First Man

Det där med att landa på månen är ju orimligt fascinerande. First Man (2018) handlar om den första (bemannade) månlandningen och… är just orimligt fascinerande. Själva storyn alltså. Om hur det hela gick till, hur vi (som mänsklighet) kunde ta oss an något sådant. Häri ligger filmens hela förtjänst och problem. För när jag ser First Man blir jag fullständigt besatt av att läsa på och lära mig med om månlandningarna. Det är förtjänsten. Problemet… är att First Man inte är jättebra som film betraktad. Den är inte alls dålig men som just film lever den inte upp till storyns inneboende potential.

Extramaterialet består av ett kommentarspår som (precis som filmen i sig) inte är dåligt men heller inte jättebra. Samt ett gäng dokumentärer.

:-I

Spies in Disguise

Jag har aldrig tagit med mina barn på bio och det skäms jag för. Alltså, jag har tagit med dom på olika evenemang, på museer, på fotboll och allt möjligt, så jag är inte genomusel som förälder. Men ändå, varför inte på bio. Vilket det är hög tid att ändra på. De fick välja och det blev Spies in Disguise (2019).

Det här med barnfilm har verkligen ställt till det för mig. Hur ska jag som vuxen förhålla mig till barnfilm? Särskilt eftersom jag inte är en sån vuxen som vare sig säger eller tänker: (”Men den är jätterolig, nu för tiden har dom en massa vuxenskämt i oxå.”) När det gäller barnfilm tänker jag istället att det här är något som görs för barn och inte för mig. Rätt okomplicerat. Men hur ska jag utifrån den premissen betygsätta? Efter mycket ältande har jag kommit fram till att jag ska betygsätta utifrån hur jag bedömer filmen och inte fundera på om jag tillhör målgruppen eller ej. För om jag skulle fundera på om jag tillhörde målgruppen skulle jag ju inte kunna bedöma alla actionkomedier, romantiska komedier, musikaler etc. etc. Vilket jag ändå tycker mig ha rätten att göra…

Spies in Disguise är en slags James Bond för småbarn. Alltså det handlar om agenter och terrorister, fast gulligt förpackat. Jag skrattade faktiskt vid ett par tillfällen (!) och jag inser att det sannolikt finns tusentals barnfilmer som är sämre. Med det sagt är filmen på tok för lång och innehåller på tok för många och utdragna actionscener. Spies in Disguise lär väl snart vara glömd av allt och alla så det finns inte mycket mer att kommentera än så. Vad mina barn tyckte? ”Jättebra.” Vilket såklart var det viktiga! (Att barn har taskig smak vet ju alla, det blir dessbättre med tiden.)

:-(

Bottle Rocket

Jag är ett fan av Wes Andersson men hans debutfilm Bottle Rocket (1996) har varit lite knepig att få tag på. Inte omöjlig, men knepig. Därför ser jag den först nu.

Man kan verkligen se frön till Wes Anderssons storhet här. Alla klassiska markörer finns med, dock inte lika finslipade. I botten finns dessutom en rätt ointressant rånhistoria som jag tar mig friheten att tänka att han mest inkluderat för att föra handlingen framåt snarare än att det är något som intresserar honom. Men vad vet jag? Bottle Rocket är bitvis underhållande, inte i närheten av Wes Andersson bästa utan mer en fingervisning om vad som komma skall.

Inget extra på denna DVD.

:-I

The Beast

MA hade ett glatt tonårsminne av The Beast (1988) och föreslog att vi skulle se den. Det lät som en bra idé, om inte annat eftersom det rör sig om en krigsfilm jag ännu inte sett. På pappret finns två poänger med The Beast: 1) Det handlar om ryssar (sovjeter) i Afghanistan, ett ämne som sällan skildras på film. 2) Det är en film med fokus på stridsvagnar (något som ibland skildras på film, men allt för sällan).

The Beast är en klassik men-on-a-mission, vilket inte är en helt ovanlig angreppspunkt när det gäller krigsfilm. Tyvärr. Men jag förstår varför. Man behöver bara hålla redan på ett handfull roller, vilket underlättar för både tittaren och filmskaparna. Och visst går det att göra utmärkta krigsfilmer med det perspektivet. Det finns många men jag tänker direkt på Casulties of War (för övrigt spelar Don Harvey slemmig typ i både den och i The Beast). Personligen föredrar jag dock ett något högre perspektiv. En grupp män bakom fiendens linjer kan vara intressant, men… det blir mer intressant om man tar det på kompaninivå (Platoon), bataljonsnivå (We Were Soldiers) eller högsta strategiska nivå (A Bridge to Far). För att nämna några exempel.

The Beast är för övrigt något så udda som en amerikansk film som skildrar (en grupp) ryssar (sovjeter). Som sagt har de hamnat bakom fiendens linjer. Givetvis finns interna stridigheter inom gruppen, så som alltid. Så mycket stridsvagnsstrid blir det inte av eftersom de strider mot mujahedin, men det ryms ändå en del detaljer som känns genomtänkta och trovärdiga. Vad gäller den där stridsvagnen de färdas i alltså. Utöver det är det en rätt sömnig historia som aldrig känns särskilt relevant och som då och då känns totalt poänglös.

MA ligger mer i framkant än mig vad gäller teknik så givetvis strömmades filmen. Mot slutet började den hacka och bråka vilket bara befäste mina (konservativa) tankar kring strömmad media…

:-(

Adaptation

Adaptation (2002) såg jag precis innan jag startade den här bloggen och har sen dess känt ett sug att se om den. Mindes att tyckte om den men hade samtidigt en känsla av att den kanske var lite för smart för sitt eget bästa? Manus är alltså skrivet av Carlie Kaufman. Filmens huvudroll är Charlie Kaufman (spelad av Nicolas Cage) och handlar om att han försöker skriva ett filmmanus baserat på en bok av för författare (spelad av Meryl Streep) som handlar om en man som är besatt av orkidéer (spelad av Chris Cooper).

Bekräftar att Adaptionen är lite för smart för sitt eget bästa. Men det är samtidigt underhållande, inte bara för de smarta poängerna, filmen flyter på rätt bra ändå. Och den får mig lite oväntat att bli sugen på att börja samla på, odla och kultivera orkidéer…

Inget extramaterial på denna DVD.

:-)