Kon-Tiki

Gänget som gav oss Max Manus är nu tillbaka och ger oss Kon-Tiki (2012), Norges genom tiderna dyraste film. Att Thor Heyerdahl var en skäggig snubbe på en flotte fick jag lära mig på en skolresa till Oslo i mellanstadiet. Men även om det högst sannolikt förklarades då begrep jag nog aldrig vad hans expedition egentligen syftade till?. Frågan om Sydamerika koloniserades av folk från Polynesien eller tvärt om kändes aldrig särskilt spännande eller relevant då.

Ärligt talat gör den väl inte det nu heller. Men visst, en tanke kan man väl ägna det hela. Då känns själva expeditionen i sig mer intressant, ur ett äventyrligt perspektiv. Jag menar, korsa Stilla havet på en flotte! Det är ju galenskap på hög nivå. Den här aspekten lyckas Kon-Tiki väl med. De dramatiska scenerna lyckas förmedla spänning. Och specialeffekter med hajar och annat är riktigt bra gjort. Tyvärr blir resultatet ändå rätt ytligt i det att man får ingen riktigt känsla för karaktärerna. Det där är verkligen en lat klyscha som jag försöker undvika men det är verkligen så. Varför var det så viktigt för Heyerdahl? Vad motiverade de övriga? Men visst, som hyfsad underhållning fungerar filmen.

:-I

Läste någonstans om en koppling mellan chilenska No (2012) och Mad Men. Och visst, det är ju en film som handlar om reklam, om att sälja in budskap. Där någonstans upphör likheterna. Jag gillar när en film gör att jag lär mig något om världen eller historien. Det gör No. 1988 var Pinochets regim ansatt av internationellt tryck och för att blidka omvärlden utlystes tydligen ett val. Ja eller nej till regimen? Man får följa nejkampanjen, som förvisso tillåts existera men som utsätts för konstanta hot och trakasserier. Reklammakaren som leder det hela väljer dock att försöka sälja in ett glatt (och glättigt) positivt budskap istället för att peka på förtryck och orättvisa. Det är intressant att följa processen och det är även intressant att fundera över hur många som ändå röstar ja, inte av ideologiska skäl utan snarare av praktiska. Alla de som ändå hade det ganska hyggligt under diktaturen. Hur hade man själv röstat?

Bildspråket gör verkligen att No sticker ut. Man har medvetet åstadkommit en stil som får mig att tänka på 70-tal och video. Givetvis i 4:3. Detta skänker en viss känsla av autenticitet till storyn, även om det ser riktigt fult ut. Kul med ett udda stilgrepp men nu är det gjort. Nästa film som provar samma sak kommer bara kännas billig.

:-)

Draculas vålnad

Hade egentligen tänkt avbryta vampyrtemat, men jag kör lite till. Hammer Films Dracula från 1958 fick åtta uppföljare. Dracula Has Risen from the Grave (1968) är uppföljare nummer tre. Så vad hände då med nummer två och tre, ska jag inte se dom? Nej, jag orkar inte investera den tid och energi som krävs för att plöja igen den här, antagligen, rätt mediokra filmsviten. Just Dracula Has Risen from the Grave var jag dock oerhört nyfiken på. Varför? För att det sannolikt var den första skräckfilmen jag såg i mitt liv.

Hur gammal kan jag ha varit? Åtta? Nio? Kanske tio? Såhär i efterhand känns det helt overkligt att min mamma lät mig se den. Hon som i alla fall senare skulle vara så extremt petig med våld på film. Hur som helst såg jag den när jag var liten och den skrämde skiten ur mig. Vissa bilder som fastnade på min näthinna minns jag än idag, trots att det var 25 år sen jag såg filmen. Blodet som rann längs med repet till kyrkklockan. Dracula spetsad på ett stort kors. Återkom i mitt huvud i flera år känns det som.

Som film betraktad bidrar den inte med mycket. Dracula är tillbaka och terroriserar en by. Fattar tyckte för en ung skönhet. Några måste ta sig till slottet och göra slut på honom. Igen.

