. Långsam. Och pretentiös.

Även om bilden är lite grynig ser det riktigt bra ut för att vara från 60-talet, det är som sagt filmat i 35 mm. Boxen är på fyra skivor och det ingår en kort dokumentär på 25 minuter.

:-)

Sin City – The Library Edition

I samband med att jag såg Sin City – A Dame to Kill For passade jag på att läsa hela Sin City, från början till slut. När jag 2006 erhöll volym 1 och volym 2 av Sin City – The Library Edition noterade jag att jag skulle ”återkomma med en recension”, men att den måste ”ges tid”. Jag trodde då nog inte att det skulle ta åtta år… Eller ens att bloggen skulle finnas kvar.

Nåväl. Sin City är ju helt fenomenal! Är det Frank Millers främsta verk? Jag tror det. Det som gör Sin City så speciell är att den är späckad med klichéer från genren noir samtidigt som det är unikt Frank Miller. Den här mixen skapar en värld som blir totalt uppslukande. Det hela kompletteras med den tredje beståndsdelen, det fullständigt unika bildspråket. En serie blir inte nödvändigtvis bättre bara för att man konstaterar att den är ”konst”. Men Sin City är verkligen konst.

Sen utgåvan… Eller rättare sagt utgåvorna. Jag är svag för lyxiga utgåvor. DC Comics Absolute editions av The Dark Knight och Watchmen till exempel. Men hur mycket jag än uppskattar dom är dom ingenting mot Sin City – The Library Edition. Bilden ovan gör den inte alls rättvisa. Men det rör sig om åtta band (varav det åttonde, med röd rygg innehåller extramaterial). Den röda texten på omslagen är i metallic och varje band har dessutom ett motiv på framsidan. Omslagen, papperskvaliteten, etc. är helt i toppklass. Det här är verkligen ett av mina främsta samlarobjekt.

:-D

A History of Violence

Minnet kan ofta svika en. Men som jag minns det är A History of Violence (2005) en av ett antal filmer som jag såg 2006 och som var en orsak till att den här bloggen finns. En av dessa orsaker är nämligen att om jag måste skriva om en film så måste jag fokusera lite mer noggrant när jag tittar på filmen ifråga. A History of Violence var helt enkelt en av de filmer som jag såg i den vevan och jag har inte sett om den sen dess.

Tillsammans med Eastern Promies tillhör A History of Violence de två mer realistiska och jordnära filmer som Cronenberg fick för sig att göra. Båda är bra men på lite olika vis. A History of Violence ger sig på att utforska våldets natur, hur vi som samhälle reagerar på våld som självförsvar, medan Eastern Promises mer är en stämning. Jag föredrar den sistnämnda men det är två bra filmer som har den där väldigt speciella känslan som filmer av Cronenberg innehar.

Extramaterialet består av ett intressant kommentarspår med Cronenberg samt en dokumentär på drygt en timme uppdelad I åtta delar. Plus lite annat. (Enligt baksidetexten är filmen två timmar men det stämmer inte, den är 96 minuter.)

:-)