Synecdoche, New York

Oj! Vad man ska man säga om det här? Med Synecdoche, New York (2008) regidebuterar Charlie Kaufman som vi ju annars mest känner som manusförfattare och som bland annat ligger bakom den skönt skruvade I huvudet på John Malkovich och den fullständigt fantastiska Eternal sunshine of the spotless mind. Så att det skulle handla om en udda film framstod som självklart.

Synecdoche, New York är en metafilm och saker och ting pågår på olika nivåer så det är svårt att försöka beskriva vad som händer. Men kort: Huvudrollen Caden Cotard är en teaterregissör som spelas mästerligt av Philip Seymour Hoffman. Han är besatt av döden och sitt egna fysiska förfall samtidigt som hans fru är inne på att umgås med friska glada människor och därför distanserar sig från honom. Tänker inte avslöja men saker och ting blir bara värre och värre och slutar med att Cotard försöker sätta upp en teaterpjäsen om Allt. I en flyghangar bygger han en egen stad och för att det ska bli komplett anlitar han någon som ska spela sig själv. Allt blir en röra när de som spelar vissa personer börjar interagera med dem de spelar och det hela blir som sagt en riktig metahistoria. Kaufman leker med begrepp och ifrågasätter det här med vilka roller vi spelar, i vilken mån våra liv kan betraktas som en pjäs och så vidare. Och döden är konstant närvarande. Tror han hade det riktigt kul när han skrev manus!

Bilden är rätt mörk och urvattnad men det är inget fel på bildkvaliteten. Intervjuer med Hoffman och Kaufman ingår som extramaterial. Plus några animerade filmer (som används i den riktiga filmen i bakgrunden).

Det är kul med filmer som gör en förvirrad, som får en att tänka. Utöver det är Synecdoche, New York dessutom en bra film i sig!

:-)

Revolutionary Road

Det romantiska paret från Titanic återförenas i en film som inte är ett dugg romantisk. Tydligen bygger Revolutionary road (2008) på en bok författad på 50-talet som alla inte kan tala nog varmt om. Tydligen var boken en pionjär när det gäller att ifrågasätta kärnfamilj och framförallt helvetet med konformismen i villaförorten.

Kort och gott: Winslet och DiCaprio är ett gift par under 50-talet som vantrivs med varandra och sitt liv i största allmänhet. Dom tär på varandra och det som gör att filmen känns trovärdig är att den så bra fångar såna vardagliga och triviala konflikter som ingen kan undgå. Man känner igen sig samtidigt som man förhoppningsvis inte känner igen sig i den bottenlösa spiral de båda dras ned i.

Det enda negativa är att filmen vid några få tillfällen tappar den obehagliga realismen och mer än något annat blir övertydlig. T.ex. som när Michael Shannon får spela exakt samma roll som han gjorde i Bug. I den filmen fungerade han utmärkt men här blir han den som tack vare sin autism förmår att se saker som dom verkligen är och dessutom säga dom vilket mer än något annat känns... övertydligt.

Tyvärr är bildkvaliteten på denna DVD bitvis urusel. De vackra träden i bakgrunden smälter ihop till en gröt. Närbilder lider dock inte lika mycket. Jag tog lite smakprov på kommentarspåret med regissören och manusförfattaren och det förmedlade en bra bakgrund. Bortklippta scener hoppade jag över och den medföjande ”dokumentären” var av den överflödiga typen där alla sitter och berättar vilket privilegium det varit att ha fått jobba med varandra.

Revolutionary road är ett skickligt hantverk som även om den utspelas under 50-talet känns fullständigt aktuell idag. Det är så långt ifrån en feel-good man kan komma!

:-)

RoboCop

Om min gamla favoritrulle RoboCop har jag redan skrivit här. Kände mig tvungen att köpa denna pärla på Blu-ray även om jag visste att det inte rör sig om en munter utgåva. Bildkvaliteten är inget vidare, eller, den är faktiskt en rejäl besvikelse. Då spelar det ingen roll att det är ett lyft mot DVD-versionen. Extramaterial saknas.

RoboCop är en lysande film som förtjänar en vettig utgåva. En sådan hade helt klart fått full pott av mig.

