The Stig-Helmer Story

 

Det var några år sedan jag kommenterade Lasse Åbergs Sällskapsresor. Kortfattat är den första helt suverän, tvåan och trean riktigt bra men med några brister medan de två sista är tvärtom: Dåliga med några bra grejer. Nu kommer så The Stig-Helmer Story (2011) vilket ska utgöra någon slags epilog till den här filmsviten.

Det känns svårt att känna sig lurad med tanke på varningstexten på omslaget: ”En skamlöst nostalgisk komedi”. Det är precis vad man får. Filmen är tillbakablickande och handlar om Stig-Helmers uppväxt vilket är det stora problemet. Sällskapsresorna är ju roliga inte på grund av Stig-Helmer i sig utan på grund av att han hamnar i roliga situationer. Satir är filmernas främsta styrka. 50-talsnostalgi och Stig-Helmer som person är totalt ointressant. Vilket tyvärr innebär att den här filmen är helt poänglös. Om jag ska vara snäll. Filmen känns oerhört trött.

Det medföljer en dokumentär där jag tror att man har utgått från dokumentären från DVD-boxen och klippt in lite material från den nya filmen. Men jag är inte helt säker på att så är fallet.

:-=

Moneyball

 

Moneyball (2011) är den fascinerande historien om hur Billy Beane, sportchef för baseball-laget Oakland A’s, lyckades föra dom till stora framgångar. Med hjälp av matematisk statistik och fakta istället för invanda fördomar om vilka spelare man ska värva. Jo, det är faktiskt väldigt intressant! Och välspelat och ofta ganska roligt. Haken är att det är väldigt mycket teknikaliteter kring baseball som fullständigt flyger över mitt huvud. Det är lite synd.

Skivan innehåller en drös extramaterial av olika typ. Jag kan inte kommentera det då jag bara hann snabbt kolla lite på några dokumentärer.

:-I

The Rum Diary

Jag får lov att erkänna att jag aldrig läst en rad av Hunter S. Thompson. Däremot är jag ett stort fan av Fear and Loathing in Las Vegas. Så när Johnny Depp återkommer i ännu en film baserad på en bok av Thompson blir jag såklart nyfiken. The Rum Diary (2011) är dock inte alls en lika bra film. Inte för att jag hade velat se en kopia av den originella Fear and Loathing in Las Vegas utan problemet är att det känns som att det är något som saknas. The Rum Diary innehåller en hel del roliga scener men jag får inget grepp om karaktärerna. Vilket är ett argument som även kan anföras mot den absurda Fear and Loathing in Las Vegas såklart men det som blir oerhört underhållande där blir mest platt här.

Problemet med att jämföra en medioker film mot en genial är såklart att det blir orättvist. The Rum Diary är inte en dålig film. Det är en rätt underhållande film om ett fylleäventyr i Puerto Rico. Inget man behöver se men helt ok om man känner sig lättroad och sugen på att se något oförutsägbart.

Såvitt jag minns ingår inte något extramaterial, åtminstone inte på hyrversionen.

:-I

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

 

Både Låt den rätte komma in och Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011) är fantastiskt bra filmer! Vilket alltså innebär att Tomas Alfredson helt plötsligt är en av mina favoritregissörer. Lite otippat.

Hur som helst. Den här filmen bokstavligen dryper av atmosfär. Dels på grund av själva ämnet, den ständiga paranoian som råder inom spionvärlden. Dels för att fotot är så stilfullt och ljudeffekterna så påtagliga. Det toppas med en fantastisk ensemble skådespelare samt en komplicerad story som kräver en hel del av åskådaren. Helt klart en av förra årets bästa filmer!

Det ingår ett kommentarspår med Tomas Alfredson och Gary Oldman som är oerhört segt. Vissa intressanta fakta framkommer men återkommande sitter dom tysta eller bara hummar. Utöver det ingår några korta intervjuer.

:-D

Fanny & Alexander

 

En teaterrecension? Nu har jag väl ändå tagit mig vatten över huvudet. Nej, det handlar inte om någon ny inriktning utan i fallet med Fanny & Alexander är det en pjäs som faktiskt baserar sig på en film. Och inte vilken film som helst utan en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier. Vilket jag redan redogjort för när jag recenserade Blu-ray versionen av filmen.

Jag är inte kvalificerad att säga så mycket om uppsättningen annat än att den är väldigt påkostad och många saker har dom löst på smarta och intressanta vis. Föreställningen gör två saker med mig: Dels påminns jag om hur fruktansvärt bra Fanny & Alexander är och dels påminns jag återigen om hur illa jag tycker om teater. Jag börjar med det beska: En tråkig kommentar är att säga något i stil med: ”Den var bra men den lever inte upp till filmen så vad är poängen?” Teatermänniskor invänder något i stil med att man inte har förstått, att det handlar om två olika uttrycksformer, att det ena inte utesluter det andra. Och så vidare. Där är vi överens, uppenbarligen är det något jag inte förstått för jag känner just så.