:-(

Gaea Girls / Shinjuku Boys

Kim Longinotto är, tydligen, en brittisk dokumentärfilmare som, tydligen, ofta fokuserar på kvinnor som av olika anledningar befinner sig i utsatta situationer. Det hade jag förstås ingen aning om. Min ingång till den här DVD:n med två av hennes filmer (inspelade i Japan) var att jag hörde talas om att det skulle finnas en dokumentär som japanska kvinnliga wrestlers, om hur hårt dom tränar…


Gaea Girls

Den dokumentären är Gaea Girls från 2000. Det finns undantag men om man ska generalisera, och det kan man verkligen tillåta sig att göra, så befinner sig kvinnlig wrestling på en väldigt låg nivå, både tekniskt och statusmässigt. Vilket inte är så konstigt, för det är en manlig domän och se som släpps fram gör det oftast för sitt utseendes skull. Undantaget är Japan. Inom den kvinnliga wrestlingvärlden har japanskorna ett legendariskt rykte. Gaea Girls illustrerar tydligt varför: Dom tränar stenhårt, bokstavligen.

Jag återkommer till den rena penalismen men om man ska säga något om träningen i sig så tränar dom hårt rent fysiskt och kör som väldigt ”stiff” (wrestlingspråk för att inte lägga fingrarna emellan utan helt enkelt brottas och slåss väldigt hårt). Herrejäklar alltså! Man får följa några unga kvinnor bakom kulisserna, ibland kommer det någon ny osv. Fokus ligger dock på Takeushi, normalt blyg och eftertänksam men i ringen ett vilddjur. Men inte tillräckligt vild enligt de penalistiska tränarna som försöker bryta ner för att bygga upp. Med logiken att om du inte tål den behandlingen så kommer du inte ha en chans i ringen. Det är inte en helt okontroversiell inställning. Men det värsta är att det antagligen ligger något i det. Beroende på vilket resultat man hoppas uppnå. Kan verkligen rekommendera Gaea Girls och inte bara för den som är intresserad av wrestling.

:-)


Shinyuku Boys

Shinyuku Boys från 1995 var lite mer knepig. Förvisso ett intressant ämne men det blir lite rörigt. Den handlar alltså om fenomenet japanska kvinnor som klär sig och uppför sig som män och som i den rollen utgör någon slags (anställd) underhållning på nischade klubbar. Underhållning för japanska kvinnor som besöker dessa klubbar och som går igång på detta. Det är alltså ingen hemlighet att männen i själva verket är kvinnor utan det är det som är själva grejen.

Filmen behandlar frågan om sexuell identitet och för den som skriver under på tesen att könet blott är en social konstruktion har nog en del ammunition att hämta här. Själv tycker jag det hela är  fascinerande samtidigt som filmen i sig inte är särskilt spännande.

:-I

Vampyrernas historia

Ett led i det mer eller mindre avsomnade vampyrtemat har varit att läsa Vampyrernas historia från 2011 av Katarina Harrison Lindbergh. Det kan möjligen diskuteras om den hör hemma på en blogg om film? Men å andra sidan hänger hur vampyrer skildras på vita duken såklart ihop med hur de har beskrivits i äldre tider. Dessutom innehåller boken ett avsnitt med titeln ”Vampyrer på film”.

Det som är bra med Vampyrernas historia är att den ger en bra översikt, hur vampyrmyter har sett ut i forntiden och framåt. Hur de har skildrats och i många fall teorier om varför. Extra fokus ligger på litteraturen från 1800-talet och framåt och som sagt om vampyrer på film. Den här översikten är dock det enda som är bra med boken, det enda som ger något. Haken är nämligen att Lindbergh inte kan skriva. Sten i glashus säger någon men jag har aldrig utgjort mig för att vara någon språklig virtuos. Det kanske inte Lindbergh heller har men jag skriver den här bloggen för mitt eget höga nöjes skull och tycker att jag kan tillåta mig att vara en smula oinspirerad då och då. Lindbergh skriver dock för en publik som betalar för hennes alster. Mot bakgrund av det är det oförlåtligt med alla dessa återkommande obegripliga syftningar, blandandet av obegripligt högtravande formuleringar samt kanske det värsta: Att som forskare slänga sig med otroligt spekulativa och löst underbyggda teorier. Inte genomgående men väl återkommande.

