Den ovillige fundamentalisten

Jag brukar gnälla när Frugan lurar på mig någon film jag inte hört talas om som visar sig vara dålig. Så i rättvisans namn får jag lov att peka på när det blir bra, som med The Reluctant Fundamentalist (2012). Hade missat både filmen och den bästsäljare som den bygger på.

Att skildra en radikaliseringsprocess hos en muslim som efter 11 september drabbas av fördomar är dömt att misslyckas. Just därför uppskattar jag filmen extra mycket då den faktiskt lyckas väldigt bra med denna till synes omöjliga balansgång. Framgången bygger på de att röra sig med små gester. Tydligt men återhållsamt. För det krävs riktigt bra skådisar. Utöver det innehåller filmen även spänningsmoment som fungerar effektivt. Det är inte film som berättar något nytt om världen, men som väl berättar något angeläget på ett imponerande vis.

:-)

Seinfeld - The Complete Series

Sedan jag julen 2007 (!) införskaffade Seinfeld - The Complete Series har den varit ett angenämt men ändå dåligt samvete. Vi har såklart segat för mycket men på sista året spurtat lite. Nu är vi klara… En delförklaring till att det tagit sin lilla tid är att det faktiskt handlar om nio säsonger, fördelade på inte mindre än 32 DVD-skivor (samt en extraskiva med bonusmaterial).

Någon gång i mitten på 90-talet blev jag rekommenderad Seinfeld men jag hajade inte grejen och gav inte serien en ärlig chans. Sen hände något, några år senare började jag följa serien på TV, den liksom växte. Det var först de sista säsongerna som jag såg koncentrerat, de tidigare såg jag avsnitt här och där, liksom slumpmässigt. Därför kändes det bra att ta ett helhetsgrepp och plöja hela serien från början till slut.

Humor är väldigt personligt. Humor är dessutom ofta en färskvara. Så hur ska man se på Seinfeld så här många år senare? Hur roligt är det egentligen? Hur mycket är nostalgi, att få återuppleva skämt som man skrattat åt tidigare? Haken är att jag inte tror att det är möjligt att göra en sådan distinktion. Vilket lämnar mig med två parallella spår: Seinfeld är en fruktansvärt rolig serie. Samtidigt, hur kul hade den upplevts om den kom idag? Vilket i sig blir rent spekulativt för den skulle såklart inte kunna komma idag, den är en produkt av sin tid.

Hur som helst är Seinfeld för mig den roligaste amerikanska serie som gjorts. Den innehåller så många fantastiskt roliga avsnitt, scener och karaktärer. Har man sett gillat Seinfeld finns så sjukt många begrepp och citat att slänga sig med, så många ögonblick med närmast ikoniska ögonblick. Och även om de är de fyra huvudpersonerna som står i förgrunden är det alla biroller genom åren som gjort störst intryck, i alla fall på mig. De bästa säsongerna är de i mitten. I början hade det inte riktigt satt sig och mot slutet tenderade det att spåra ut lite. Ibland. Men alla säsonger har sina guldkorn.

Vad gäller formatet är den här boxen såklart helt enastående. Tjock, härlig och stilren. Dessutom medföljer boken Seinfeld – The Coffee Table Book, som hastigt går igenom varje avsnitt för sig och som dessutom innehåller bonusskivan .

:-D

Schindler's List - 20:th anniversary edition

Schindler’s List (1993) är en film man tvingades se om man, som jag, gick i skolan på 90-talet. Förstår mycket väl syftet med detta men jag undrar om det egentligen var så lyckat? Att utsätta ungdomar för detta är inte nödvändigtvis en särskilt bra idé. Den uppskruvade och oppositionella stämning mot allt som alltid uppstår i såna sammanhang hjälps inte för fem öre av att filmen man ska se är långsam, svartvit, över tre timmar lång och dessutom är bra mer komplex än vad som tränger igenom i ett sånt sammanhang.

För det var precis det som var min minnesbild av filmen. Lång, pretentiös och så det billiga knepet med barnet med den röda klänningen. När jag såg om filmen insåg jag dock hur cynisk denna bild är. Just cynisk är för övrigt en träffande beskrivning av just Oscar Shindler. Han vill egentligen inget illa utan är just en opportunist som tar den chans som kriget råkar ge honom. Det är klart att Schindler’s List innehåller en rad väldigt starka scener och det är dessa som de flesta verkar minnas. Koncentrationslägren. Smaka på det. Men filmens styrka ligger faktiskt i skildringen av hur Shindler drar i trådar för att bygga upp sin affärsverksamhet. Att den ”banala ondskan” synliggörs. Det är mycket mer upplysande och intressant än de stora gesterna i slutet.

