DVDengar 10 år!

På dagen för tio år sen skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Tio år! Hur många bloggar har varit aktiva så länge? Lite imponerad av min ihärdighet tillåter jag mig ändå att få vara. Om läget och framtiden för bloggen känner jag exakt som jag gjorde för fem år sedan. Så istället för att upprepa mig tar jag en genväg och länkar helt enkelt till det inlägget.

:-D

Duel

Jag har investerat i Steven Spielberg - Director's Collection, en box med åtta filmer regisserade av Spielberg. Precis som med Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer jag inte att recensera hela boxen på ett bräde utan recensera filmerna var för sig. Normalt brukar jag recensera en hel box i ett inlägg men när det gäller som här mer omfattande boxarna gör jag av praktiska skäl ett undantag och delar upp den i flera inlägg. Min plan är att se filmerna i denna box i kronologisk ordning.

Först ut är Duel från 1971 vilket är en TV-film som Spielberg regisserade när han var… 25 år gammal (som senare gick upp på bio så den kan betraktas som hans långfilmsdebut). Jag såg Duel första gången i mina sena tonår och den har sen dess haft en särskilt plats i mitt filmhjärta. Av två skäl. (Innan jag fortsätter får jag lov att komma med en brasklapp om att det här är så pass länge sen att det är omöjligt att minnas exakt hur det var när jag såg den och vad som är efterhandskonstruktioner. Att jag såg den och att den gjorde ett starkt intryck råder det dock inga tvivel om.) Det här är något av en förenkling men fram till Duel hade jag mest valt att se filmer i genrer som jag gillade (sci-fi, action och krig). Inte för att jag inte såg filmer i andra genrer såklart men Duel var verkligen en aha-upplevelse. Dels för att den visade att storyn i sig inte säger något om hur pass intressant utförandet kommer att bli. Jag menar, en film om en bil som jagas av en lastbil låter väl rätt lagom intressant. Duel visade för mig att det inte går att stirra sig blind på genre eller handling utan att det är själva utförandet som räknas. För det andra visade Duel hur mycket spänning man kan uppnå med relativt enkla medel. Just det här att filmen är väldigt spännande och att den där lastbilen är väldigt otäck trots att det bara rör sig om… en lastbil.

Duel är inte en fantastisk film men den är väldigt bra. Såhär i efterhand inser jag att Spielberg har lånat en hel del från Hitchcock vad gäller att bygga upp spänningen (samt även att inkludera en gnutta humor). Att se om Duel var en fröjd främst på det personliga planet men jag vågar nog påstå att det ändå är en av Spielbergs bättre filmer. Inte bästa, men bättre.

Faktum är att bildkvaliteten är väldigt imponerande för att vara en så pass gammal film! Extramaterialet består av några dokumentärer på ca: en timmes speltid.

:-)

Elizabeth

Redan 2008 när jag såg uppföljaren Elizabeth – The Golden Age konstaterade jag att det var ”länge sedan jag såg den första Elizabeth-filmen”. Åtta år senare är det med andra ord väääldigt länge sen jag såg den första Elizabeth-filmen. Alltså dags att se om Elizabeth från 1998.

Jag minns egentligen inte så mycket av den annat än att jag väl tyckte att den var helt ok men att den inte gjorde något större intryck. Antingen har filmen eller jag mognat med åren för nu uppskattar jag den väldigt mycket. Den är snygg och stilistisk och har något som nästan alla historiska filmer saknar: Den känns äkta. Personerna och miljöerna är levande och det känns inte som maskerad. Egentligen vet jag inte hur Elizabeth gör för att åstadkomma just detta men resultatet talar för sig. Filmen utspelas under en väldigt fascinerande tidsepok och mitt intresse höjs något ytterligare av faktumet att jag (äntligen?) tagit mig an att läsa Wolf Hall.

Bildskärpan är suverän. Det känns också lite fräscht med en film från 90-talet där färgerna får vara lite mer naturliga. Hade filmen släppts idag hade man sannolikt färgkorrigerat sönder den och allt hade badat i blått och sett murrigt ut.

Extramaterialet består av en dokumentär samt ett bra kommentarspår av regissören.

:-)

Tokyo Story

The Criterion Collection har, i vanlig ordning, restaurerat och givit ut en klassiker, i det här fallet  Tokyo Story av mästerregissören Yasujirō Ozu. Denna restaurerade utgåva har sen i Europa givits ut av BFI. Deras utgåva är dock lite udda i det att den består av två skivor varav skiva nummer ett innehåller Tokyo Story på Blu-ray och nummer två samma film på DVD. Som en bonus på den andra skivan finns även Ozus tidigare film Brothers and Sisters of the Toda Family. För övrigt kan nämnas att den där delen av plast högst upp på Blu-ray filmer som i minst 99,99% av fallen är i genomskinlig blå plast här istället är i genomskinlig vit plast. Det utgör en mycket smakfull fond mot det svartvita omslaget. Dessutom medföljer ett texthäfte på 22 sidor som avhandlar båda filmerna samt lite om Ozu.


