Att återvända

ABR har i flera år tjatat om Almodovar. Jag har givetvis känt att det har handlat om en vit fläck på min filmkarta. Samtidigt har jag liksom aldrig lyckat uppbåda tillräckligt intresse, det där sydländska och mustiga är inte min grej. Inte heller har det hjälpt när jag läst recensioner som menat att hans filmer har börjat bli som en parodi på sig själva.

Almodovar tillhör den där kategorin där initiativet måste komma från någon annan. Vilket nu har skett som ett resultat av det besynnerliga faktumet att frugan och ABR numera är arbetskollegor. Vilket i sig resulterade i att frugan häromveckan kom hem med Att återvända (original: Volver) (2006) som hon lånat.

Till en början kände jag mig lite förvirrad. Skulle det vara roligt? Vad var det egentligen som utspelade sig? Jag drog slutsatsen att den möjligen var kompetent utfört men att det inte var något för mig. Men sen hände nåt med filmen. Det lysande samspelet sög in mig och helt plötsligt var jag fast och nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Jag är inte hänförd som en del verkar vara men jag vill med det konstaterandet inte låta negativ. Jag tycker helt enkelt att det var en bra och fängslande film! Om den sen är representativ för Almodovar vet jag inte? Men det lär inte vara den sista filmen av honom jag ser så jag får väl helt enkelt försöka att ta reda på det.

Var lite negativ då det rörde sig om DVD. Det känns som att jag kommit ifrån att se spelfilm i det formatet... Det positiva var dock att den här utgåvan har väldigt bra bildkvalitet! För att vara DVD. Extramaterialet består av oredigerade och därmed osebara sekvenser från filmfestivalen i Venedig.

:-)

Wild Man Blues

Wild man blues (1997) är en dokumentär som följer Woody Allen på en europaturné med ett jazzband där han spelar klarinett. Hur kul låter det? Faktum är att jag såg filmen för kanske tio år sen, tyckte den var hur bra som helst och har beklagat mig över att den inte funnits på DVD. Därför blev jag väldigt nöjd när jag för någon månad sen såg att den numera finns. Äntligen!

De musikaliska inslagen är tämligen ointressanta. Däremot är det helt underbart att följa Woody i främmande länder med alla hans nojor och sarkasmer. Frugan påpekade att hon till nästan 100% känner igen mig och jag... förnekar inte! Givetvis spelar han lite rollen som sig själv men det är inget som förtar. Resultatet är fantastiskt underhållande!

Det ingår inte något extramaterial.

:-)

Så jävla metal

Så jävla metal (2011) är en utmärkt dokumentär som behandlar framväxandet av det svenska s.k. hårdrocksundret. Från November på 70-talet till Europe på 80-talet till Entombed på 90-talet. Det är ingen heltäckande skildring utan man har gjort vissa djupdyk här och var. Just det är väl min enda invändning: Jag vill se mer! Men det som väl visas är mycket bra.

Det finns ju ingen anledning att prata om bildkvalitet då mycket handlar om gammalt arkivmaterial. Extramaterialet utgörs av tre förlängda intervjuer samt lite annat smått.

:-)

Bram Stoker's Dracula - collectors ed.

Hmmm... Även om jag inte skrivit om det här har jag tidigare köpt Region B-versionen av Bram Stoker’s Dracula på Blu-ray. Den som har varulven i bakgrunden istället för rustningen. Men nu har det kommit något som dom kallar för collector’s edition och jag vet inte? Skivan är exakt samma som den i varulvsversionen. Enda skillnaden är det nya vita fula omslaget. Visst är det en fantastisk film men det här känns lite onödigt.

:-I

Super 8

J.J. Abrams Super 8 (2011) ska vara en nickning åt Spielbergs ungdomsfilmer. Detta faktum är övertydligt men behöver inte vara ett problem i sig. Problemet med Super 8 är dock att den saknar Spielbergs värme. Det enda som återstår är ett gäng ungdomar som springer omkring och tjafsar med varandra och skriker. Konstant.

Storyn? Det hela utspelar sig i slutet av 70-talet och ungdomarna håller på att spela in en zombiefilm på Super 8, såklart. Parallellt med detta börjar märkliga fenomen uppstå i den lilla staden och det blir ett tämligen ointressant äventyr av det hela. Med gräsligt dåliga dataanimationer! Synd!

Hyrversionen innehöll inget extramaterial. Bildkvaliteten är dock suverän! Alltid nåt.

:-(

Smurfarna

Vafalls? Låt mig förklara... Under min uppväxt läste jag väldigt mycket serier. Europeiska serier. Såsom Tintin och även Smurfarna. När det gäller smurfarna var dock samlandet av plastfigurerna det viktigaste. Jag var fullständigt besatt av dom! Tittade i kataloger och drömde om vilka smurfar jag skulle skaffa... Växte väl ifrån det där så småningom men det går inte att komma ifrån att smurfarna var väldigt viktiga för mig under en del av mitt liv.

