Shanghai

Hade inte hört talas om Mikael Håfströms Shanghai (2010). Men den utspelas under andra världskriget så det var givetvis läge att spana in den. Cusack spelar en amerikansk journalist som skickas till Shanghai strax innan Pearl harbour och som blir indragen i det politiska spelet i den myllrande staden. Japanska ockupanter, kinesiska motståndsmän, kinesiska triader, amerikaner, britter och såklart även tyska nazister. Alla blandas i denna stad och det är onekligen en fascinerande tanke. Cusack är kanske inte störst i Hollywood men med Chow Yun-Fat, Ken Watanabe och Gong Li bjuds det på riktigt stora filmnamn från Hong Kong, Japan och Kina.

Kunde alltså blivit jättebra menn tyvärr är så inte fallet. Filmen är fullständigt platt. Kulisserna är jättesnygga men känns aldrig som något annat. Och tempot är helt skevt. Actionscenerna fungerar inte alls. Tyvärr. Jag vet inte vad som gick snett men Shanghai känns som ett hafsverk. Eller möjligen en film skapad av för många kockar. På plussidan ligger dock att det ser rätt bra ut och att själva tanken på 40-talets Shanghai är fascinerande i sig.

Som kuriosa kan nämnas att Jeffery Dean Morgan spelar typ samma roll som han gör i Watchmen (som The Comedian). Och att Gong Li spelar en liknande roll som hon gör i Miami vice.

:-(

We Were Soldiers

Ok, då kör jag alltså på med film som utspelas under Vietnamkriget. We were soliders (2002) är dessutom en sån där gammal favorit som släppts på Blu-ray och därigenom skapat en utmärkt anledning till omtittning. Ville minnas att We were soldiers var en riktigt bra krigsfilm men blev lite överraskad i inledningen. Över hur fånig den kändes. Blev lite obekväm.

Men när dom väl hamnar i Vietnam vänder det och det ÄR faktiskt den där stabila krigsfilmen som jag ville minnas. Det som skildras är en militär insats från början till slut. Vad sker. Varken mer, varken mindre. Fokus ligger på det militära, på vad som händer när man sätter in en luftburen bataljon i fientlig terräng. Att man sen även delvis skildrar händelserna från motståndarens perspektiv (på stabsnivå) och även från fruarnas (på hemmafronten) gör inte saken sämre. Stridsscenerna är för övrigt faktiskt makalöst välgjorda och tillhör de bästa jag sett!

Sen går det inte att undvika att det handlar om en ofta sentimental film och det finns mycket att anmärka på om man är på ett cyniskt humör, absolut. Regissören Randall Wallace berättar på det mycket informativa kommentarspåret att han fick en hel del kritik för att filmen var för klyschig, för att döende soldater yttrar sånt som: ”Tell my wife I love her.” På det svarar han att han beklagar att döende soldater oftast inte har tid att använda sina sista ord i livet att tillfredsställa ironiska kritiker. Med det vill han även säga att We were soliders är väldigt noggrant researchad. Förresten, apropå kommentarspåret. Det ingår inget extramaterial på denna Blu-ray så jag blev tvungen att damma av min gamla DVD-utgåva för att lyssna på det samt även för att se en handfull korta dokumentärer, intervjuer samt bortklippta scener.

:-)

(Notera för övrigt att omslaget på Blu-ray är betydligt mörkare än det på originalet. Krigsfilmer måste nu för tiden nämligen färgmässigt vara totalt urvattnade.)

'Nam

"Sure you'll see some tank battles. But fighting in desert is very different from fighting in canopy jungle.

I mean 'Nam was a foot soldier's war whereas, uh, this thing should be a fucking cakewalk. I mean I had an M16, Jacko, not an Abrams fucking tank. Just me and Charlie, man, eyeball to eyeball.

That's fuckin' combat. The man in the black pyjamas, Dude. Worthy fuckin' adversary."

