The Way Back

The way back (2010) bygger tydligen på en ”sann historia”. Vars äkthet tydligen ifrågasatts och omdebatterats rätt rejält. Hur som helst. Det hela börjar i Sibirien under andra världskriget. Det som slår mig i inledningen är att det antagligen är den första gången jag ser gulag skildras på film? Vilket känns märkligt med tanke på hur många skildringar av nazistiska koncentrationsläger man sett. Och jag är inte efter något tröttsamt politiskt om att ”kommunismen minsann” osv. Utan konstaterar bara med förvåning.

Ett gäng rymmer och filmens poäng är att skildra deras vedermödor när dom försöker att promenera från Sibirien till Indien.

Egentligen är det en väldigt spännande story. Men tyvärr är skildringen väldigt märklig. Trots att den är över två timmar händer saker och ting i ett rasande tempo i början. Men mot slutet är allt superlångsamt. Det känns väldigt ryckigt. Sen har jag svårt för att dom talar engelska med polsk brytning. Och Colin Farrel gör en ofrivilligt komisk insats som tatuerad medlem i vory v zakone.

Det är vackert fotat om inte annat. Frågor kring bonusmaterial lämnar jag därhän då jag såg en region A utgåva hemma hos MA.

:-(


Ibland får jag känslan av att jag är för positiv i min betygsättning. Det vanligaste betyget jag ger är nämligen fyra av fem. Till mitt försvar vill jag dock anföra att det beror på att jag i förväg är bra på att bedöma vad jag kommer att gilla eller ej, att jag tenderar att se sånt som passar mig. De två senaste recensionerna tycker jag talar för den tesen. Det handlar om två filmer som jag i princip hade noll koll på. Och som så ofta när det är så visar det sig att filmerna inte är något vidare.

Black Death

Någon påstod att Black death (2010) är bra. Det är det inte. Visst, det är en fängslande miljö den utspelas i. Medeltid, England, digerdöden. En patrull utsänd från den lokale biskopen sänds ut för att undersöka misstänkt kätteri i form av svart magi. Allt sånt gillar ju jag. Men tyvärr har sånt en förmåga att bli töntigt. Det mest irriterande med Black death är att den till en början faktiskt lyckas undvika töntigheten. Filmen visar potential, att det hade kunnat bli bra. Inte för att det är storslaget filmskapande utan mer en skön mysrys-resa genom ett mörkt landskap.

Sen faller allt ihop. Platt. Tänker inte avslöja slutet om det nu är så att man vill se filmen (den egentliga orsaken är att jag inte orkar...). Hur som helst, det blir nästan smärtsamt. För övrigt fastnade jag lite för Carice van Houten i Black book och det är något speciellt med henne. Inte supersnygg utan uppfyller mer min bild av vad en filmstjärna av den gamla skolan, typ Greta Garbo, utstrålar.

Filmen ser i alla fall väldigt bra ut! Extramaterialet är dock outhärdligt. Det är av den sorten där alla på ett icke-trovärdigt vis beskriver alla andra som de mest talangfulla de nånsin jobbat med.

:-(

Winter’s Bone

Jag är inget stort fan av skräckfilm. Alltså, några av mina favoritfilmer är just skräck och jag är fascinerad av fenomenet i sig. Men generellt är jag absolut inget jättefan av genren. Det blir ofta för överdrivet och ointressant.

Så vad har det med Winter’s bone (2010) att göra? Winter’s bone skulle aldrig klassas som en skräckfilm. Ändå skulle jag säga att den absolut lånar idéer från skräckfilm men gör det som en ”vanlig” film. Och det är något jag gillar! Tjej rör sig igenom en stad av obehagliga hillbillys, på jakt efter svaret på gåtan om var hennes försvunne far tagit vägen? Det är ett mysterium, man får hillbillys med högst oklara familjeband och så några riktigt vidriga grejer. Motorsågsmassakern light. Inga motorsågar dock. Winter’s bone är en film som lyckas förmedla en riktigt obehaglig stämning vilket väl borde vara vad skräck handlar om?

Bildkvaliteten är riktigt bra! Extramaterialet består av ett slags reportage hos riktiga hillbillys och var förvånansvärt intressant. Dom har samarbetat med filmskaparna och några är t.o.m med i filmen.

:-)

Tron - two movie collection - steelbook

Egentligen är Tron Legacy (2010) en sån film som jag normalt skulle hyra, inte köpa. Men när den dök upp i en plåtlåda där dessutom originalet, Tron (1982), ingick kunde jag inte låta bli ett köp. Vilket så här i efterhand känns rätt, det känns bra att ha dessa två filmer i samlingen!


Tron

Tron är en märklig film. Det känns som att så länge som jag varit intresserad av film så har Tron funnits där någonstans i bakgrunden. Man har sett bilder från den, sett sekvenser. Och det har refererats till den. För en handfull år sen hyrde jag filmen för att täppa igen min kunskapslucka och jag antar att det var strax innan jag drog igång den här bloggen? Vill minnas att jag gillade designen men tyckte att den var måttligt underhållande.