Så när det kommer en film med smurfarna får jag en känsla att jag borde titta på den, bara för att. Till skillnad från Tintin förstod jag dock att detta antagligen inte är något att ha. Men tanken på att om inte annat få se en dataanimerad version av smurfbyn räckte för att jag skulle ge det hela en chans.

Det skulle jag inte ha gjort för Smurfarna (original The Smurfs) (2011) är verkligen en vidrig film! Jag har väl egentligen inga belägg för påståendet jag nu kommer att göra men det struntar jag i. Att göra film baserat på andra förlagor oavsett om det handlar om böcker, serier etc. har ju Hollywood alltid hållit på med. På senare år har jag fått känslan av att man blivit betydligt mer mån om att hålla sig till förlagan, att det är nästan viktigare att filmen innehåller rätt detaljer än att den fungerar som film. Till skillnad från förr där man snarare lånade några karaktärer från en förlaga och sen gjorde en dussinfilm och på kuppen retade upp alla fans av förlagan.

Smurfarna tillhör den varianten. Inte för att jag är något jättefan av originalet men jag stör ihjäl mig på vad dom har gjort. Givetvis kan filmen inte utspela sig i smurfbyn utan istället handlar det om hur en handfull smurfar råkar hamna i New York av alla ställen och sen försöker ta sig hem. En story som inte har något med smurfarna att göra egentligen utan det kunde handla om vilka varelser som helst. Filmen är späckad med en massa idiotiska actionscener och humor som är fruktansvärt taffligt genomfört. Smurfar som spelar rock och åker skateboard? Alltså jag fattar att det här är för barn men jag kan inte se att ett barn tycker att det här är kul. Hur kul är det till exempel att smurfarna blir bekanta med ett par där kvinnan är gravid och mannen har funderingar över vad faderskapet ska innebära? Vilket får väldigt stort utrymme. Vem vänder man sig till där? Det hela är gräsligt missriktat.

Det ingår extramaterial men det har jag ingen som helst lust att se. Bildkvaliteten är bra men smurfarna är inte något vidare animerade så det ser inte bra ut.

:-=

Drive

En ny trend verkar vara född. En trend som går ut på att jag och ABR ser Nicolas Winding Refns filmer när dom går upp på bio. Den startade med Valhalla rising men det är väl först nu i och med Drive (2011) som man kan tala om en trend? Hur som helst. Jag är som sagt ett stort fan av Refn. Hans filmer är inte per definition mästerverk men man vet att det kommer att vara något udda och överraskande. Samt våldsamt.

Huvudrollen utgörs av en namnlös mystisk man som jobbar dels som bilmekaniker och dels som stuntförare i filminspelningar. Vill inte spoila storyn men man kan säga att han blir indragen i en situation som han har väldigt svårt att ta sig ur. Som en fluga i ett spindelnät som ju mer den sprattlar ju mer trasslar den in sig.

Castingen är utmärkt och jag kan inte låta bli att tycka att Carey Mulligan skiner lite extra starkt för hon är verkligen fenomenal! Annars är det som vanligt med Refn: Oförutsägbart, musiken spelar en stor roll och som sagt väldigt våldsamt. (Samt strippor.) Kan tänka mig att många stör sig på filmens långsamma tempo men efter Valhalla rising har jag svårt att komma med såna invändningar... Det är kul med en regissör som förvisso bär med sig vissa karaktärsdrag men vars filmer ändå alltid är så olika.

Hittade förresten en alternativ poster som är väldigt mycket mer läcker än den officiella.

:-)

Melancholia

(Nej, jag har inte lagt ner. En flytt har dock gjort att jag inte kunnat prioritera varken filmtittande eller skrivande. Ett faktum som det snart borde bli ändring på.)

Sista filmen jag såg i gamla lägenheten blev von Triers Melancholia (2011) vilket var ett mycket passande val! Jag gillade ju Antichrist men Melancholia är snäppet vassare, tycker faktiskt att den är smått genial! Jag hatar som sagt klyschan ”filmen fungerar på så många nivåer” men det är precis vad den gör. En av de bästa skildringarna av en psykos som jag sett, ett plågsamt bröllop, jordens undergång. Dessutom oerhört vackert fotat! Finns något bättre än smarta filmer som dessutom tillåts vara snygga? Till och med specialeffekterna är riktigt bra gjorda. Det händer kanske inte så mycket men filmen utgör en oerhört stark stämning... eller känsla. Titeln säger exakt vad det handlar om.

Bildkvaliteten är tack och lov utmärkt och gör det vackra fotot rättvisa. Det ingår ett kommentarspår med von Trier och någon filmvetare. Utöver det ingår även några korta dokumentärer. En helt ok utgåva av en av årets bästa filmer!

:-D