A Most Violent Year

Åtminstone för mig är A Most Violent Year (2014) en film som flugit fullständigt under radarn. För att uttrycka sig på svengelska. Det i kombination med faktumet att den är riktigt bra gör att jag inte riktigt vågar lita på mitt eget omdöme. Det var väldigt nära att jag gav den högst betyg men i sista sekund besinnade jag mig. Hur som helst är A Most Violent Year som sagt väldigt, väldigt bra!

Det är en gangsterfilm som känns helt autentisk. Skitigt New York, 80-talet. I huvudrollen finns en entreprenör inom sopbranschen som blir utsatt för mer eller mindre organiserad brottslighet. Och som själv rör sig inom gråzonen. Det som är så befriande är att brotten som begås (samt även motåtgärderna) är så taffliga. Just det gör att det känns som att detta är något som skulle kunna ha hänt ganska precis på det viset som filmen visar. Jag överdriver inte när jag påstår att A Most Violent Year är en av de bättre kriminaldrama jag sett!

Denna hyr-DVD saknar extramaterial.

:-)

Ant-Man

Rimligen borde fas 2 av Marvel Cinematic Universe ha avslutats med Avengers – Age of Ultron, men av oklar anledning utgörs epilogen av… Ant-Man (2015).

Ant-Man? När jag hörde talas om att den var på gång var det svårt att undvika känslan av att det börjar bli lite tunt nu, att man nu dammsuger bottenskrapet hos Marvel. För en superhjälte vars superkraft består i att han kan förvandlas till… pytteliten! känns inte som de mest intressanta. Som gammal Marvel-freak var jag bekant med karaktären Ant-Man men inte mer än så. Jag har inte läst några serier med honom i huvudrollen.

Det lustiga är dock att detta är en av de mer lyckade Marvel-filmerna. Vilken överraskning! Tonen är den vanliga vilket betyder att det är lite för glättigt och lite för mycket humor för min smak. Men bortsett från det är faktiskt Ant-Man många gånger en underhållande och rätt genomtänkt film. Just det där med att det rimligen borde vara värdelöst med att vara pyttliten hanteras väl.

Det var lite osebart extra på denna hyrda Blu-ray och jag tror även ett kommentarspår? Som jag inte hade tid för.

:-I

Amy

Nähä, det här var ju ingen rolig historia. Dokumentären Amy (2015) är tragisk som för tankarna till det där egentligen lite märkliga påståendet om att inte kunna förmå sig själv att vända bort blicken från en bilolycka. Eller nåt?

Amy Winhouse var uppenbarligen en fascinerande personlighet men någon som jag själv aldrig funderat så mycket över. Sannolikt mest för att jag inte gillar hennes musik. Som jag förvisso endast är ytligt bekant med och visst, visst gillar jag. Men det mesta är inte min smak, vilket säkert hänger ihop med att jag inte gillar jazz. Dock är jag intresserad av ”rockbranschen”, om vilka som slår och varför samtvilka som väljer alternativa vägar. Här var Amy Winhouse helt klart någon som valde något eget och som därigenom slog igenom. Vilket är en intressant paradox. Detta val av eget var utgjordes tyvärr av en livsfarlig destruktivitet så det känns mycket svårt att låta gillande när det i själva verket framförallt var tragiskt. Fy.


Det medföljer inget extramaterial på denna DVD.

:-)

Star Wars – The Force Awakens (3D)

Jag är besatt av film och av alla filmer som finns utgör Star Wars mitt fundament. Det är egentligen lite tråkigt eftersom det är så icke unikt att vara besatt av just Star Wars, det är mycket roligare att gilla något obskyrt. Å andra sidan, det är som det är: Star Wars är något som jag upptäckte när jag var sju år gammal och som nu när jag närmar mig fyrtio är något som jag bär med mig, något jag kan luta mig mot. Det där låter förstås väldigt pretentiöst och när jag tar del av när någon annan berättar om hur Star Wars har påverkat deras liv så ryggar jag instinktivt tillbaka en smula, det låter lite töntigt. Men det är dock lite fegt, för Star Wars har ju (och har haft) en enorm betydelse för mig. På riktigt.