När jag nu ser om Tron tycker jag faktiskt att den är rätt bra. Akilleshälen är självfallet de taffliga datanimationerna. Vilket känns lite taskigt att framhålla då det är med dagens mått som effekterna ser taffliga ut. Betänker man att dom gjordes för nästan 30 år sen inser man helt plötsligt hur otroligt revolutionerande de var för sin tid! Effekterna i sig men även tankarna som låg bakom, om cyberspace är så här i efterhand även de väldigt imponerande för sin tid!

Plus att jag rent estetiskt är väldigt svag för starka färger på en svart botten... Och det är ju precis vad Tron erbjuder! Sen går det inte att komma ifrån att den bitvis är lite töntig och att vissa effekter som sagt är svåra att ta till sig idag. Men man får försöka att bortse från dessa saker vilket faktiskt är fullt möjligt.

Bildkvaliteten är riktigt bra för en gammal film! Det ingår 10 minuter nytt extramaterial. Dessutom ingår en (gammal) 90 minuter lång dokumentär som är riktigt sevärd. Plus en massa andra smågrejer. Som om inte det var nog ingår även ett intressant kommentarspår!

:-)


Tron: Legacy

Behövs verkligen en uppföljare till Tron? Varför inte? Att realisera den coola designen med dagens nivå på specialeffekter är väl en bra idé? Faktum är att jag inte trodde så mycket på filmen men jag blev positivt överraskad! Att benämna en film som ”snygg” säger egentligen inte så mycket men det är precis vad jag tänker säga. Tron: Legacy är nämligen sjukt, sjukt snygg! På ett unikt vis! Det finns ingen film som ser ut på det här viset och jag tycker att det är otroligt läckert! Jag gillar egentligen inte Daft punk men deras musik passar verkligen perfekt. Någon har beskrivit Tron: Legacy som en lång, snygg rockvideo. Det håller jag med om. Och jag menar det som en komplimang!

Att filmen är så läcker gör att jag är beredd att ignorera de töntiga inslagen, att storyn inte håller ihop och att filmen blir tråkig mot slutet. Designen och känslan är tillräckligt för att jag förlåter Tron: Legacy för allt detta!

Bild och ljud är sylvasst vilket bidrar till känslan. Extramaterialet består av 30 minuter ointressanta dokumentärer.

:-)

Scener ur ett äktenskap

Teaterversionen av Scener ur ett äktenskap har nypremiär i dagarna och jag och frugan har bokat biljett till Dramaten. Stora scenen. Jag är inte mycket av en teatermänniska så det är premiär för mig. Som introduktion till pjäsen beslutade vi oss för att se om originalet, den fantastiska tv-versionen från 1973. Sex avsnitt, totalt fyra timmar. Om jag förstått saken rätt visades en förkortad variant på bio i USA året därpå?

Hur som helst. Scener ur ett äktenskap är fullständigt genial! Rollprestationerna och skärpan i dialogen är abosolut sylvassa! Sen blir det onekligen lite märkligt att titta på en sån serie tillsammans med sin livskamrat. Inget överdrivet dramatiskt men vissa saker kan man verkligen identifiera sig med. Vilket bara måste ses som ett kvalitetsbevis!

Den här DVD-utgåvan från 2003 är dock rätt sorglig. Att det är 4:3 och mono är inget konstigt. Men bilden är bland de mest gryniga jag sett. Hade det handlat om en vanlig film hade det inte varit ok men det fungerar nästan här då det ju är dialogen som står i centrum. Samtidigt blir man nyfiken på hur Sven Nykvists närbilder hade sett ut i bättre kvalitet? Criterion släppte en utgåva 2004 i USA som jag antar är vassare?

:-D

Somewhere

Tyckte att Sofia Coppolas förra film, Marie Antoinette, var snygg och poänglös men gillade den ändå. Somewehere (2010) är inte riktigt lika snygg och är än mer poänglös. Alltså, en film behöver inte säga något för att jag ska gilla den. Den behöver inte nödvändigtvis berätta en krånglig historia för att få min uppskattning. Ibland kan det räcka med vackra bilder eller en speciell stämning. Vilket Somewhere iofs. har... Det blir dock aldrig särskilt intressant. En skicklig filmmakare som fröken Coppola kan komma undan med scener som trots att de känns för långa ändå känns rätt. I Somewhere överträds dock den gränsen. Det är inte intressant att hur länge som helst titta på en 12-årig tjej som åker skridskor. För att ta ett exempel.

Det var det negativa. Det positiva är att det känns som en väldigt autentisk skildring av superkändislivets baksida, att det känns som en väldigt personlig film av Coppola. Samt att det om än kort känns lite som att hon ger oss hennes bild av Italien på ett motsvarande vis som hon gav sin bild av Japan i Lost in translation. Brilliant!

Antagligen är det ett medvetet val att filmen ser ”mjuk” ut och har en grynig bild. Så egentligen ska man inte klaga på bildkvaliteten på denna Blu-ray. Men man kan ju påpeka att den inte har den detaljrikedom som man är van vid när det gäller nya filmer i HD. Det medföljer även en kort poänglös dokumentär.

Kan förresten inte låta bli att påpeka att jag studsade högt när jag insåg att bakgrundsmusiken i festscenen var Love theme from Kiss, vilket är en av de allra mest obskyra låtar som Kiss har gjort. Kul!

:-I