:-)

The World at War

När jag i fredags läste Cronemans krönika i DN drabbades jag av en svår känsla av att jag är riktigt fantasilös och inte ett dugg unik. Varför? Därför att även jag som aldrig läser om böcker har läst om just Berlin – slutstriden, på mitt nattduksbord ligger Beevors nya bok om D-dagen och i helgen hade jag planerat in att se klart En värld i krig...

Så blev också fallet. Köpte den här boxen för något år sedan och om jag minns saken rätt var det för ett skampris på mindre än 200 kr. Men nu har den utgått ur sortimentet så det spelar mindre roll vad den kostar. Varför skampris? Tja, för 16 DVD-skivor med förstklassigt material som räcker mer än ett dygn var det ett fynd!

Tv-serien World at war sändes på BBC år 1973 och ärligt talat var jag lite skeptisk till en serie som var över 30 år gammal. Inte för att åldern behöver göra den sämre men jag var rädd att den skulle vara en upprapning av det man redan visste, att det är mer intressant med nyproducerat som tar nya grepp och vinklingar. Denna farhåga visade sig vara totalt ogrundad. Dom dokumentärer som konstant går på Discovery med svartvita journalfilmer och färgglada kartor är i regel producerade under 90-talet medan World at war är inspelad i slutet på 60- och början på 70-talen. Närheten till kriget ger serien en helt annan fräschör. I intervjuavsnitten dyker t.ex. Speer, Dönitz och Himmlers adjutant upp (!). Bara så där. Folk som var vuxna under kriget men som inte bara är de gamla skröpliga gubbar vilka man är så van att se i såna här sammanhang. Storheten ligger dock i det fantastiska berättandet som lyckas levnadsgöra historien på ett sätt man inte är van vid. Det är inte den gamla vanliga speakerrösten som rabblar fakta utan man har bestämt sig för att hitta intressanta berättelser. Den här serien har fått kosta.

Originalserien består av 26 avsnitt och uppdraget gick till Imperial war museum att peka ut 15 militära ”kampanjer” som var tvungna att vara med. Resterande avsnitt är specialavsnitt om saker såsom Atombomben, Förintelsen m.m. Dessutom får man åtta bonusavsnitt som inte sänts i tv.

Mästerverk är ett starkt ord men det är precis vad World at war är! Är du intresserad av ämnet är det helt klart värt att lägga ner lite möda på att försöka få tag på ett exemplar.

:-D

Star Wars parodier

På relativt kort tid har jag införskaffat två filmer i den kanske enligt vissa rätt smala gengren animerade Star Wars parodier...


Robot Chicken – Star Wars

Den här filmen på hela 23 minuter består av korta sketcher animerade med dockor. Nivån pendlar mellan inte så roligt till hysterisk kul! Man kan kolla på Youtube om man vill bilda sig en uppfattning för det mesta verkar ligga där... I regel är skämten extremt smala och riktar sig till den som kan lite för mycket om Star Wars.

Extramaterial inkluderar ett kommentarspår samt en massa rätt tramsiga dokumentärer.

:-)


Family Guy – Blue Harvest

Titeln Blue harvest var det namn som Return of the jedi gick under i början av inspelningen för att dölja vilken film man egentligen höll på att spela in. Precis som med Robot chicken riktar sig den här till folk som har koll på sån fakta…

Har sett på tok för lite Family guy men det jag sett har alltid varit väldigt underhållande. Tyvärr innebär denna okunskap att jag inte till 100% hänger med här, men det är ett mindre problem. 98% är nämligen ren Star Wars parodi. Det normala är väl att man ska känna sig smart när man plockar upp en smal referens men i det här fallet känner jag mig nästan dum, eller snarare påkommen. Jag har uppenbarligen lagt ner oändligt med tid åt att plugga in minsta detalj av Star Wars istället för viktiga saker och när jag skrattar åt vissa av skämten så känner jag mig snarare avslöjad...

Denna 45 minuter långa film följer strukturen i Episode IV från början till slut. Det som är kul att mycket av dialogen är direkt tagen från originalet och musiken följer till helt den i filmen.

Extramaterial inkluderar ett kommentarspår, en dokumentär, en intervju med George Lucas där han faktiskt framstår som sympatisk samt lite annat.

