Godzilla – King of the Monsters

Tydligen tyckte jag att Godzilla från 2014 var rätt ok. Det tycker jag inte om uppföljaren Godzilla – King of the Monsters från 2019. Vilken skit! Från början till slut handlar det om ett iscensatt TV-spel, allt är fullständigt ointressant.

:-=

Tolkien

Har aldrig varit med i ett Tolkien-sällskap eller så, men får väl ändå räknas som någon slags fantast. Tolkien (2019) är en film som skildrar Tolkiens ungdomsår och där har jag lite extra kunskap i ämnet eftersom jag skrev mitt specialarbete i gymnasiet om just Tolkien, med större fokus på hans levnad än hans verk. (Skriver man ens specialarbete i gymnasiet längre? Eller markerar det bara hur gammal jag är?)

Nåväl. Saken är väl den att om man vill förstå Tolkiens verk är det nödvändigt att förstå hans liv och vad som formade honom. Även om Tolkien själv tenderade att förneka är Härskarringen sprängfylld med allegorier över hans samtid. Sånt är spännande! Det betyder dessvärre inte att hans liv var särskilt spännande eller särskilt lämpat för en filmatisering. Vilket (filmen) Tolkien lider av. Det är helt enkelt inte en särskilt fängslande historia att berätta på film. Tyvärr.

Denna Blu-ray hade varit bekänt av att bifoga åtminstone en dokumentär om Tolkien som extramaterial, det finns ju rätt många... Men icke.

:-(

X-Men – Dark Phoenix

Jag tycker att jag hänger med hyfsat när det gäller alla turer med reboots och prequels etc. vad gäller Marvel (och för all del DC, men där är det inte så mycket att hålla reda på). Dock får jag lov att erkänna att jag fullständigt tappat greppet vad gäller X-Men. Jag vet inte vad som är vad och hur det som är förhåller sig till det som varit? Jag har nog inte ens sett allt, tror jag? Vet bara att jag gillade Logan.

Hur som helst, här kommer X-Men – Dark Phoenix (2019), som alltså inte är en del av Marvel Cinematic Universe. Grejen är att Jean Grey/Phoenix/Dark Phoenix alltid var något av en favorit när jag läste serierna i tonåren. Att jag just därför skulle gilla filmen lite extra är dock ingen garanti, snarare kan det nog riskera bli tvärt om. Men med det sagt är den här filmen inte dum alls! Den sticker ut från de gängse superfilmerna, det känns som att den har ett annat djup (notera: den är inte djup i sig utan i jämförelse med andra superhjältefilmer). Här är jag antagligen något för generös med betygsättningen men som sagt, det hela är inte så illa!

Såg inte extramaterialet.

:-)

Spider-Man – Far from Home

Den andra (!) rebooten av Spider-Man gav oss Homecoming, som nu följs upp av Far from Home (2019). Titeln anspelar på att i filmen är Peter Parker och hans skolklass på resa i ”Europa”. Naturligtvis förlöper denna resa inte friktionsfritt varför Parker då och då måste iklä sig hjälterollen. Just det här med en superhjälte som är på klassresa (!) är väl det som jag kanske inte riktigt uppskattar hos Spider-Man. Men antagligen är det även dennes styrka, att man ska kunna relatera. Hur som helst är det mer av vad som bjöds förra gången: hyfsat lättsmält, lite väl mycket humor (men ibland ganska roligt) och… rätt underhållande!

Såg inte extramaterialet.

:-I

Mindhunter

KL tyckte att vi skulle se en TV-serie. Till skillnad från alla andra har jag varken Netflix eller HBO, men det har hon. Med vad se? Som kunde vara intressant för oss båda? Vi beslutade oss för att ge Mindhunter (2017) en chans.

En hyfsat verklighetsbaserad film som handlar om när FBI började profilera seriemördare (och uppfann begreppet) lät ju intressant på pappret. Lite extra plus i kanten för att den tydligen skulle vara ganska långsam och sakta bygga upp handlingen. I praktiken fungerar det grepp tyvärr inte alls särskilt bra i fallet med just Mindhunter. Jag kan normalt bli ganska trött på att det i TV-serier alltid ska vara en cliffhanger, det är lite billigt knep. Just Mindhunter hade dock nog mått bra av en och annan cliffhanger… Med det sagt, serien är inte dålig och den har absolut sina poänger. Den har dock svårt att engagera mig något djupare. Känner inget sug efter uppföljarna.

:-I

The Talented mr. Ripley

Kunde nästan svära på att jag redan skrivit om The Talented mr. Ripley (1999) här? Att jag sett den på DVD både en och två gånger är jag säker på. Möjligen kan det vara så att jag inte tagit mig igenom extramaterialet och att jag därför inte kommit till skott? Hur som helst. Läste en artikel på en stilblogg om kläderna i The Talented mr. Ripley, vilket fick mig sugen på att se om den.

Även om det rör sig om en rätt underhållande och väl utförd berättelse är den främsta poängen (enligt mig) just stilen, alltså miljöerna, kläderna, båtarna och bilarna m.m. Det är något väldigt speciellt med det där, alltså det bekymmersfria lyxlivet i Italien som ett gäng rika amerikaner ägnar sig åt. Det är väldigt vackert och attraktivt. Att låta en mordhistoria utspela sig mot en vacker fond är förvisso en klyscha, men något som fungerar extra bra här. Utöver vackra miljöer och en bra story får man dessutom ett koppel bra skådisar!

Kommentarspåret med regissören är intressent. Utöver det medföljer ett bar dokumentärer som dock inte tillför mycket.