När jag såg Schindler’s List första gången var jag heller inte tillräckligt med vett för att uppskatta dess konstnärliga kvaliteter. Det är svarvitt och man leker verkligen med bilderna, med ljussättningen. Antar att det är många scener från stumfilmen som återberättas? Det är hur som helst väldigt långt ifrån dokumentärt utan snarare högst medvetet stilistiskt. Det är kul att få omvärdera och upptäcka en film så här ett par decennier senare!

Bildkvaliteten på denna Blu-ray är lysande! Men varför saknas extramaterial? Tvingas gräva fram utgåvan på DVD för att ta del av en dokumentär filmen samt en kort avsnitt om den fond som Spielberg startat och vass syfte är att samla in, katalogisera samt bevara vittnen om Förintelsen.

:-)

Welcome to the Punch

Welcome to the Punsch är en brittisk kriminalthriller från 2013. Den inledande rånsekvensen har en bra puls eftersom den kopierar Heat… Efter det utvecklas den till en hård och underhållande historia. Det enda problemet är att det blir onödigt komplicerat. Det är i sig inte negativt med många karaktärer och invecklade intriger. Här känns dock snårigheten inte kittlande utan tyvärr rätt onödig. Synd, på en i övrigt helt ok film.

:-I

The Last Days of Rommel

Ännu en välgjord tysk tv-film om andra världskriget har anlänt: Rommel (2012). Filmens svenska titel, The Last Days of Rommel, avslöjar handlingen. Det rör sig om en skildring av Rommels sista dagar, eller snarare sista månader. Från förberedelser inför försvaret av västfronten fram till det tragiska slutet. Det är mer fokus på militär problemlösning än ett välspelat drama. Vilket när det gäller den här typen av filmer är utmärkt. Jag är mycket svag för studerande av kartor och kommentarer som ”du är ett typiskt divisionsbefäl som sakar förmåga att leda större formationer”. Ungefär.

När det gäller biografiska filmer blir resultatet alltid kontroversiellt, och allra extra kontroversiellt när det handlar om någon som befunnits i Hitlers närhet. Alltid. Ska man sammanfatta vinklingen i Rommel är det möjligen något mindre smickrande för Rommel själv. Han framstår som någon som inte har mycket till övers för Hitler men som finner sig i sin situation och som undviker snarare än tar ställning när det gäller motståndet.

Filmen finns även i Blu-ray men jag fick bara tag på DVD när jag hyrde. Men den såg bra ut för att inte vara HD. Extramaterial saknas och omslaget visar upp ett rejält prov på hakkorstricket!

:-)

Iron Man 3

I och med The Avengers så har Marvel gått in i fas 2. Och första film i denna fas är Iron Man 3 (2013). Jag tyckte att Iron Man var helt ok men att Iron Man 2 var rätt trist. Och även om jag gillar Robert Downey Jr. så hajar jag inte riktigt varför man fortsätter med att mjölka just Iron Man. Halvintressant karaktär men inte mer. Måste finnas mer att göra med andra?

Hur som helst så är Iron Man 3 även den en rätt småtrist historia. Visst är twisten med The Mandarin rätt underhållande men sen då? Fram och tillbaka, pang pang. Dräkter hit och dräkter dit. Nej, jag känner inte att den här blev en särskilt engagerad recension men delvis skyller jag på förlagan. Som inte är ett dugg engagerad den heller. Den är oinspirerad.

Ingår en del extramaterial på hyrversionen men jag orkade inte med det.

:-(

Psycho

Jag kommer gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

Med Family Plot har jag avslutas 70-talet. Innan dess har jag tittat igenom 50-talet så nu var det dags för 60-talet! Inledde med Psycho från 1960. Vet inte om jag svär i kyrkan nu men jag tycker faktiskt inte att Psycho är en fantastiskt film. Alltså, det är en bra film och det är framförallt en stilbildande film. Men effekten den hade på filmlandskapet då betyder inte nödvändigtvis att den fungerar som en supereffektiv thriller idag. Klippningen i duschscenen är intressant att studera ur ett filmhistoriskt perspektiv, absolut. Men lite ofta stannar det där. Samtidigt vill jag inte framstå som gnällig då det handlar om en välsvarvad thriller. Vilket den absolut är. Det finns inget dåligt. (Och det var lite extra kul att se om Psycho efter att nyligen ha sett den delvis biografiska Hitchcock.)

Extramaterialet består av ett kommentarspår av någon filmnörd som skrivit en bok om filmen. Samt några timmar övrigt extra. Inget att klaga på här. Bildkvaliteten på filmen är dessutom utmärkt.

:-)