Undergången

Superlativen haglar, jag vet, men det är inte mitt fel att jag sett så mycket bra film på sistone. Snarare är det väl min förtjänst, om något?

Undergången (Der Untergang) är möjligen den film från 2000-talet som jag sett om flest gånger, har ingen aning om hur många. Är ju rätt besatt av andra världskriget och här har vi en av de bästa om inte den allra bästa andra världskrigsfilmen. Det vill inte säga lite. Den lyckas på något vis göra det fullständigt obegripliga greppbart (inte begripligt), den lyckas sälja att vi faktiskt får se vad som hände. Aldrig känns det som film.

Den viktigaste (men absolut inte enda anledningen till det) stavas Bruno Ganz. Karln är spöklikt lik Hitler och hans gestaltning är fullständigt fenomenal. Finns andra som gjort bra gestaltningar av Hitler och där man ibland glömmer att man tittar på en skådespelare. Men Ganz är helt outstanding, han ÄR Hitler! Jag blir fullständigt uppslukad varje gång jag ser hans prestation, hur han lyckas ge liv åt denne förra århundradets mest mytologiserade person.

(Till dom som när filmen kom ifrågasätte det moraliska i att visa Hitler som människa vet jag inte vad jag ska säga? Är man så dum lär man ändå inte begripa något. Ja, Hitler gillade sin hund, ja, han var ofta trevlig mot kvinnor. Vet ni varför? För att han faktiskt var just en människa. Det är det som är det hemska, det är det som är poängen. Men visst, har man byggt sin världsbild via nassar som talar Hollywood-tyska måste man kanske förstå att såna här skildringar kan bli lite komplicerade. Vi andra noterar bl.a. på hans samtal med Speer och är förbluffade över det här pratet om ”för mänsklig”.)

Men åter till jorden. Undergången har mer än Ganz. Den lyckas även fånga in en massa personer och deras öden och visa upp vad som hände de där sista dagarna i bunkern. Och budgeten verkar ha räckt till för det finns inga scener som känns för billiga vilket tyvärr ofta är fallet med europeisk krigsfilm. Nej, det här är sjukligt fascinerande och borde innehålla åtminstone något litet för alla.

Även om det känns kul med Undergången i Blu-ray så är tyvärr bildkvalitén ingen höjdare. De flesta scener är inspelade i dåliga ljusförhållanden med grynig bild där HD inte ger något extra. Endast i vissa scener kommer detaljerna fram så egentligen räcker det med att ha den på DVD. En annan sak som är synd är att det finns en förlängd tysk version på DVD där ute någonstans. När kommer den? Jag vill se!

En av de mest fasansfulla och viktiga filmerna någonsin. Stora ord men jag vidhåller. Bör ägas men det räcker med DVD.

:-D

21 Gram

21 gram tillhör dom där filmerna jag såg för en handfull år sedan, gillade, nu köpt och ser om. Jag och frugan tänkte att vi skulle låta den förgylla förra lördagskvällen...

Herregud. Nog för att jag mindes att det här inte rörde sig om någon solskenshistoria men att 21 gram skulle vara så kompakt nattsvart hade jag förträngt, antagligen en ytterst mänsklig reaktion. Precis som i Babel har Alejandro González Iñárritu (behövde inte imdb för den, inte alls...) vävt ihop tre olika historier. Babel var väl inte det mest muntra man sett men 21 gram är ännu värre. Det är en väldigt, väldigt bra film som är väldigt, väldigt tung. Att förlora sina barn, detta med sina tillkortakommanden, närvaron av dödliga sjukdomar. Äh, det blir bara banalt att ens försöka kommentera. Behöver väl inte tillägga att skådisarna är knäckande bra, något som möjliggör att filmen fungerar totalt.

Den tekniska kvaliteten är ok men inte mer. Den medföljande dokumentären är mest rörig.

Se 21 gram och bli några lärdomar rikare. På riktigt.

:-D

Pulp Fiction

Ok, ska jag nu skriva en recension, krönika, artikel, essä eller vad? För det skulle jag kunna. Men det vore nästan överflödigt för vad har jag att tillägga angående denna klassikernas klassiker? Ni vet redan vad det handlar om.