/Walter Sobchak (The Big Lebowski)


Någon gång i lågstadiet inleddes mitt livslånga intresse för det andra världskriget. Skildringarna av det kriget var ofta romantiserade. I alla fall för en liten pojke. Nej förresten, jag ska inte falla i fällan att påstå att det romantiserade bara tilltalar barn. Faktum är att olika krig tenderar att skildras väldigt olika i efterhand beroende på en rad olika skäl. Det brukar sägas att historien skrivs av segrarna vilket är ett påstående som Vietnamkriget bevisade inte nödvändigtvis alltid är sant. Där skrevs nämligen historien av förlorarna. Men när det gäller det andra världskriget gäller dock den där gamla sanningen. Det Tredje riket hotade friheten men de allierade gick samman och befriade världen från denna ondska. En tacksam berättelse. Och nazisterna passar så bra som filmskurkar. Plus att det hela kändes som en annan värld, det var händelser som hade inträffat före det kalla kriget. Allt det här gav förutsättningar till romantiska skildringar om en annan tid, när hjältemod ställdes mot ondska.

Jag är dock uppväxt på 80-talet och med det kalla kriget. Det totala kärnvapenkriget var ett påtagligt hot. Det var inte en tid för hjältemod utan en tid av hopplöshet. Vietnamkriget var ju bara en av många brickor i det globala spelet om det kalla kriget och när jag gled in i tonåren hade de amerikanska Vietnamfilmerna börjat dyka upp. Vietnamkriget var ett trauma för det amerikanska folket och det märktes i filmerna. Det var inga hjältesagor. Tvärtom var utgångspunkten allt som oftast att unga amerikaner skickas till en plats dom inte förstår sig på för att utkämpa ett krig som inte kan vinnas. Det var inga äventyr utan det handlade mest om att försöka överleva. Givetvis är även detta en förenkling av verkligheten. Som alla skildringar alltid är. Poängen är att jag som svartsynt tonåring mitt under kalla kriget tilltalades av dessa berättelser som kontrasterade mot det till synes barnsliga andra världskriget.

Det finns många komponenter som lett till att så många fantastiska krigsfilmer utspelas just under Vietnamkriget. 68-rörelsen och amerikanska militärens oförmåga att förstå hur man styr information är två. Jag hoppas jag har fel men jag tror aldrig att vi kommer att få se lika bra filmer som utspelas under exempelvis de båda Irakkrigen.

Jag låter Apocalypse now vara ett avstamp för att se och framförallt för att se om filmer om Vietnamkriget! (Den suveräna Full metal jacket och den utmärkta Tigerland får ursäkta då jag sett dessa relativt nyligen och kommer därför inte att se om dem.) Till skillnad mot min genomlysning av det första världskriget handlar det här dock inte om att försöka ta någon slags helhetsgrepp utan endast om att se bra film!

Mr. Nice

Mr. Nice (2010) baserar sig tydligen på verkliga händelser. Hur pass nära filmen ligger verkligheten har jag ingen aning om men det är hur som helst en häpnadsväckande berättelse! Howard Marks är en arbetarkille från Wales som har huvudet på skaft. Som på 60-talet hamnar på det prestigefulla universitetet i Oxford. Men där går det snett. I studentmiljön upptäcker han droger och helt plötsligt har han blivit langare. Det går undan och han hamnar i en situation där han reser jorden runt och lyckas vid ett tillfälle i hemlighet samtidigt arbeta åt både brittiska underrättelsetjänsten och IRA (!).

Det är skönt att se en kriminalfilm som innehåller så pass lite våld. Rhys Ifans insats i huvudrollen är helt suverän, han är samtidigt skarp och känns ändå rätt vilsen. Har mest pekat på positiva saker men det finns ett problem med Mr. Nice: Det blir aldrig så mycket mer än en helskön film. Det flyter på och man får skratta lite och humma lite. Och bildspråket är så där innovativt och läckert. Men det blir inte mer än så och helt plötsligt är det slut.

:-I

Salò

Hade nyligen en konversation med ABR och av någon anledning kom vi in på Salò (1975). Hon tyckte att det var konstigt att ha en sån kontroversiell film hemma utan att ha sett den. Jag försökte invända att det liksom aldrig blir ett bra tillfälle att se en sån film, att man aldrig är sugen. Men jag höll med i sak så nu har jag tagit mig igenom den.