:-)


Mer än något annat är jag otroligt glad att dessa två filmer finns. Att det finns en marknad för sånt här, att jag uppenbarligen inte är ensam. Suget är så pass stort att det är uppföljare på gång till båda två!

Valkyria

Konstaterade för ett och ett halvt år sen att Hollywood-versionen av von Stauffenbergs öde var på gång. Nu har den äntligen anlänt i digital form!

Valkyria (2008) blir automatiskt en film som jag har svårt att förhålla mig neutralt till då mitt historieintresse sätter käppar i hjulen. Av extramaterialet framgår dock tydligt att ambitionen inte var en historielektion, inte att till 100% försöka återskapa vad som hände utan att just göra en ”film baserad på verkliga händelser”. Den tydligheten är befriande. Man har kastat om både små och stora händelser för att det ska passa bättre som film och man erkänner detta.

Det är ganska lätt att förstå att man känt sig tvungna att göra så mycket som möjligt för att få in spänning eftersom det handlar om en historia som alla på förhand vet hur den slutar. Och även rent dramaturgiskt är det inte någon höjdare: Några försöker mörda Hitler, dom misslyckas och blir avrättade. Punkt. Personligen ser jag gärna en sån film men för en bredare publik kan det absolut framstå som lite svårsmält. Just därför är det kul att Valkyria lyckas rätt bra som film. Det finns en spänning och en skön puls och det är med tanke på förutsättningarna bra jobbat!

Mindre roligt är att språket är engelska, det förtar. Men om man nu ska prata engelska så kunde man inte ha hittat en vassare rollbesättning. Halva gänget från Conspiracy är på plats och vad sägs dessutom om Terence Stamp, Bill Nighy, Tom Wilkinson och Eddie Izzard (!). Tom Cruise icke att förglömma som i vanlig ordning levererar och för övrigt spelas hans hustru av den holländska puddingen Carice van Houten som hade huvudrollen i Black book.

Måste jag välja föredrar jag dock den tyska versionen Stauffenberg, som på svenska begåvades med den töntiga titeln Attentatet mot Hitler. Autenticiteten med språk och ambition gör den filmen mer sevärd. Vad Valkyria dock har jämfört med Stauffenberg är en budget. Det märks. Här ligger min behållning av Valkyria, denna orgie i flygplan, bunkrar, kragspeglar och axelklaffar är en ren fröjd för mina ögon! Att dom har använt riktiga flygplan ger dessutom en helt annan känsla av autenticitet än de, numera, vanliga dataanimerade som även om dom är fotorealistiska ofta av någon outgrundlig anledning ändå inte känns äkta. För övrigt brukar jag som stridsvagnsfetischist redovisa hur det ser ut på den fronten när jag sett en andravärldskrigsfilm så... svaret är en orörlig Panzer IV som av någon anledning har dubbla larvband...

Bildkvaliteten på denna Blu-ray är superb! Man har jobbat mycket med ljudet för att skapa spänning och DTS-spåret är riktigt maffigt på sina håll. Ta luftvärnskanonen i scenen i Nordafrika som ett bra exempel. Extramaterialet är föredömligt med två kommentarspår, en tvåtimmarsdokumentär om det historiska fallet samt en handfull smådokumentärer, i HD! Det ingår även en sån där Digital copy-skiva med vars hjälp jag ska kunna se filmen på min dator, varför jag nu skulle vilja göra det?

Måste erkänna att jag ändå blev lite besviken första gången jag såg Valkyria, jag hade hoppats på lite mer fakta och lite mindre film. Men efter att ha sett om den (med kommentarer alltså) och funderat lite har jag ändrat uppfattning en smula.

Valkyria ÄR ”Stauffenberg – The Hollywood version” och det är faktiskt inte så himla illa.

:-)

Gomorra

Tjatigt med maffiafilmer? Kanske, men det är inte så ofta som jag ser italiensk film över huvud taget. Ingen kan väl ha missat den enorma publiciteten kring Roberto Savianos bok som kom härom året och som nu har blivit film.