Min teaterskepis blir inte direkt mindre av de nyskrivna scenerna. Dom är inte många men dom sticker verkligen ut. Av någon anledning har man kommit på att man ska skrika och prata i mun på varandra, fjanta runt helt obegripligt och bete sig som treåringar. Jättekul. Tycker alla kulturtanter som kiknar av skratt. Alla fördomar om teater uppfylls och jag känner mig oerhört provocerad. Vad är meningen med det där? Det är ett hån mot originalet.

Men det var som sagt bara några få tillfällen. I övrigt ligger dialogen väldigt nära den i filmen och det är oerhört bra. Faktum är att en fördel med teaterformen är att då det är mer avskalat så blir det mer fokus just på dialogen. Som i filmen måste konkurrera med den överdådiga scenografin.

Trots invändningarna är det ändå med ett leende på läpparna som jag lämnar salongen efter den fyra timmar långa föreställningen. Över att få ha tillbringat en stund dessa fantastiska karaktärer och dialoger. Det är en så oerhört mäktig berättelse.

:-)

The Girl with the Dragon Tattoo

 

Som ende svensk har jag varken läst en rad av Stieg Larssons Millennium-trilogi eller sett en sekund av de svenska filmerna. Däremot är jag ett stort fan av David Fincher så givetvis måste jag kolla upp när han kommer med en ny film. Det är med den lite udda bakgrunden som jag ser The Girl with the Dragon Tattoo (2011). Jag hade noll relation till karaktärerna eller storyn så jag tänkte att jag bara skulle betrakta den som en film.

Nu blev det inte som vilken film som helst ändå. Inte på grund av några förutbestämda meningar utan helt enkelt på grund av att den utspelas i Stockholm. Dels för att jag satt och försökte lista ut var scenerna var inspelade, dels för det där lite svengelska anslaget. Jag störde mig inte på att det låter fånigt men det var helt enkelt svårt för hjärnan att koppla ihop vad som pågick när man blandar in lite svenska ord här och var och har en och annan skylt med svensk text osv.

Så... bortsett från det. Hur var den då som film betraktad? Läcker, snyggt fotad, skön stämning men en smula rörig. Det var för lite många namn som svischade förbi fram och tillbaka, vilket säkert inte är ett problem för den majoritet som är bekant med böckerna och/eller de svenska filmerna.

Men ändå, min hemstad plåtad på ett schysst sätt av David Fincher, det är något oemotståndligt med det! Plus faktumet att vår balkong syns i en Hollywoodproduktion är något jag aldrig skulle tro att det skulle infalla.

Kommentarspåret med Fincher är väldigt informativt, med andra ord som vanligt med honom. Dessutom medföljer en skiva med dokumentärer. Tyvärr håller dessa en väldigt blandad kvalitet. Vissa intervjuer är mycket intressanta men det blandas med såna där irriterande bilder från inspelningen.

Något som inte framgår av bilden är att förpackningen är väldigt läcker. Den är i kartong och när man vecklar upp den innehåller den ett par snygga svartvita foton. Jag gillar när den som köper får lite extra.

:-)

En sak med filmen var att man inte kunde låta bli att haja till över den första affischen som dök upp utanför bion i vintras. Å ena sidan kan man tycka att det här med bröst kanske inte är något speciellt. Men faktum är att det är väldigt ovanligt på en filmaffisch. Det är kul att dom vågar sticka ut.

The Front Line

Med tanke på min besatthet av det andra världskriget samt Vietnamkriget är det märkligt att jag har så dålig koll på mellanakten, på Koreakriget. The Front Line är den fantasilösa engelska titeln på den koreanska krigsfilmen Go-ji-jeon (2011).

Det är storslaget och man har snott rätt mycket, bl.a. prickskyttescenen från Full Metal Jacket. Det är kompentent utfört men inte särskilt originellt. Filmen satsar en hel del på att spegla splittringen mellan nord och syd som ett nationellt trauma och jag känner mest att jag måste sätta mig in mer i denna konflikt.

Bildkvaliteten på denna Blu-ray är utmärkt men tyvärr saknas extramaterial.

:-I

Älska mig igen

Ibland får man konstatera att det bara blir fel. Att jag hamnade på Älska mig igen (original: The Vow) (2012) var resultatet av en rad missförstånd. JN hade generöst erbjudit gratisbiljetter till en visning på vår nya lokala biograf som det i och för sig var kul att se.

Vad som inte var kul att se var den är vidriga filmen. Fy fan, vad är det för sjuka människor som gör sånt här, tittar på sånt här? Det var som en parodi på en romantisk komedi med precis varenda trött klyscha som går att klämma in. Jag tror inte att människor mår bra av att titta på sån här skit. Efter 30 minuter lämnade vi salongen.