Jo, en sak vill jag faktiskt påpeka: När man tittar på filmens framsida, eller hör Dusty Springfields ”Son of a preacher man”, eller kanske när någon oombedd drar igång ”Royaaale with cheese” dialogen är det lätt att känna sig lite matt, lite visst-är-den-bra-men-jag-har-sett-den-tusen-gånger. Glöm då inte VARFÖR man har sett den tusen gånger. Helt enkelt för att det är en film som är späckad med så många bra scener att den fullständigt knockade en när den dök upp. Pulp fiction ändrade mitt sätt att se på film, visade hur en riktigt underhållande och välskriven film kunde vara och kanske framförallt: Låta.

Eftersom jag redan har sett den så många gånger valde jag att göra något nytt, något jag i många år tänkt att jag ska göra: Se den i tidsmässig kronologisk ordning. Det går inte att göra det exakt eftersom vissa scener överlappar lite, men i princip. Tyvärr finns ingen funktion i filmen som tillåter en detta utan det blev lite manuellt meck efter att ha surfat runt lite och gjort ett schema. Inte alltför svårt dock. (Sen undrar man varför inte en sån funktion finns inbyggd i filmen? Det borde vara en enkel match.) Kan dock inte säga att det tillförde något särskilt utan var mest lite kul.

Givetvis är det en privilegium att äga Pulp fiction i Blu-ray. DTS-spåret med den fantastiska musiken är klockrent och det roliga är att den ser helt jävla fantastisk ut! Ibland är lyftet i HD inte så märkbart, ibland är det som här: Knivskarp bild med en otroligt detaljrikedom! Det blir delvis som att se filmen på nytt. Möjligen kommer några av de nördigaste videophile-sidorna gnälla över ”oversaturated colors” eller ”edge enhancement” eller vad dom nu slänger sig med. Vi får väl se. Dom sidorna är nämligen amerikanska och det här är en nordisk utgåva och filmen är inte släppt i USA ännu! Det känns ytterst lyxigt och privilegierat fram till dess att det släpps en utgåva packad med extramaterial där...

Pulp fiction. Blu-ray. Suverän bild. Behöver man säga mer?

:-D

Massakern i Katyn / Den slutgiltiga lösningen

WWII-massmord double feature! Helt plötsligt står två filmer som jag inte hört talas om tidigare på detta tema i hyrhyllan. Man hyr.


Massakern i Katyn

Inte så ofta man ser polsk film. Filmen handlar om en (verklig) massaker på polska officerare utförd av röda armén. Om vad som ledde fram till händelsen samt eftermälet där Sovjet skyllde det hela på tyskarna. Det intressanta med filmen är dels att man så sällan sett skildringar av den ryska delen av ockupationen av Polen. Och det blir lite speciellt då filmens fokus ligger på att det ska avslöjas att det var minsann var ryssarna som låg bakom och att tyskarna faktiskt är oskyldiga. Perspektivet är lite ovant.

Tyvärr lider filmen dock av att vara ganska rörig och i ett läge kommer ett fullständigt obegripligt tidshopp som får en att sitta och klia sig i huvudet. Framsidan vittnar om priser och tyvärr känns det lite som att en sån här film automatiskt får lite extra belöning bara för att ämnet är angeläget. För så bra är den inte. Dock sevärd pga. ett annorlunda grepp.

Extramaterial saknas.

:-I


Den slutgiltiga lösningen

Vilken sjukt billig framsida. Hakkorstricket, SS-uniformer och så namnbyte från originaltiteln ”Amen” till det klatschiga ”Den slutgiltiga lösningen”.

Det här rör sig om ännu en gammal tysk tv-produktion med Sebastian Koch i nasseuniform som ges ut på DVD. Men upplägget är intressant och baserar sig på verkliga händelser: Huvudpersonen Kurt Gerstein arbetar inom SS bl.a. med frågor om desinfektion och avlusning vilket leder till att han mot sin vilja får ett antal riktigt smutsiga ärenden på sitt bord... Att ha ihjäl oskyldiga människor stämmer dock inte med hans kristna värderingar varpå han försöker berätta för världen om Förintelsen via den svenska (!) ambassaden samt framförallt via Påven. Just det sistnämnda innebär att filmen precis som Katyn känns fräsch då den behandlar en sida av andra världskriget som inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare. En stor del ägnas åt det katolska förhållandet till nazismen, allt från deras kamp mot mördandet av förståndshandikappade, deras svek mot judarna samt deras ambivalens mot en regim som å ena sidan är långt från gudfruktig men som å andra sidan just håller på och besegrar den ogudaktiga kommunismen. Lägg därtill det faktum att den tyska armén fanns på plats i Italien vid tillfället. Finns mycket kritik att rikta mot den katolska kyrkan men det går inte att förbise vilken knepig situation den befann sig i.