Tokyo Story

Om jag ska generalisera, vilket man får, så har jag ofta svårt för film som kom före 60-talet. Det finns givetvis undantag men det är något med dialogen och skådespeleriet som ofta har lite svårt att nå fram. Därför känns det extra roligt att Tokyo Story (Tōkyō Monogatari) från 1953 inte alls lider av detta. Tvärtom känns den oerhört personlig och det går direkt att relatera till karaktärer och handling. Det rör sig om en film som är över 60 år gammal och som utspelas i en främmande kultur på andra skidan jordklotet och ändå finns det så många beröringspunkter. Detta är i sig oerhört fascinerande och jag inbillar mig att det säger något om den inneboende kraften i filmspråket. (Det får mig även att tänka att det där opersonliga som jag så ofta känner inför gammal film sannolikt beror på den stil som rådde i Hollywood på den tiden. Tokyo Story visar effektivt på alternativa sätt att berätta.)

Storyn kretsar kring ett äldre par som bor på den japanska landsbygden och som ska besöka Tokyo för första gången, staden dit deras barn har flyttat och där de byggt upp sina liv. Resan blir dock en besvikelse när det visar sig att barnen har fullt upp med sitt och är måttligt roade av att husera gamlingarna. Det är med andra ord inte en komplex historia men den skildras fantastiskt väl med full igenkänning idag. Det är som sagt oerhört fascinerande!

Bilden är givetvis i 4:3 och bildskärpan är så pass bra man kan förvänta sig av en så pass gammal film. Ljudet är i Mono. Det enda som går att anmärka på är att Criterions amerikanska utgåva inkluderar en massa extramaterial vilket denna tyvärr inte gör.

:-D


Brothers and Sisters of the Toda Family

Brothers and Sisters of the Toda Family (Toda-ke no kyōdai) är en film från (1941) som tematiskt har väldigt stora likheter med Tokyo Story. Även här handlar det om en stor familj i gungning. Familjeöverhuvudet avlider plötsligt och filmen skildrar hur den efterlevande familjen handskas med detta faktum. Det är inte alls dåligt men Brothers and Sisters of the Toda Family är inte i närheten av att vara lika personlig som Tokyo Story.

Bild i 4:3, halvdan bildskräpa på DVD och ljud i Mono. Inget extramaterial.

:-I

Captain America – Civil War

Fas två av Marvel Cinematic Universe avslutades ju om bekant med… Ant-Man… Första filmen i fast tre är Captain America – Civil War (2016). Den förra, Captain Amarica – The Winter Soldier, är en av de Marvel-filmer som jag uppskattat mest och faktum är att Captain America - Civil War fortsätter denna goda tradition! Eftersom jag aldrig har varit något större fan av just Captain America känns det lite märkligt. Hur som helst så lyckas filmen undvika den där dataspelskänslan som så lätt infinner sig och istället bjuda på flera roller som känns trovärdiga (inom genrens ramar givetvis), som har sina personliga mål och som utvecklas. Bättre än såhär blir det nog inte i denna småfåniga genre!

Extramaterialet består av dokumentärer på en sådär 45 minuter.

:-)

Den unge Zlatan

Det låter lite drygt men ärligt talat: Är man inte sjukt trött på Zlatan och allt vad som har med honom att göra? Framförallt allt som har med hans landslagskarriär att göra? Samtidigt vet man någonstans långt där i bakhuvudet att han är en av de främsta (kanske DEN främsta?) landslagsspelaren någonsin och jag hade förmånen att faktiskt följa hans karriär på plats (tidsmässigt). Det är något stort med det. Jag tillhör en generation som var på plats när Zlatan kom, såg och segrade och om tio år kommer vi prata om det. Även om tjugo år.

Hur som helst, mycket Malmö här just nu…

Det finns två spår som är roligt med Den unge Zlatan (2016). Det första är att man (jag) har glömt så mycket om hur det var de där första åren i Malmö, Ajax, Juventus. På pappret låter det som en tjatig upprepning men för mig personligen var det förvånansvärt intressant. Så mycket som hänt sen dess. Den stora behållningen är dock materialet som är filmat utanför planen. Herregud vilken fingertoppskänsla dom hade! I omklädningsrum, på väg till bortamatcher, på väg till kontraktsskrivningar. Osv. Det är helt orimligt bra scener som fångats på bild. I takt med att framgångarna tilltar minskar och förtvinar den typen av bilder men det är ju bara helt rimligt och inget man kan klaga på.

Inget extramaterial på denna DVD.

:-)

Yarden

Temamässigt har Yarden (2016) väldigt mycket gemensamt med Äta sova dö. Det som skildras är ett Sverige som sällan visas upp, nämligen där degens verkliga arbetarklass lever och just arbetar. Under dåliga förhållanden, dålig trygghet och som lön för mödan får uselt betalt. I Yarden handlar det om någon slags märklig besiktning av nyligen importerade bilar (i Äta sova dö om att förpacka sån där ”salladsmix” som vi som har råd att köpa oss fria från tidsbrist utan en tanke slänger upp på rullbandet.)

Om jämförelsen mellan filmerna ska fortgå så är Yarden helt klart mer cineastisk och har ett mer konstnärligt ambitiöst bildspråk. Det är nästan lite Roy Andersson över det hela. Det är snyggt men ger inte nödvändigtvis ett bättre slutresultat. Om man nu ska jämföra? Vilket man nog ändå inte ska göra till överdrift. Istället konstateras att Yarden är en snyggt plåtad film som berättar något viktigt. Se den!

Inget extramaterial på denna DVD.

:-)