Bottennappet utgörs dock av bokens avslutande avsnitt som handlar om ”Nutida vampyrsammanslutningar” som behandlar stollar som tror eller vill tro att dom är riktiga vampyrer. Här tappar Lindbergh garden fullständigt och verkar fullt ut anamma principen att var och en blir salig på sin tro. Den inställningen bidrar i det här fallet inte till intressant läsning. Alls.

:-(

Livet är en schlager

Club Kalkon har haft ännu en sammankomst. Denna gång föll valet på Livet är en schlager från 2000. Vad i hela friden är detta? Regisserad av Susanne Bier och med manus av Jonas Gardell, det liksom borde inte bli så här gräsligt men… det blev det. Det var länge sedan jag hade en sådan användning för skämskudden. Och apropå det, att skämmas alltså. Hur känner Bier och Gardell kring detta idag? Det känns som att det inte talas inte så högt om den här filmen…

Efter att ha plågat oss igenom en rad dåliga filmer som bara varit tråkiga så var dock Livet är en schlager uppiggande för Club Kalkon. Det finns liksom så mycket att ösa ur. Helena Bergström är så mycket sig själv hon bara kan vara. Ni vet, en enkel tjej med enkla tankar. Som efter att hon blir bjuden på lunch på Berns konstaterar att: ”Ett sånt här fint ställe har jag aldrig varit på.” och låter som att hon kommer snarare från förra sekelskiftet än det senaste. Jonas Karlsson spelar CP-skadad och resultatet av den insatsen lever upp till alla fördomar. Björn Kjellman spelar givetvis en transa – som heter Candy Darling (!?!) - som givetvis är döende i aids. Men, som sitt yttre till trots visar sig vara en ytterst kompetent bilmekaniker. Se där, vad härligt när man vänder på begreppen och spelar på fördomar!

Hela Livet är en schlager är på det viset. Eller rättare sagt försöker vara härlig och fördomsfri men blir bara oändligt krystad. Och den där jävla sången som Gardell har skrivit. Visst, den utgör den centrala delen av handlingen, men måste den dyka upp minst var femte minut i olika skepnader. Bottennappet utgörs när Helena har rampfeber och får ett peppande koreograferat framträdande av hennes fyra barn av denna låt. Ibland är det lite lätt att ta till med att den eller den borde skämmas. Men va fan, den scenen, det bara går inte att stå för? Varken då eller nu.

Livet är en schlager är som sagt en mycket underhållande kalkonfilm. Dels för att den är pretentiös i och med den krystade fördomsfriheten. Men den behandlar ett även ett ämne den inte behärskar (är det rimligt att det stryker ett medieuppbåd utanför dörren på en okänd debutant i Melodifestivalen bara för att hennes medverkan annonserats?). Detta toppas med scener som bara blir otroligt märkliga, som när Carola (!) och Jean-Pierre Barda (!) följer med Helena hem som måste avbrytas totalt abrupt eftersom det rimligtvis inte fanns någon vettig stans att ta vägen med den antagligen spontant påkomna scenen.

:-=

Rosemary’s Baby

Ibland blir jag lite pretentiös och konstaterar att film är en väldigt viktig del av mitt liv. Men så är det ju. Det handlar inte bara om att tycka om bra film utan att använda sig av film i vardagen, att lära sig saker om livet. Ibland när det uppstår det viktiga händelser i livet låter jag de ackompanjeras av film, som när jag helgen innan jag skulle rycka in i lumpen såg Full Metal Jacket och Apocalypse Now. Eller som nu, när jag med en nyinköpta barnvagnen i blickfånget, ser om Rosemary’s Baby (1968)… Lite rör det sig dock om en slump att det sker nu. För några månader sedan släpptes den på Blu-ray och jag tyckte att det var ett utmärkt läge att se om denna klassiker. Vilket Frugan inte alls var ett dugg sugen på så jag passade på när hon var bortrest…

Rosemary’s Baby brukar ligga högt på listor över de bästa skräckfilmerna som gjorts och jag är benägen att hålla med. Spänningen byggs upp så långsamt och att allt med små små steg bara verkar bli värre. Och alla frågetecken som dyker upp. Pågår det en konspiration? Vilka är inblandade? Att det blir så lyckat beror till stor del på Mia Farrow som är lysande i rollen som utsatt. Historieberättandet är suveränt och Rosemary’s Baby är en av mina favoritfilmer från 60-talet!