Efter att ha sett Gomorra (2008) känner jag mig lite kluven för det är en udda film. Min främsta nyfikenhet med att se filmen var att få en bild av den napolitanska maffian av idag men jag känner inte riktigt att jag fick det. I Gomorra är det nämligen verkligen inte lätt att hänga med i turerna. Lite beror det säkert på ovanan med italienskan men det är inte bara det. För att fånga en dokumentär känsla är det filmat med handkamera och det är gott om snabba klipp. I det avseendet påminner den rätt mycket om Pusher. Man tar sig heller ingen vidare tid att förklara scenerna och jag måste erkänna att jag många gånger hade svårt att förstå vad som händer. Det starka med Gomorra är dock vilken otroligt effektiv miljöbeskrivning det är. Jag känner inte till så mycket om Neapel eller hur och var dom filmat men en sak är säker: Det är inget ställe jag blir direkt sugen på att besöka. Det är så sjukt smutsigt och då menar jag inte bara bokstavligt, det är väldigt skräpigt, utan på alla plan. Här lyckas filmen otroligt väl och det är en väldigt obehaglig och motbjudande resa man bjuds på.

Jag fick inte tag på den i Blu-ray så det fick bli DVD. Bilden är otroligt grynig och oskarp vilket känns helt rätt! Tankarna går direkt till valfri Rai-sändning av italiensk fotboll... Extramaterialet är mycket intressant: Ett författarmöte mellan Saviano och Salman Rushdie som ägde rum i Stockholm på initiativ av Svenska akademin. Horace Engdahl är moderator och glider in för att säga ”några inledande ord” varpå han håller en otvungen föreläsning i 15 minuter på perfekt engelska. Underbart! Temat för mötet är givetvis yttrandefrihet. Det är intressant och dom håller på i 90 minuter.

Det här var inte riktigt vad jag hade väntat och jag känner mig lite kluven. I valet och kvalet gällande betygsättning blir det dock det något högre av de två jag väljer mellan. Mest för att Gomorra erbjöd en så hemsk men fascinerande resa.

:-)

Donnie Brasco - extended ed.

Här har vi ytterligare en sån här film med en tio år på nacken som man sett några gånger och gillade och nu har det blivit dags att avgöra: Är den bara bra, eller blev den en klassiker?

Jag lutar åt det senare! Finns väl ingen som tycker illa om Donnie Brasco (1997) men jag tycker att filmen fått på tok för lite erkännande. Kanske beror det på att den i dialog och handling påminner så mycket Maffiabröder, att man känner att man sett det förr? Alltså det här med att få följa arbetet i botten av maffiahierarkin. En skillnad mot Maffiabröder är dock att i den filmen tar Scorsese verkligen ut svängarna med fotot medan Donnie Brasco å andra sidan är mycket mer nedtonad. Vilket gynnar skildringen av det vardagliga.

Al Pacino har ju en tendens att spela över men som den otroligt ömklige och förbigångne Lefty gör han ett suveränt jobb. Det är plågsamt att se hur illa allt går för honom. Att Johnny Depp är suverän som polisinfiltratören förvånar väl ingen men även Ann Heche som spelar hans i vardagen övergivna fru gör en galant insats. Även om jag mest sitter och funderar över vart hon tagit vägen?

Det här är en förlängd version och jag har inte koll på exakt vilka scener som är nya men jag inbillar mig att den bisarra historien med lejonet har getts mer tid. En annan scen jag inte sett förut är ett parodiskt dåligt gräl på ett motell mellan Pacino och Depp. Ibland finns det faktiskt goda skäl till varför en viss scen blev bortklippt från början...

Bildkvaliteten på denna Blu-ray (hittade ingen bättre omslagsbild) är riktigt bra. Bra detaljrikedom och en naturlig look. Som extramaterial ingår ett par minidokumentärer. Det som stör mig mest med den här utgåvan är nog den gräsligt fula framsidan. Visst hajar jag hur dom tänkte – sälj filmen med hjälp av Pacinos och Depps nunor – men det ser verkligen inte bra ut.

Gangstergenren är på sätt och vis rätt väldigt uttjatad. Å andra sidan bör man absolut inte missa Donnie Brasco som helt klart tillhör en av de bättre i sällskapet!

:-D

Heartbreak Hotel

Dags för nästa sammanträde i Club Kalkon, den samling människor som med ojämna mellanrum träffas för att plåga oss igenom (svensk) kalkonfilm. Exakt vilka kriterier som gäller för att platsa debatteras men Nutley/Bergström har visat sig vara ett säkert kort...