Jo, det är en av de mest depraverade filmer jag sett. Mycket (kärlekslös) sex i alla varianter man kan tänka sig. En hel del bajs och slutligen våld. Storyn går ut på att fyra högt uppsatta män låser in sig i en villa tillsammans med 18 ungdomar av båda kön samt med beväpnade vakter. Sen ägnar männen resten av filmen åt att förnedra och förgripa sig på dessa ungdomar. Det hela känns lite som en helvetesskildring av Dante. Sånt fascinerar förstås. Men jag antar att Pasolini vill säga något med den här filmen? Kanske något om makt? Vilket man kanske kan göra även utan såna här excesser? Inte för att jag fördömer. För Salò är faktiskt en bra film. Välgjord, genuint obehaglig. Unik.

Det är synd att det inte är anamorfisk widescreen på denna DVD. Samtidigt som jag noterar att den är utgiven på Blu-ray i Storbritannien. Och det är synd att det inte ingår något extramaterial. Jag menar, om en film som fortfarande är förbjuden i många länder lär det finnas massor att säga. Förpackningen är dock rätt läcker. Tjock härlig kartong!

:-)

Änglagård - tredje gången gillt

Club Kalkon har haft HD-premiär! Änglagård – tredje gången gillt (2010) är kanske inte en utpräglad kalkon men vi gillar ju Nutley så det fick bli den. Nu var det på tok för länge sen jag såg den första Änglagård men jag har för mig att jag tyckte att den var ganska bra? Men jag får slänga in en brasklapp om att även om jag gjorde det så vet jag inte vad jag skulle tycka om jag såg den idag? Hur som helst, nu ska Nutley knyta ihop sin trilogi och där har vi problem nummer ett: Det kryllar av tillbakablickar från de tidigare filmerna vilket gör den här filmen rörig. Jag tror inte att man kan räkna med att folk kan de första två filmerna i detalj och åtminstone jag blev förvirrad vid flera tillfällen. Ett annat problem är att det pågår tusen olika händelsetrådar där hälften ändå inte får någon slags konklusion. Det bidrar inte direkt till att avhjälpa bristen på tydlighet.

Jag orkar inte ens kolla vem som skrivit manus men det känns som att Nutley haft ett finger med i spelet. Vilket skulle vara en logisk förklaring till den återkommande svengelskan som skådespelarna tvingas slänga sig med. Och Helena Bergström är verkligen inte bra. Men egentligen känner jag mig inte upplagd för en rejäl sågning då det här handlar bara om en väldigt slarvigt och illa komponerad film. Vid några tillfällen får man dock plocka fram skämskudden, t.ex. en scen med en råtta under sängen samt alla scener där den steppande och skäggiga prästlärlingen medverkar. Sen får man även tillfälle att kräkas över det gräsliga kvinnor kan! slutet.

Finns en bra sak med den här filmen. Fotot är vackert och bildkvaliteten på denna Blu-ray är faktiskt bra!

:-=

Barry Lyndon

Att det blivit två Kubrick i rad beror helt enkelt på att det har släppts några sådana på Blu-ray. Vilka jag givetvis har införskaffat. Barry Lyndon (1975) tillhör väl inte Kubricks bästa filmer. Vilket om man pratat om en vanlig regissör skulle kunna uppfattas som en sågning. Så inte i fallet med Kubrick. Barry Lyndon är en i alla avseenden utmärkt film, dock inte i nivå med Kubricks mästerverk.

Kubrick var som bekant en mästare på att lyckas i olika genrer och i Barry Lyndon ger hans sig på kostymfilmen. Jag har svårt att tycka så mycket om Barry Lyndon annat än att det känns som en perfekt utförd kostymfilm. En trevlig resa till 1700-talets överklassmiljö med dueller och allt som hör till. Trevligt!

Filmen har en mjuk bild så det ser kanske inte så imponerande ut. Men det är alltså inget fel på bildkvaliteten. Återigen tvingas jag beklaga frånvaron av extramaterial.

:-)

Lolita

Lolita från 1962 var en Kubrick som jag inte ägde. För ett par år sen noterade jag att ”Lolita nyrelease” dykt upp på DVD men jag bekymrade mig inte över att omslaget inte var det klassiska med de hjärtformade solglasögonen och klubban (och dom har verkligen snott loggan). När jag fick hem filmen insåg jag att jag blivit lurad, att jag köpt en film från 1997 med samma titel. Kände mig dum men när nu Kubricks Lolita dykt upp på Blu-ray kände jag att jag lika gärna kunde se den nyare filmen. Båda filmerna baserar sig på romanen Lolita och jag tänkte att det skulle vara kul att jämföra.