Bildkvaliteten på denna Blu-ray är bra för att vara en så gammal film. Men långt ifrån sylvass. Det som är trist är att det inte ingår något extramaterial, det är nästan oförlåtligt. Dock är omslaget oerhört stilrent och stämningsfullt!

:-D

A Collection of Wonders

Ok, nu blir det lite rörigt, för jag har redan skrivit om den första serien Wonders of the Solar System. Väntade på att uppföljaren Wonders of the Universe skulle släppas på Blu-ray. Vilket aldrig verkade hända så jag bestämde mig för att importera den och upptäckte då att det även dykt upp en tredje serie, nämligen Wonders of Life. Serierna är av formatet mini och består av fem, fyra respektive fem timmeslånga avsnitt. Som presenteras av den charmigt överentusiastiske professor Brian Cox, som är väldigt tydlig med att företräda det vetenskapliga perspektivet. Han reser ständigt runt och visar med hjälp av fysiska experiment här på Jorden hur galaktiska fenomen hänger ihop. Det är ju nämligen samma fysiska lager som gäller här som där ute.

Fokus I Wonders of the Solar System (2010) ligger på vårt solsystem. På de olika planeterna samt på solen. Det är inget upprapande av torra fakta utan väldigt fascinerande illustrerat. Det blir en hel del fysik och kemi. I The Wonders of the Universe (2011) tar Cox klivet ut i Vintergatan och bortom. Han pratar om sådant som tidens startpunkt och slut, om galaxers gravitation. Ämnena är gräsligt intressanta men det är svårt att ta in sådana enorma kvantiteter. Wonders of Life (2012) ser kanske ut som ännu en naturserie med vackra bilder, vilket den absolut innehåller. Men istället för att fokusera på gnuer som törstar ihjäl under torrperioden, eller isbjörnas situation med anledning av den smältande polarisen ligger fokus här på hur liv uppstår. Och fungerar. Hur utvecklas ögon? Vilka fysikaliska lager gäller för pyttesmå insekter. Väldigt intressant det med.

Cox har gjort en oerhört intressant svit dokumentärer som här presenteras i knivskarp bild på Blu-ray. Ett måste!

:-D

Lincoln

Vad har hänt med gamle gode Spielberg? Nog för att Lincoln (2012) är ett kliv upp från usla War Horse, men det säger ju inte så mycket. Jag har bara ytliga kunskaper om amerikansk historia så bilden av Lincoln är något i stil med lång snubbe med skepparkrans som typ var med och avskaffade slaveriet. Blev skjuten va? Sett ur det perspektivet är det här en bra historielektion. Hur sanningsenlig den sen är vet jag förstås inte men jag utgår från att det är hyfsat korrekt?

Problemet med biografier på film är att ett par timmar är på tok för kort tid att sammanfatta en människas liv, även om man börjar som vuxen. Det blir lätt för hattigt. Det jag gillar med Lincoln att den inte på något vis gör anspråk på att vara en sammanfattning ens av hans karriär som president utan att man bara får följa honom under en begränsad tid, när han försöker få igenom det 13:e tillägget till konstitutionen. Den avgränsningen gör filmen mer levande. Och i vilken gång i ordningen leverera Daniel Day-Lewis ett fullständigt enastående personporträtt!?

Spielberg har fått med sig en radda bra skådisar och överlag flyter det på bra. Men lite för ofta bryts illusionen och helt plötsligt blir det påtagligt att man sitter och tittar på en kostymfilm.

De tekniska kvaliteterna på denna Blu-ray är suveräna. Extramaterialet är på totalt en och en halv timme och består mest av hyllningstal till alla som var med och gjorde filmen.

:-I

Billy växer på höjden

För tre och ett halvt år sen skrev jag om att jag hade införskaffat en tredje Billy, till samlingen. Sen dess har samlingen växt relativt okontrollerat så det var läge att låta hyllorna växa på höjden och ge lite extra utrymme. Men efter denna tillbyggnad inser jag att det redan (?) är relativt fullt...