Den här gången tänkte jag faktiskt att jag skulle försöka låta bli att automatiskt såga längs fotknölarna. Jag menar, Heartbreak hotel (2006) är en film som gick bra på bio och som på sina håll fått hyfsade betyg. Jag ville i all min storsinthet ge den här filmen en tvåa. Men det går inte. Det här är så provocerande dåligt att jag saknar ord. Igen. Och den här gången orkar jag inte skriva så mycket om filmen för den är det gamla vanliga: ÖVERTYDLIGT, en totalt överspelande Helena Bergström (gråt? check!), obegripligt, klyschigt, bakvänt etc.

Det värsta är dock myten om att Nutley ”med sitt utländska perspektiv kan sätta fingret på Sverige som ingen annan”, eller vad det nu är som påstås. Vad snackar dom om??? Skulle det här vara Sverige? JAG känner då inte igen mig. I Angel misslyckas Nutley med att skildra musikbranschen, här misslyckas han med att skildra något så basalt som att gå på krogen. Han måste verkligen sitta isolerad i en stuga någonstans, läsa om ett fenomen och sen göra en film. Vilket han väl får göra om man vill. Men hur folk kan köpa skiten övergår mitt förstånd? Axplock: Två medelålders kvinnor blir vänner genom en gynekologincident. Kvinnor ska minsann få ta plats. Och ha kul, t.ex. med en Jättedildo, så frigjort. Och få åka motorcykel och dansa till Nanne Grönvall på gamla Alladin vid Norra bantorget. En obegriplig och tandlös (?) Claes Månsson smyger omkring i buskarna och i en usel cameo provar Jill Johnsson hattar i en hattaffär i London. Vilken stark inre resa dessa svenska Thelma och Louise gör!

Fy fan.

:-=

The Fall

Vad ska man egentligen säga om The Fall (2006)? Jag vet inte? Det går liksom inte att beskriva. Ett tips är att googla på trailern och kolla själv. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande vilket gör filmen intressant bara av den anledningen.

Precis som i The Princess bride är upplägget att en person berättar en saga för ett barn och det klipps mellan den riktiga världen och sagovärlden. Men här är dessa mer integrerade och det som händer i verkligheten påverkar det som sker i sagan. Begripligt?

Regissören Tarsen Singh leker otroligt mycket med bilder och filmen är visuellt sett väldigt häftig. Den får mig att tänka på Baron Münchhausens äventyr för trots att dom ser väldigt olika ut har dom en liknande ton. Läste någonstans att Singh är en musikvideoregissör och det syns. Det är läckra klipp, konstiga kostymer men det känns inte som film utan det hela ser på något vis overkligt ut. Jag känner att jag inte alls lyckas förmedla någon vettig beskrivning av The Fall men det beror som sagt på att den är så speciell. Tänker inte fortsätta försöka.

Intressanta bilder gör dock inte nödvändigtvis en film bra. Det krävs mer men här blir det tyvärr inte så mycket över. Visst är relationen mellan den lilla flickan och den morfinberoende killen som berättar sagan för henne intressant, men det räcker inte. Det blir för mycket obegripligheter och osammanhängande (men snygga) scener.

Ännu en film som finns på Blu-ray men som jag sett på DVD. Bildkvaliteten är helt ok och DTS-spåret nästan humoristiskt pretentiöst. Vad jag menar med det? Lyssna själv! Det här är en film som hade behövt massor av extramaterial men det ingår bara två fullständigt osebara on-the-set dokumentärer.

The Fall siktar väldigt högt och når inte målet. Men det är helt klart en intressant film.

:-I

Appaloosa

Vet inte om man kan tala om en återkomst för westerngenren men på senare år har det kommit rätt bra filmer lite då och då. Tyvärr tillhör inte Appaloosa (2008) en av dessa. Här handlar det om en väldigt ordinär och klassisk western: Ed Harris (som även regisserar) spelar en revolverman som med hjälp av sin sidekick (Viggo Mortensen) blir anlitad att bringa lag och ordning i en liten stad ute i ödemarken där traktens lokala banditer härjar.