Lolita (1962)

Har sett Lolita för många år sen men det är nog nu när jag ser om den som jag fullt ut inser vilket sjuk film det här verkligen är. Hur fullständigt depraverad James Masons roll är. Har full förståelse för om filmen betraktades som skandalös när den kom (vilket jag förutsätter att den gjorde?). Kubrick arbetar alltid mer eller mindre med humor och kanske är det komiska anslaget lite, lite för uppskruvat för min smak. Men å andra sidan kanske det behövdes för att ta udden av vad som utspelas? Hur som helst är samspelet mellan mamman, dottern och den nye mannen fullständigt makalöst! Otroligt! Sen kan jag inte låta bli att tycka att Peter Sellers tar i lite väl i sin roll, men det är en mindre invändning. Lolita tillhör inte Kubricks främsta verk men den är absolut sevärd, om inte annat för skådespeleriet och den spänning som byggs upp.

Den svartvita bilden ser fantastisk ut i HD! Trist dock att det inte ingår något extramaterial.

:-)


Lolita (1997)

Jag tror att jag hoppar över att försöka beskriva Lolita från 1997 för vad den är utan istället tar och jämför den med filmen från 1962.

Att det är över 30 år mellan filmerna är väldigt tydligt. Där det i Kubricks version bara antyds vad som sker gäller inte detsamma i den nyare filmen. Visserligen får man inte se allt som sker men man bjuds på övertydliga antydningar. Filmen håller sig mer till romanen och utspelar sig inte i ”nutid” såsom Kubricks utan istället i början av förra sekelskiftet.

Filmen saknar den humor som Kubricks innehåller och även om det är välspelat framstår Jeremy Irons som en platt figur i jämförelse med den sensationellt bra James Mason. Men det är kanske en orättvis jämförelse? Lolita spelas här av Dominique Swain som har en fantastisk förmåga att spela extremt irriterande fjortis. Vilket inte tar något ifrån Sue Lyons insats i samma roll i den äldre filmen. Vad gäller mamman spelade Shelly Winters över något i Kubricks film men å andra sidan är Melanie Griffith väldigt opersonlig i den senare filmen. Störst skillnad är det dock mellan rollen som Peter Sellers har i filmen från 1962 och som innehavs av Frank Langella i den senare. Dom gör två diametralt olika vägval när det gäller gestaltningen av Clare Quilty. Sellers pendlar mellan olika personligheter medan Langella gör en mystisk bakgrundsfigur.

Filmen är ett kompetent hantverk men efter att ha sett Kubricks version är det lite svårt att inte tycka att det hela blir lite platt, trots att det handlar om en story som omöjligen kan lämna en oberörd.

:-I

Excalibur

För ganska precis fyra år sen gnällde jag över den dåliga DVD-utgåvan av Excalibur (1981). I och med denna Blu-ray kan jag äntligen slappna av. Filmen ser nu faktiskt så bra ut som den bara kan göra! Förvisso saknar jag mer bonusmaterial än det träiga kommentarspåret med regissören John Boorman. Men ibland får man gilla läget.

Vad gäller själva filmen har jag inte så mycket att tillägga det jag skrev för fyra år sen. Osäker på om jag ska vara beklämt över att jag inte utvecklats sen dess eller om jag ska känna mig nöjd över känslan att jag uppenbarligen vet vad jag tycker?

Det enda jag vill understryka är att jag har full förståelse för om man absolut avskyr Excalibur och hur lätt det är att göra sig lustig över en sån här film. Det här är absolut inte en film för alla. Googla på trailern, tycker du att den luktar kalkon så kommer du att tycka att hela filmen gör det. Personligen älskar jag dock filmen. Men för att kunna uppskatta den måste man förstå att det handlar om ett manus som bygger på en bok från 1600-talet som i sig bygger på gamla myter. Myter som jag är totalt fascinerad av! För att uppskatta den som film måste man bortse från att det är väl stolpigt. Samt tyvärr även försöka bortse från en del onödig farsartad "humor".