Filmen är alltså intressant! På minuskontot finns att alla pratar engelska (känns så passé) samt att det ibland känns lite väl teatraliskt. Men bara ibland.

Stereoljud och avsaknad av extramaterial vittnar inte direkt om någon lyxprodukt.

:-)

Låt den rätte komma in

Låt den rätte komma in har orsakat mig mycket huvudbry sen jag såg den på bio. Jag gick ut rätt hårt med hur bra jag tyckte den var samtidigt som så många varit åtminstone lätt skeptiska. I alla fall alla som läst boken. Och jag tyckte ju själv att om man utgår från boken så finns vissa problem med filmen. Så jag har funderat på om jag kanske drogs med i hypen, om jag överdrev. Ett bra sätt att ta reda på hur det ligger till är att se om den.

Jag har dock inte ändrat mig för Låt den rätte komma in ÄR en fantastiskt bra film! Den kan aldrig leva upp till eller vara boken så släpp det. Se istället vilken otroligt vacker film (på alla plan) det är. Andra gången tyckte jag dessutom fungerade bättre än den första eftersom man slapp sitta och spekulera och fundera över vad som var och skulle vara med. Det var lättare att bara njuta.

DTS-spåret är vasst och filmen ser väldigt bra ut i Blu-ray! Inte som de allra bästa filmerna men ändå imponerande, framförallt snölandskapen. Kommentarspåret med Thomas Alfredsson och John Ajvide Lindqvist är överlag väldigt underhållande och informativt. Vad jag dock saknar är dokumentärer om rollbesättning, specialeffekter etc.

En oväntad bonus som följde med var DVD-versionen av filmen och jag vet inte hur dom tänkte där? Är det möjligen så att dom kör det gamla HD-DVD-combo tricket? Som gick ut på att sälja filmer till folk som ännu inte köpt en HD-DVD-spelare, som funderade på att göra det och som inte ville köpa om en ny film i det formatet. Dessa fick filmen både på HD-DVD som man kunde titta på i framtiden och i DVD så att man kunde se filmen på en gång.

Låt den rätte komma in ÄR en av förra årets bästa filmer och en av de bästa svenska filmerna någonsin. Punkt!

:-D

Gran Torino

Ännu en gratisbio på Park. Den här gången var det Discshop som firade sitt 10-årsjubileum med att bjuda sina trognaste kunder på bio och bubbel. Vilket var på tiden för det är inte mycket man får tillbaka för sin på pappret flotta status. Fast detta skulle det bli ändring på enligt VD:n som innan visningen höll ett väckelsemöte om Discshops förträfflighet. Blu-ray gillade han visst väldigt mycket också. Och som jag påpekat är Discshop väldigt bra vad gäller utbud och service. Vad jag saknar är det där med bonusar samt att dom ofta inte är billigast. Och då jag inte får något betalt för att nämna deras namn passar jag i rättvisans namn på att berätta att jag förutom på Discshop normalt handlar på Ginza, Cdon, No1 Video samt håller koll via Prisjakt.

Visste inget om filmen annat än att det antagligen är Clintans sista som skådis samt att han verkar göra en lite mer klassisk roll. Clintan spelar en gammal surgubbe och hårding som ogillar allt modernt samt att hans kvarter håller på att få en annan etnisk demografi än vad han är van vid och skulle föredra. Asiatisk familj flyttar in bredvid och till en början är han skeptisk men när dom råkar i problem smälter hans hjärta så sakteliga. Inte världens mest originella idé.