En sammanfattning av min syn på de tidigare filmerna finns här i min recension av Blu-ray boxen. Så hur såg förväntningarna ut på Star Wars – The Force Awakens (2015)? (Hur ska man förresten se på detta med titeln? Namnet Episode VII verkar inte ingå i den officiella titeln?) Tja, förväntningarna grundlades en sommar i mitten av 80-talet när jag plöjde insändarsidor i en Star Wars serietidning och där redaktörens svar talade om tre nya filmer som utspelades innan de tre befintliga filmerna men även tre som utspelades efter. Jag var nio eller tio år gammal. Tanken på de första filmerna var helt klart det som lockade mest. Där fanns ett uppsatt ramverk att förhålla sig till som var oerhört kittlande. Hur förvandlades Anakin Skywalker till Darth Vader? Tanken på vad som hände sen? var också lockande och väldigt mycket mer öppen. Åren gick och det verkade inte bli några nya filmer. Men när tio år passerat nåddes mitt tonåriga jag av nyheten att de nya filmerna var på gång. Hur det sen gick med det vet vi som bekant… Efter detta debacle var jag inte sugen på några nya filmer. Men sen, för tre år sedan nåddes jag av en nyhet som fick mig att tappa hakan. Sen dess har suget sakta men säkert vuxit, med den första trailern och så vidare. Ärrad av prequels:en har jag försökt hålla nere på förhoppningarna men det har ärligt talat inte varit möjligt eftersom allt sen den första trailern har pekat i rätt riktning…

The Force Awakens är en utmärkt Star Wars film! Vissa vill få det till att det är den tredje bästa men eftersom jag känner så ömt för Return of the Jedi så kan jag inte hålla med. Men fjärde bästa? Lätt. Det känns ledsamt att tänka på prequels:en när man ser The Force Awakens. Det ju var så här det skulle ha varit, så här det skulle ha sett ut.

Ur ett rent cineastiskt är perspektiv är The Force Awakens en bagatell. Med det menat att den inte tillför något nytt, även om den är oerhört vacker. För det är den. Verkligen. Häri ligger dock skillnaden från Star Wars från 1977 som blev ett fenomen eftersom den just var något helt nytt. Star Wars hade en reell påverkan på filmbranschen och på en stor del av dess publik. Vilket möjligen även The Force Awakens kommer att ha om än omöjligen i kvantitativ närhet. Rent cineastiskt bidrar den (tyvärr?) inte med något revolutionerande men frågan är om det egentligen är något att bekymra sig över? Det viktiga med filmen är att den inte påminner som prequels:en samt att den är bra! De två punkterna uppfylls! Detta ska inte uppfattas som negativ kritik eftersom just känslan och utseendet är det som är det viktigaste med Star Wars. Åtminstone för mig. Här är The Force Awakens en total triumf som det inte finns något att klaga på!

Negativa punkter? Det finns några små och det finns en stor: De små utgörs av överflödet av vinkningar och referenser till originalen. Känslan är delad. Jag fångar upp alla och impulsivt får det mig att småle men i längden känns det tjatigt. Just eftersom 97 % av åskådarna inte kommer att fånga upp dessa känns det som att fokus flyttas till något som egentligen bara är onödigt. Inte fullt ut, men ändå. Den stora invändningen är dock att själva ramverket faktiskt utgörs av en rätt fantasilös återberättelse av den första Star Wars. Det är förstås inte en dålig förlaga och jag kan förstå att all den tyngd som vilar på filmskaparnas axlar medförde att de tog en rätt enkel utväg när det gäller just den biten. Men ändå.