Omslaget gör mig dock lite förbryllad. Visst, det är lite udda, men varför har man inte använt originalalstren som är så oerhört läckra (på det där smaklösa viset som jag gillar så mycket)? Hur som helst, Excalibur är en udda och fantastisk film som är långt från felfri men som har en speciell plats i mitt hjärta.

:-)

Apocalypse Now - three discs - full disclosure

Importerade den här utmärkta amerikanska utgåvan av Apocalypse now i december förra året. Mycket har dock kommit emellan. Men när jag noterade att det kommer en motsvarande nordisk utgåva senare i månaden var jag tvungen att ta mig igenom mitt fynd. Annars skulle ju poängen med min import göras om intet… Denna full disclosure edition innehåller båda versionerna av Apocalypse now samt även den ypperliga dokumentärfilmen Hearts of darkness.


Apocalypse Now

Apocalypse now (1979) är världens bästa film! I sällskap med en handfull andra filmer... Vad jag menar är att den verkligen, verkligen är där uppe i toppen. Det är en film som jag tycker obeskrivligt mycket om och som har varit och är en viktig del av mitt liv. Stora ord men jag överdriver inte.

Jag skulle lätt kunna skriva en bok om Apocalypse now! Återigen, jag överdriver inte. Men det finns säkert folk som redan har gjort det, folk som besitter mer talang än jag. Filmen har redan dissekerats i minsta beståndsdel så det finns ingen anledning för mig att vandra den vägen. Utan jag nöjer mig med att konstatera att det är en komplett film som fungerar på alla plan. Dialogen är världshistoriens hårdaste. Fotot är vackert och experimentellt. Skildringen av vietnamkriget är vass. Skildringen av civilisationens sönderfall och människans återgång till det primala är genial. Musiken och ljudet bidrar till den fullständigt magiska stämningen. Det behövs inga utropstecken när jag konstaterar det. Och faktiskt, jag får fortfarande gåshud av världshistoriens bästa filmöppning med The Doors i bakgrunden. Gåshud får jag fortfarande även vid helikopterattacken med Wagner i bakgrunden. Den må vara hur uttjatad som helst men scenen fungerar fortfarande precis som det är tänkt att den ska göra.

:-D


Apocalypse Now – Redux

2001 kom den nya förlängda versionen, kallad Redux. Vilken version är då bäst, originalet från 1979 eller Redux? Jag är väldigt kluven här och tio år efter jag såg Redux på bio vidhåller jag min känsla jag hade då. Redux är både bättre och sämre än originalet. När de klippte originalet var de rädda att filmen blev för absurd så de klippte bort en del komiska scener som sedan återinfördes i Redux. De scenerna gillar jag inte. Visst att Col. Kilgore är världens hårdaste person samtidigt som han är något av en seriefigur. Men de nya komiska scenerna tar tyvärr lite udden av honom. Och mötet med Playboy-bunnierna (svengelsk böjning) är intressant på konceptuell nivå, det där med parallellen i att dom precis som soldaterna blir utnyttjade. Men den scenen utvecklas tyvärr i något som bara blir för absurt. Men, och här kommer det stora mennet: Man klippte även bort den 30 minuter långa scenen på den franska plantagen. Vilket kändes logiskt då eftersom filmen behövde bli kortare och den scenen inte behövds för att föra storyn vidare utan mer exister i ett vakuum. Haken? Scenen är genial! Fullständigt! Dess poäng är att förklara att Vietnamkriget redan utkämpats bara några år tidigare - med samma utgång – av fransmännen. Vilket amerikanerna verkade ha missat. Utöver detta har man i Redux även lagt till några scener i Kurtz läger som är rätt bra.

Måste jag välja tycker jag nog att originalet är att föredra. Men det måste jag ju inte. Och ser jag om filmen idag blir det ändå Redux pga. den franska plantagens skull.

:-D


Hearts of Darkness – A Filmmakers Apocalypse

Dessutom medföljer världens bästa filmdokumentär: Hearts of Darkness. Vars tillblivelse är lite rörig: Eleanor Coppola filmade dokumentärt materiel på plats under den kaotiska inspelningen av Apocalypse now. Hon började dock att arbeta på en dokumentär först 1990 och den släpptes 1991. Den innehåller alltså intervjusekvenser med Coppola m.fl. både från slutet av 70-talet och från början av 90-talet.