Början av filmen är rätt tveksam även om det känns som att Clintan haft väldigt kul. Eller kanske just därför? Han är som en parodi på sig själv som går runt och muttrar och grimaserar och är superhård. På samma gång som det är lite kul är det även väldigt fånigt. Filmens mellanakt, när Clintan ska lära grannpojken hur man beter som en riktig karlakarl är ren buskis och fullständigt outhärdlig. Tack och lov hämtar sig filmen dock med ett slut som är både laddat och oväntat.

Det som möjligen sticker ut mest är det väldigt grova och rasistiska språkbruket. Poängen är väl att det ska vara ”högt i tak” och man ska haja att det är så Clintan uttrycker sig och att det bara är en jargong. Vet inte om det är lite fräscht eller unket? Mest av allt är det dock inte särskilt kul. Att upprepa ett skämt som går ut på att han kallar en tjej som jag har för mig heter Youa för ”Yum-Yum” 14 gånger är inte stor humor.

Jag tror Clintan är nöjd med den här filmen och kan tänka mig att det var exakt något sådant han ville göra. En klassisk Clintanroll med lite action, lite mys, lite drama, lite känslor, lite humor.

Synd bara att det inte blev någon vidare film.

:-(

Sånger från andra våningen

Usch vad jag har dragit mig för att skriva den här. Jag har aldrig utgett mig för att vara någon filmvetare men vissa luckor är direkt pinsamma att blotta. Som den här gällande Roy Andersson. Alltså, jag vet ju vem han är, hur han ser ut, jag har sett En kärlekshistoria och jag vet att han pysslar med reklam. Det är ju allmänbildning. Men sen då? Sånger från andra våningen hade jag hört talas om och jag vet att han kom med någon ny film häromåret. Vad jag inte hade koll på vad han egentligen gör för slags filmer, vilket när det gäller någon som har en så speciell stil är jättemärkligt. Men jag erkänner: Sånger från andra våningen var bara ett tomt begrepp för mig, den kunde lika gärna vara en svensk Ett rum med utsikt.

Nu vet jag bättre. Det finns ingen anledning i det här läget att prata om Roy Anderssons estetik. Att jag som sist av alla har sett filmen ska ha något att säga är ju helt befängt. Så jag nöjer mig med att konstatera att det var kul att se en så speciell film. Ni hajar.

Kul med en svensk film som har mycket extramaterial! Jag hann inte med kommentarspåret med Roy Andersson och Ronny Svensson men utöver det följer en dokumentär, bortklippta scener och lite annat plock.

:-)

Hotel Rwanda

Konstaterade nyss att film verkligen kan lära en något om vad som pågår i världen. Min förhoppning på Hotel Rwanda var att det skulle vara just en sådan film, en historia som lyckas förklara och förmedla vad som hände.

Men tyvärr känner jag mig lurad. Hotel Rwanda känns nämligen till 100% som inte ett dugg mer än bara ”Filmen om folkmordet i Rwanda”. Visst kan man ifrågasätta i vilken mån en film verkligen kan visa upp verkligheten, om hur nära man kan komma? Detta är verkligen något som kan och bör diskuteras. Men en sak står i alla fall klart: Det går att komma väldigt mycket närmare verkligheten än vad Hotel Rwanda gör. För inte ett ögonblick får man chans att glömma att man sitter och tittar på en film. Det är så stolpigt och stelt och det finns ingenting som inte får en att tänka på sånt som kulisser, replikskrivningar och koreografi. I vilken mån detta är ett problem kan nog variera beroende på typen av film men i det här fallet blir det katastrofalt. För om jag sitter och tänker ”det här är ju bara film” då har filmen misslyckats kapitalt med vad jag i alla fall tror den ville åstadkomma: Att ge någon slags illustration av det fullständigt obegripliga och fruktansvärda folkmordet i Rwanda.

Eller så var det primära syftet att vinna Oscars. Ibland känns det så. Hotel Rwanda tar i så att den nästan spricker i försöket att vara stark i den där plastiga bemärkelsen som så många dramafilmer som vill vinna priser allt för ofta gör. Det tragiska är som sagt att det verkligt tragiska går förlorat. Bör väl påpekas att Don Cheadle i vanlig ordning är bra. Han gör vad han kan med rollen och det är inte hans fel att replikerna inte funkar. Men Nick Nolte i rollen som FN-soldat spelar över fullständigt på det där patenterade Nick Nolte-viset. Enda roliga med hans roll är att det är en av få gånger som FN-soldater har skildrats som riktiga hjältar på film.