:-)

Joker

Årets tredje biobesök blev Joker (2019). På pappret är det här den ultimata filmen för mig. Jokern har alltid varit en av mina absoluta favoriter i ”superhjälte”-genren och att få en film som porträtterar honom nedtonat, som vanlig människa. Återigen, den ultimata filmen, för mig. Givetvis kan Joker omöjligen leva upp till detta. Å andra sidan, den är precis vad jag kunde önska! Är oerhört nöjd! Återkommer med en mer djuplodande analys efter att ha sett om den på Blu-ray.

:-D

Avengers – Endgame

Jag gillade ju Avengers – Infinity War och såg därför fram emot uppföljaren: Avengers – Endgame (2019)! Tyvärr blev jag besviken, Endgame är helt enkelt inte lika bra som dess föregångare. Den där maxade känslan av att vara för mycket, men på ett bra sätt, saknas. Därmed inte sagt att den är dålig, det är den inte. Den är bara… på samma nivå som en Marvel brukar vara, dvs. helt ok. Både lite plus och minus till tidsresorna som är väldigt komplicerade men som ändå funkar. Vilket är starkt jobbat eftersom tidsresor på film i princip inte fungerar…

Med medföljer ett kommentarspår som jag inte lyssnat på. Utöver det är det förvånansvärt dåligt extramaterial mot vad man är van vid när det gäller den här typen av film.

:-I

The Goonies

Förra året så jag klart Steven Spielberg – Director’s Collection. Efter boxen inte var komplett tänkte jag att jag skulle täppa igen (de få) luckor jag har vad gäller Spielberg. Vilket ledde till att jag köpte (!) The Goonies (1985). Nu kommer haken, en rejält stor hake dessutom. Det är inte Spielberg som regisserad The Goonies… Varför jag fått för mig att så var fallet vet jag inte? Eller, saken är att The Goonies känns exakt som en dålig Spielberg. I huvudrollen ser vi vanliga människor (barn) som dras in en magisk och fantastisk skattjakt. I hela filmen springer och ramlar dessa barn omkring, konstant skrikandes. Det är outhärdligt och vedervärdigt.

Med medföljande kommentarspåret har samlat en stor del av skådespelarensemblen. Vilka ägnar sig åt att prata i mun på varandra. På så vis speglar kommentarspåret filmen rätt väl, men det är i princip omöjligt att lyssna på.

:-=

Jurtjyrkogården

Nyinspelningen av Pet Sematary fick mig lite sugen på att se om originalet. Jag tyckte att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att göra det en kväll när jag skulle passa KL:s hund (men jag berättade aldrig detta för henne...).


Pet Sematary (1989)

Originalet är något av en klassiker för min generation. Men det måste vara mer än 20 år sen jag såg den. Själva ramberättelsen och är genial i dess enkelhet. Det mest slående när jag nu ser om den är att det som är bra är riktigt bra, men att filmen ändå är full av brister. Alltför ofta känns den platt och ointressant… bara för att sen då och då glimma till! Å ena sidan var det roligt att se om den, å andra sidan lever den inte upp till statusen som klassiker.

Kommentarspåret med regissören är riktigt bra!

:-I


Pet Sematary (2019)

Nyinspelningen alltså. I extramaterialet förklarar filmskaparna att dom förvisso gillar originalet, men att det är daterat. Och att de därför velat göra en ny version för en ny publik. Egentligen vill jag inte låta som en bakåtsträvare, egentligen vill jag inte säga ”det var bättre förr”. Men det var faktiskt bättre förr. Den här nyinspelningen för en modern publik sätter verkligen fingret på problemet med nutida spänningsfilm. Allt måste hända snabbt och på en gång! Det där med att sakta bygga upp en obehaglig spänning finns liksom inte. Jag är inte säker på att dagens publik inte tål en långsam uppbyggnad, men jag är helt säker på att dagens filmskapare är övertygade om att så är fallet. Istället för en obehaglig stämning får man ett pärlband av ”läskiga” sekvenser helt utan tyngd eller sammanhang. Sen har man ändrat en del i originalstoryn för att överraska publiken. Förvisso kan jag förstå varför man gör så, men resultatet känns ärligt talat rätt krystat.

Det medföljer några dokumentärer som är tämligen värdelösa. Dock var det på sätt och vis ”intressant” att få höra det där om ”modern publik”…

:-=

The Art of Solo – A Star Wars Story

Det börjar bli lite tjatigt nu, men jag konstaterar att varje Star Wars återföljs av två böcker, en lite barnsligare guide och en maffigare volym med fokus på konst. Detta gäller såklart även Solo – A Star Wars Story som ackompanjeras av The Official Guide och The Art of Solo (2018). Jag gillar som bekant dessa böcker med konceptkonst, att ta del av designprocessen är alltid intressant! (Att det sen tog mig ett bra tag att ta mig igenom boken berodde mest på att jag har prioriterat läsning av annat.)

:-)

Once Upon a Time in Hollywood

KL tyckte att vi skulle gå på bio (sådär som nyförälskade par gör). Haken är bara att vi inte riktigt har samma smak… Men en Tarantino kunde vi ändå enas om. Sagt och gjort fick det bli Once Upon a Time in Hollywood (2019).

Mitt första intryck av filmen var känslan… vad handlar detta egentligen om? Visst, den utspelas i en brytningstid mellan det gamla studiesystemet i Hollywood och det nya. Men denna konflikt eller övergång ges egentligen inte särskilt mycket utrymme. Istället handlar det mest om en (dysfunktionell) vänskap. Som så ofta med Tarantino känns det som ett antal scener som följer på varandra snarare än om en sammanhållen ramberättelse. Där vissa av dessa scener är väldigt underhållande medan andra är mindre intressanta. Avslutningen, den alternativa versionen av Manson-morden känns för övrigt både överraskande och intressant!

:-)