Hur som helst är Hearts of Darkness sjukt fascinerande och har tidigare bara funnits att köpa separat. Återigen, stora ord, jag vet: Men det är faktiskt världens mest intressanta filmdokumentär.

:-D


Sen… och inte för att gnälla. Men det finns ett par saker som gör att den här utgåvan är ”bara” är närmast perfekt och inte 100% perfekt. Varför jag inte kan göra mig av med mina gamla DVD:er (bifogar bilder på slutet). Den läckra Apocalypse now – The complete dossier DVD: från 2006 har i princip samma innehåll som denna Full disclose edition, förutom de nyinspelade intervjuerna då så klart. Men faktum är att DVD:n innehåller några små saker som inte kom med i Blu-ray utgåvan. Knappt värt att notera, men ändå. På Hearts of Darkness är det dock lite värre. Tyvärr har kommentarspåret med Eleanor Coppola och Francis Ford Coppola på DVD:n från 2007 inte följt med till Blu-ray utgåvan. Det är synd då det är oerhört fascinerande att höra bådas reflektioner 15 år efter att dokumentären släpptes.

Nåväl. Måste verkligen plussa för den här Blu-ray utgåvan. En som sagt närmast perfekt utgåva av en perfekt film! Jag blir så nöjd att sånt här existerar och kan förhöja mitt liv! Ljud- och bildkvalitet givetvis i tipp-topp! Extra kul att filmen restaurerats i HD så man kan kunna upptäcka nya saker som man inte sett förut.

Fight Quest

Att jag ramlade över den här har såklart att göra med mitt nyvunna intresse för UFC. Fight quest är en serie som sänts på Discovery channel med början 2007. Man får följa två fighters, Jimmy Smith och Doug Anderson, som reser jorden runt för att prova olika kampsporter/stridstekniker. Varje avsnitt erbjuder ett nytt land och en ny stil som dom på varsitt håll får träna och sen får dom gå varsin match mot någon lokal talang. I vissa fall får man lära sig mer än i andra men på det hela taget är det väldigt intressant!

Tydligen var den första säsongen på tio avsnitt och den andra på blott tre. Oklart vad som hände? Hur som helst ingår samtliga 13 avsnitt på denna DVD. Dom dock inte fördelade på fyra skivor utan på tre. Hittade dock endast den här bilden.

:-)

WWE - Royal Rumble 2011 - 2 disc set

Som sagt, av de galor som WWE arrangerar är Royal Rumble min favorit. Och även årets upplaga lyckades med att vara mycket underhållande! Var lite orolig då man för första gången ökat från 30 till hela 40 man men det blev inga problem. Vilket delvis får tillskrivas CM Punks insats som även i år fick mycket utrymme. Sen var det extra roligt att min nya favorit Alberto Del Rio tog hem det hela!

I en tid när WWE har på tok för många shower för att man ska orka bry sig känns det bra att i alla fall gamla hederliga Royal Rumble fortfarande är att räkna med.

Bildskärpan är just skarp men hur tänkte dom med omslaget? Fulaste jag sett.

:-)

Bad Day to Go Fishing

Fortsätter med att hyra filmer jag inte har koll på (och som visar sig vara en besvikelse). Såg den här i hyrhyllan och tänkte att en prisbelönt wrestlingfilm inte får missas. Bad day to go fishing (2009) (org: Mal día para pescar) är något så ovanligt som en film från Uruguay. Det handlar om en östtysk wrestlingstjärna, spelad av en finne (uh?), som turnerar runt landet runt och utmanar folk. Men det hela är någon slags chimär, bakom kulisserna pågår förskingring och annat skumt.

Filmen är väldigt märklig. Jämförelsen är gräslig men det hela känns som om Wes Andersson hade försökt att göra The Wrestler. Jepp, en fullständigt omöjlig blandning. Slutresultatet är helt obegripligt och inte särskilt bra.

Extramaterial hade varit intressant för att få någon inblick i vad det här egentligen handlar om?

:-(