Kanske ska nämna något om handlingen? Don Cheadle spelar en hotellägare som dras in i skeendena och som, till en början motvilligt, upplåter plats i sitt hotell åt flyktingar. Enkelt sagt.

Den tekniska kvaliteten på denna DVD-utgåva är helt ok. Det ingår en drös extramaterial som jag inte orkat bry mig om. Framsidan är dock väldigt ful. Ovanför familjen som håller på att dras ner av en klase zombiearmar svävar ett jättelikt huvud. Va???

Hotel Rwanda är The Hollywood-version av folkmordet i Rwanda. Med minsta möjliga tuggmotstånd!

:-(

Syriana

När jag för några år sedan såg Syriana stod det klart att det rörde sig om en mycket bra film. Men det är så mycket som pågår i den, så många stickspår att den lämpade sig utmärkt för att se om, vilket jag nu gjort.

Det har kommit ett antal såna här globaliseringsfilmer som försöker visa på att trots kulturella och geografiska avstånd hänger vi alla ihop. I Syrianas fall är det den globala oljeindustrin som står i fokus och man får följa affärsmän, politiker, arabiska prinsar, CIA-agenter, arbetare vid oljefält osv. osv. Filmen lyckas synnerligen väl med att knyta ihop de olika historierna utan att göra det överpedagogiskt. Och med tanke på hur mycket som pågår är det ett under att filmen inte blir rörig, vilket den beskyllts för. Men det är den inte alls. Det gäller bara att inte tappa koncentrationen! Utöver den stora berättelsen finns även ett antal mer personliga, familjerelaterade historier inklämda. Antagligen finns de där för att skänka lite mänsklighet till det hela. Men även om de inte på något sätt är dåligt berättade känns de nästan lite överflödiga.

För Syriana är otroligt intressant ändå. Skildringen av den smutsiga oljebranschen och hur den har sån enorm betydelse för vår värld, för stater och politiska system och i slutändan för den lilla människan är tillräckligt viktig. Jag gillar inte när någon påstår att viss musik eller en viss film är viktig för det låter så fel och stämmer oftast inte. Syriana är dock ett undantag. Jag tycker faktiskt det är en film som det är just viktigt för många att se eftersom det faktiskt är en film som förklarar så mycket om världen vi lever i.

Ett par korta halvdana dokumentärer ingår som extramaterial.

:-D

Hellboy - 2 disc director's cut / Hellboy II - The Golden army - 2 disc special ed.

Såg Hellboy för några år sen när den kom och tyckte att den var rätt underhållande. När DVD:n väl sjönk i pris köpte jag men det blev en sån där film som åkte rakt in i hyllan. Plockade fram den nu eftersom det kändes som en bra uppvärmning inför genomtittningen av uppföljaren.


Hellboy

Premissen i Hellboy är lite halvkul. Demon från helvetet har gått över till motståndarsidan, de ”goda”, och jobbar inom en hemlig statlig organisation vars uppgift är att bekämpa paranormala hot. Ron Pearlman är riktigt bra som den muttrande, barnslige men ändå välmenande röda demonen som mest av allt verkar gilla att dricka öl men som ändå tar sitt jobb på fullaste allvar. Just bitarna med hans svartsjuka och hans barnsliga reaktion när tjejen han är intresserad av träffar en annan tillhör det bättre i filmen och skänker en ”mänsklig vinkel”. Mindre roligt är de upprepade slagsmålsscenerna som går ut på att Hellboy ska puckla på demoner. Filmen är lite rolig, är coolt designad, är rätt fånig och lite tjatig. En medelmåttig film med andra ord.

Bildkvaliteten är helt outstanding för att vara DVD och DTS spåret är spektakulärt. Guillermo del Toro gillar tydligen extramaterial och filmen är fullpackad med dokumentärer och annat smått och gott. Höjdpunkten är dock antagligen kommentarspåret med Guillermo del Toro. Killens entusiasm är smittsam och det är nästan en större behållning att se filmen med detta än utan.