Det som fungerar bra i filmen är kemin mellan Harris och Mortensen (förutom upprepningshumorn som går ut på att Harris är dålig på svåra ord och Mortensen får lägga dom i hans mun), miljöerna är läckra och striderna tajta. Det som fungerar mindre bra är Renée Zellweger som spelar över, den nämnda ”humorn” och att det är ganska träigt. Det händer inte så mycket och så tar filmen slut.

Bildkvaliteten på denna DVD var inte något vidare alls. Bakgrunden är totalt suddig. Filmen finns även på Blu-ray men om kvaliteten på den kan jag inte uttala mig. Det ingår både kommentarspår och dokumentärer men jag orkade inte med dessa för efter att ha sett filmen kände jag noll lust att veta mer. Vilket inte bådar gott.

Nu låter jag möjligen onödigt hård. Appaloosa är en i alla avseenden klassisk western och man vet precis vad man får. Så är man det humöret är det bara att hugga i!

:-I

Taken

Liam Neeson spelar en överspänd gammal CIA-agent. Han lider av ett maniskt kontrollbehov och högst ovilligt låter han sin 17-åriga dotter åka på en resa till Paris. Villkoret är att hon håller sig till sitt hotell, ringer varje kväll osv. Det gör hon dock inte och se vad som händer: Hon blir kidnappad av en albansk liga som sysslar med prostitution. Neeson måste åka till Paris och rädda henne för myndigheterna kan ju inte göra nåt. Slutsats: Allt som kan vara farligt kommer att vara det. Framförallt allt i Europa.

På nåt sätt gillar jag den rätt muggiga sensmoralen att det är bäst att stanna hemma och man ska inte lita på andra människor. Jag gillar det för att jag tycker att det känns det ett tag sen man såg något liknande, det känns mer som en 70-tals vigilante typ Dirty Harry. Neeson är dessutom extremt våldsam och han mördar och torterar under sin väg mot sitt goda mål. Den stora bristen är dock att filmen är både tråkig och fånig. Det är på det den faller.

Bildkvaliteten är såklart utmärkt och jag gillar ljudeffekterna på skjutvapnen som det är bra tryck i!

Taken är en reaktionär och rätt tråkig film men den har säkert sin publik, någonstans.

:-(

En bro för mycket

Andra världskrigs-storfilm, klassiker jag inte hade sett. En bro för mycket (A bridge too far) behandlar den, för de allierade, katastrofala operationen Market garden som skulle ”få slut på kriget innan julen (1944)”.

Som med så många gamla storfilmer i ämnet är manuset fantastiskt, det är storslaget filmat men effekter och hårdvara är undermåliga. Man får följa båda sidor under slaget och handlingen utspelar sig både i generalstaberna och på marken. Sånt gillar jag! Vissa scener är riktigt mäktiga och det är något väldigt speciellt med att se hundratals soldater hoppa fallskärm när man vet att det är riktiga människor, riktiga hopp. Och stridsscenerna är faktiskt ganska bra för att vara en över 30 år gammal film.

Det stora problemet är som vanligt bristen på tyska stridsvagnar. Man har målat om några moderna vagnar och satt på några skivor på tornet. Småsak för vissa, en stor sak för mig. För när såna där fantasivagnar kommer rullande tappar jag greppet och sitter och funderar på vad det skulle kunna tänkas symbolisera för stridsvagn? En annan sak som stör är några konstiga tyska kamouflageuniformer som inte är historiskt korrekta. På den allierade sidan ser det dock riktigt bra ut och En bro för mycket är överlag en väldigt välgjord film! Det kryllar dessutom av riktigt bra skådisar. Vad sägs t.ex. om Sean Connery, Robert Redford, Gene Hackman, Anthony Hopkins m.fl.?

Bildkvaliteten är dock inte särskilt imponerande på denna Blu-ray. Filmen har ett väldigt mjukt ljus så det ser inte sådär skarpt ut som man skulle önska. Ljudet dundrar på rätt bra om än lite väl högt i stridsscenerna. Inget extramaterial, snyggt omslag!

En del tycker tydligen Att En bro för mycket är långtråkig, att första timmen mest handlar om teoretiska diskussioner om truppförflyttningar på kartor. Ja? Det kan väl inte bli bättre än så?

:-)