Skådespelarmässigt är det både kul och konstigt att återse Han, Leia och Luke. Det är känslomässigt. Samtidigt som det är jättekul att se de nya och framförallt konstatera att de fungerar så bra: Daisey Ridley (vilket kul namn, det är liksom i sig fullt av filmreferenser!) som spelar Rey är den som sticker ut mest för mig. Det finns två spår här, det allmänna och det personliga. Gällande det allmänna ligger ju huvudfokus i de två existerande trilogierna på en ung man/pojke samt en ung man. I denna trilogi kommer fokus istället vara på en ung kvinna. Gott så! Sen kan gubbsjukan inom mig inte låta bli att tänka på hur snygg hon är och vilken osunt besatt påverkan hon hade haft på mig om jag var tonåring när jag såg denna film. Men jag överlämnar denna ingivelse åt de som de facto är tonåringar 2015. Samt hoppas och faktiskt tror att alla de tjejer som ser The Force Awakens på riktigt finner en förebild, någon att luta sig mot.

Så hur se filmen? 2D, 3D, IMAX 3D? IMAX är spännande och jag kommer ge det en chans, sen. Egentligen hade jag föredragit 2D men med nuvarande familjesituation (Dottern2 är tre veckor gammal) så fick det bli 3D för att tiden passade bäst. (Jag hade inte alls väntat att det skulle uppstå en lucka på Världspremiären men så blev det!) Ensam. Eller, rättare sagt utan sällskap. Vilket kanske var lika bra då jag återkommande blev tårögd. Det är lite skämmigt att erkänna men The Force Awakens var och är på ett personligt plan en ren och skär lycka! Återigen, inte en cineastisk triumf men väl en perfekt utförd Star Wars film! Som fick mig att gråta av lycka. Jag trodde aldrig att det skulle hända och jag ser enormt fram dess uppföljare maj 2017!

:-)

Bram Stoker’s Dracula

Om jag får säga det själv så beskriver mitt inlägg från 2007 om Bram Stoker’s Dracula väl och utförligt hur mycket jag tycker om den filmen. Uppenbarligen är det inte bara jag som bryr mig om den eftersom det nu släppts en restaurerad version. Filmen har mastrats i 4K och ser påtagligt bättre ut än den lite halvt tveksamma utgåvan från 2007. Det är förstås mycket trevligt!

Minst lika trevligt är att äntligen få ta del av kommentarspåret från 1993 med Coppola, hans son samt den som gjorde dräkterna. Spåret togs fram för Laserdisc och jag har faktiskt filmen i detta format. Haken är bara att jag inte har någon spelare… Hur som helst. Det som är intressant med spåret är att det är inspelat bara ett år efter att filmen släpptes. I övrigt medföljer samma extramaterial som på tidigare version samt två nya korta dokumentärer.

Det här är förstås en förnäm utgåva av en suveränt film. I USA finns det dock även utgiven en så kallad Supreme Cinema Series-variant. I snyggare förpackning samt med ett litet häfte. Att jag inte slog till på den beror på att den är låst till region A, men det är klart, den behövs nog till samlingen?

:-D

Ebbe – The Movie

Är man, som jag, besatt av Palmemordet så går det inte att undvika denne märklige person Ebbe Carlsson. Ebbe – The Movie (Snygg blinkning åt Ebba the Movie) är en dokumentär från 2009 som sammanfattar Ebbes liv men främst hans karriär. Det är djupt fascinerande och samtidigt skrämmande att konstatera hur denna person lyckades nästla sig in i maktens korridorer trots att han formellt inte hade där att göra. Det är en tragisk figur som porträtteras samtidigt som jag inte kan låta bli att inte bara fascineras utan även beundra honom.

Även om berättelsen säkert säger något om dåtidens Sverige är det svårt att inte fundera över om det ändå inte är så att något liknande skulle kunna hända (eller händer?) även år 2015?

:-)