Jurassic World – Fallen Kingdom

När Jurassic World kom för några år sedan undrade jag mest vad själva poängen var med att i princip göra en ny Jurassic Park? Uppföljaren, Jurassic World – Fallen Kingdom (2018), ger om inte annat något slags svar på den frågan: Det handlar om en reboot och planen är att släppa lös en trilogi nya filmer (som ingen har efterfrågat). Fallen Kingdom tar med andra ord vid där Jurassic World slutade och resultatet är ungefär lika ointressant som föregångaren. Inte uselt utan… ointressant. Och det slutar med en cliffhanger så det är väl bara att förbereda sig på en ointressant upplösning av det hela.

Extramaterialet består dels av dokumentärer som är av det mer outhärdliga slaget. Samt ett kommentarspår som jag valde att inte lyssna på.

:-(

The Warriors – Ultimate director’s cut

Bekännelse: Jag har aldrig sett The Warriors (1979). Ordet ”kultfilm” tenderar att missbrukas men The Warriors tillhör de där filmerna där epitetet faktiskt kan användas. Och jag har skämts en smula över att inte ha sett den. Det har jag härmed ändrat på. Versionen jag såg är den s.k. ”Ultimate director’s cut” och originalversionen ingår tyvärr inte på den här utgåvan. Skillnaden är dock, tydligen, bara att den nya versionen är 76 sekunder längre än originalet. Dessa extra sekunder består av animerade serietidningspaneler som knyter ihop ett antal scener och stör inte nämnvärt. Det som dock stör är introt med där regissören Walter Hill ska försöka förklara bakgrunden till den här ändringen. Han börjar med att förklara att han inte tycker om när man ändrar i filmer, men att de här (animerade) tilläggen gör att filmen hamnar närmare det resultat som han hade haft i åtanke från början. För det första låter uttalandet irriterande mycket som George Lucas, för det andra låter Lucas betydligt mer trovärdig när han säger samma sak än vad Hill gör…

Nåväl. The Warriors skildrar gängkrig i New York i en nära framtid. Det mest påtagliga med filmen är att den är totalt over the top (försökte, men misslyckades med, att komma på ett bra svenskt uttryck). Det stilgreppet är bitvis underhållande och gör att filmen känns overklig, fast på ett bra vis. När det inte fungerar känns filmen mest… töntig. Något annat som slår en är hur pass oblodig The Warriors faktiskt är. Hade förväntat mig betydligt värre och grövre våld från denna genreklassiker.

Extramaterialet består av några korta dokumentärer som ändå är lite halvt intressanta. Det är (nästan) alltid kul att höra vad folk många år senare har att säga. Även om det i det här fallet mest handlar om att hylla The Warriors som ett mästerverk samt berätta om hur ”fantastisk” hela inspelningen var…

:-I

Isle of Dogs

 
Med Isle of Dogs (2018) återvänder Wes Andersson till det animationens värld (senast med Fantastic Mr. Fox). Men vad är det för slags animation i Isle of Dogs? Jag hade mer eller mindre medvetet undvikit att läsa på inför och när jag såg filmen satt jag och kliade mig i huvudet? Visst, i vissa avseenden ser man åtminstone inspiration av dockanimation. Samma sak med hundarnas pälsar som fladdrar lite onaturligt. Å andra sidan, i det stora hela flyter det på så sömlöst och detaljrikedomen är så hög att det väl trots allt måste handla om dataanimering. Eller? Nej, faktum är att Isle of Dogs är helt dockanimerad och sett ur det perspektivet är det helt enastående väl utfört! Nästan obeskrivligt!
 
Storyn då? Filmen utspelas i Japan i en nära framtid och man har av smittoskäl beslutat deportera alla hundar till en öde ö. Hundarna (och några människor) anstränger sig dock för att få hundarna fria och rentvådda. Ett lite udda grepp är att alla människor talar japanska (utan textning) medan hundarna talar engelska (Wes Anderssons vanliga skådisar lånar ut rösterna). Resultatet är… ganska mycket Wes Andersson, förvisso bitvis en smula barnsligt och, som sagt, en visuell triumf!
 
Extramaterialet består av ett gäng korta dokumentärer.
 
:-)