Hellboy är en rätt underhållande parentes som dock var en språngbräda för Guillermo del Toro som ledde in honom på vägen mot bättre filmer...

:-I


Hellboy II – The Golden army

... såsom uppföljaren: Hellboy II: The golden army. Den här köpte jag på Blu-ray utan att ens ha sett den. Det jag hade läst om hur visuellt spektakulär den skulle vara tyckte jag räckte för att motivera ett inköp.

Och spektakulärt är det verkligen! Helt otroligt! Den här filmen är väldigt mycket mer än den första och Guillermo del Toro har verkligen släppt loss fullständigt när det gäller monster och miljöer. Det här måste vara en av de visuellt sett mest spektakulära filmer jag någonsin sett, som någonsin gjorts. Filmen känns mycket mer som Guillermo del Toro skapelse än den första. Vilket får mig att undra lite eftersom han i den första pratar så enormt mycket om att Mike Mignolas (skapare av serien som filmerna baserar sig på) design är så otroligt viktig, att han följt den för att göra filmen till vad den är. Något liknande kan han inte hävda när det gäller uppföljaren... För här är det verkligen Guillermo del Toro för hela slanten. Tänk Pan’s labyrinth i kubik. Minst. Och för att skapa dom bisarra monstren har dom så långt som möjligt använt sig av masker och dräkter, inte dataanimationer. Vilket gör att det ser fantastiskt ut! Och det blir inte sämre av att vissa dräkter måste vara de mest avancerade och levande som någonsin tillverkats.

Även om det är en otroligt visuell film är bildkvaliteten inte så där vassaste vass som man kanske skulle kunna tro. Men det är ingen stor sak och filmen ser såklart fantastisk ut i HD. På fronten extramaterial har dom överträffat sig sen sist och skivan är verkligen sprängfylld av saker och ting. Dessutom ingår två kommentarspår varav jag bara pallade med det med Guillermo del Toro som har så mycket att säga att han skulle behövt ytterligare ett. Det andra, med skådisarna, provlyssnade jag bara på.

Hellboy II är precis som sin föregångare inte en perfekt film. Den är lite för fånig. Men för den som gillar fantasy är den obligatorisk!

:-)

En film om Olle Ljungström

Den här gick upp på bio nyligen men precis som med Bedragaren dyker den upp på TV innan den gör det på DVD. Så för tydlighetens skull: Jag såg den på TV.

Olle Ljungström har väl musikaliskt aldrig varit någon idol utan jag stötte på honom som panelmedlem i det legendariska programmet Knesset på 90-talet. Även om han då inte framstod som sundheten själv vill jag minnas honom som välklädd och på ett positivt sätt snobbig. Den bilden hänger tyvärr inte kvar... Man får följa Olle Ljungström väldigt närgånget under en del av hans liv och det är uppenbart att han levt hårt länge och att han inte mår särskilt bra. Finns inte så mycket mer att säga. Filmen gottar sig inte utan presenterar ett väldigt ”naket porträtt” (fy fan för det begreppet, men jag kom inte på något bättre). Han är inte alls korkad, men han är destruktiv och bitvis ganska jobbig vilket han erkänner.

Filmen leder väl (tyvärr?) inte till något utan får ses som en kort inblick i en människas liv. Helt klart sevärd!

:-)

Mutant Chronicles

Mutant Chronicles är ursprungligen ett spel som jag under en tid var rätt besatt av. Om jag minns rätt förvandlades det svenska rollspelet Mutant R.Y.M.D till Mutant Chronicles, lanserades utomlands och ynglade av sig en rad olika typer av figurspel. Jag gillade verkligen den där världen som blandade inspiration från Warhammer 40.000, första världskriget, muterade monster och katolska kyrkan. Typ. Spelen kanske inte var så lyckade men designmässigt var det en triumf.

När Hollywood får för sig att göra en film baserat på ett spel bör man bli extremt skeptisk, kanske särskilt när det rör sig om något så pass okänt spel? Samtidigt gjorde detta mig lite nyfiken. För hur kan det komma sig att det släpps en Hollywood-film baserat på ett svenskt rollspel och som enligt omslaget har John Malkovich och Ron Pearlman i huvudrollerna. Det lät om inte annat väldigt intressant.

Och som så ofta när något låter för bra för att vara sant visar det sig vara just det. Inte sant alltså. När det gäller Malkovich medverkan handlar det om det gamla vanliga tricket att rädda en kalkon: Hyr in en superkändis som är med i fem minuter och smäll upp namnet på framsidan för att försöka lura tillräckligt många. Exakt så är fallet här. Dock bör nämnas att Ron Pearlman faktiskt är med i hela filmen...

Problemet med Mutant chronicles är otvivelaktigt budgeten. Och inte blir det bättre av att dom bränner den i första scenen. Ös på i början så att publiken köper upplägget är förvisso ofta sant och faktum är att dom inledande sekvenserna i ett regnigt Verdun-liknande skyttegravssystem ser rätt bra ut! Resten av filmen gör det dock inte. Det är sjukt lågbudget. Karaktärerna kliver omkring i miljöer som är uppenbart projicerade på en grönskärm och explosionerna, blodet osv. är så extremt taffliga att det ser ut som en billig tv-produktion.

Mutant chronicles är en värld som lämpar sig för en story med ett episkt perspektiv men eftersom man inte hade råd med det tog man den enkla vägen ut och förvandlade det hela till en klassisk Men on a mission*: Ett team får i uppdrag att åka till en plats och göra en sak.

Förutom de gräsliga effekterna känns det verkligen som en film som skyndats igenom, antagligen i panik. Det är rörigt och osammanhängande och kanske mer än något annat, det är extremt ointressant. Det här är verkligen en riktig soppa.

Att göra en film på spelet Mutant chronicles visade sig tyvärr vara exakt så korkat som man kunde tänka sig.

:-=


*Plus två kvinnor. Nördfavoriterna Miho (Devon Aoki) och prinsessan Nuala (Anna Walton (som faktiskt lite ser ut som en fascinerande blandning mellan Cate Blanchett och Grodan Boll)).

Bug

Den här region 1 utgåvan av Bug har jag lånat av TC och jag hade inga som helst förväntningar på filmen annat än att det alltid är intressant att kolla upp vad William Friedkin sysslar med nu för tiden. Vilket visade sig vara en filmatisering av en teaterpjäs vid namn Bug.

Det är väldigt svårt att kommentera handlingen eftersom storyn bygger på ett mysterium som får någon slags förklaring först i slutet av filmen. Men kortfattat handlar det om en missbrukande kvinna, fenomenalt spelad av Ashley Judd som bor i ett isolerat hus på landet. En dag dyker både hennes kvinnomisshandlade ex som avtjänat ett fängelsestraff och en mystisk främling upp i hennes liv. Med några få undantag är dessa tre de enda skådespelarna och i princip hela filmen utspelas i hennes hus. Å ena sidan blir det teatrala draget väldigt påtagligt i detta med den begränsade yta som filmen utspelar sig på. Å andra sidan har Friedkin filmat huset så att det känns nästan levande vilket känns långt från teater och som väldigt mycket film. Huset känns som en fjärde karaktär.

Vill inte berätta vad som händer men man kan väl säga att det hela är en rätt lyckad skildring av ömhetstörstande, långt från felfria människor, som dras ner i en neråtgående spiral. Det är väldigt välspelat, obehagligt och det är en film som hänger kvar efter att man har stängt av. Den har väl lanserats lite som en skräckfilm men det är inte vad det är frågan om, inte i någon slags traditionell mening i alla fall. Det enda negativa är möjligen att det blir lite lite för mycket teater i slutet men det är ingen stor sak.

Bildkvaliteten är bra och även om det inte är en film där man krämar på med ljud lyckas den framgångsrikt skapa en skön klaustrofobisk atmosfär. Vet inte om framsidetextens "special edition" syftar på den här utgåvan eller på specialutgåvan av Exorcisten och det är väl tämligen obegripligt oavsett? Men som extramaterial ingår en 30-minuters intervju med Friedkin om hur han ser på filmens status idag som är intressant. Lyssnade dock inte på det medföljande kommentarspåret med den densamme men jag skulle bli förvånad om det är tråkigt.

Bug är helt enkelt en välgjord och fängslande film. Men se den och avgör själv för mer än så vill jag inte säga.

:-)