onsdag 30 december 2009

The Simpsons - Filmen


Att jag ser den här nu beror på att den dök upp som en lite oväntad julklapp. Vad jag tycker om filmen har jag redan redogjort för här. Har inte ändrat uppfattning sen sist.

Det intressanta här är väl att fundera över hur tecknad film gör sig i Blu-ray (att dataanimerad gör sig bra är ju en sak, men tecknad?). Faktum är att jag är förvånansvärt positiv. Jag trodde inte att grundmaterialet skulle vara så här vasst! Kul! Bonusmaterialet består av lite bortklippta scener, ett kommentarspår som jag inte orkade lyssna på samt lite annat smått och gott. Däremot stämmer inte omslaget. Den Blu-ray jag har hemma har det bisarra namnet The Simpsons – Filmen, inget annat.

:-I

Inglourious Basterds


Egentligen har jag förbjudit mig själv att se filmer från andra världskriget för att istället kunna koncentrera mig helt på det första. Men när Tarantino kommer med en ny film måste jag få göra ett undantag.

Nog för att man förstod att Inglourious basterds (2009) inte skulle vara dålig. Tarantino sysslar inte med dåliga filmer. Men trailern fångade aldrig mitt intresse, det är svårt att sätta fingret på det men det var något konstigt med den. Och idén med ett gäng judiska soldater som ska skalpera nassar är kanske lite intressant men inte tillräckligt för att få mig sugen på en hel film på temat. Men det roliga är att det visar sig att en väldigt liten del av Inglourious basterds handlar om just detta, att just den berättelsen är bara en av flera som vävs ihop.

För faktum är att jag blev fullständigt chockad över vilken fantastiskt bra film Tarantino har snickrat ihop! Egentligen måste jag se om den flera gånger innan jag lämnar mitt slutgiltiga omdöme men jag vågar säga att det är en av hans allra bästa filmer! Skådespeleriet är makalöst, man får spänning, man får humor, man var experimentella grepp. Precis som vanligt då. Förutom att allt verkligen är på topp!

Bildkvalitet och ljud är i absolut toppklass! Som bonus medföljer dokumentärer, bortklippta scener m.m.

En av Tarantinos bästa filmer! Räcker som motivering till varför man ska spana in den snarast möjligt.

:-D

söndag 27 december 2009

1914-1918 - Första världskriget


Första världskrigstemat
rullar på, sakta men säkert. 1914-1918 – Första världskriget är en dokumentärserie från 2005-2006 (?) i fem delar på varsin DVD, en för varje år. Det kronologiska är rätt bekvämt om man vill få en överblick av vad som hände när men det är även en begränsning eftersom det inte nödvändigtvis är relevant att säga exakt lika mycket om varje år. Som en sammanfattning är det dock absolut inget fel på denna serie men den står sig slätt mot exempelvis den här.

:-I

Miho?


Att länka till Aftonbladet är inget jag brukar göra och så kommer det förbli, det här är ett undantag. För när jag såg det här kunde jag inte låta bli att gå igång! Vilket säkert innebär att jag förtjänar att kallas för ett ”perverterat kräk” (för att citera min gamle vän PS) men då får det väl vara så, för... Herre... Jävlar..!

Inte bara kommer jag följa damskytte i OS, jag sitter även och grämer mig över castingen av Miho i Sin city...

fredag 18 december 2009

Diamantkund...


Jaha, då var det dags igen. Precis som för ett år sen när jag hävdade att jag inte medvetet strävat efter att uppnå platinastatus på Discshop är det nu dags att hävda att jag inte medvetet strävat efter att uppnå diamantstatus...

Vad jag dock faktiskt har strävat efter i år är just platina eftersom jag finner det bekvämt med 30 dagars faktura. Så för att komma upp i nivå köpte jag en Wii, några spel och tillbehör. Men uppenbarligen måste jag även ha köpt en massa andra grejer för helt plötsligt var jag bara en tusenlapp ifrån från diamant... Nyfikenheten tog över och det var inte så svårt såhär i julklappstider att ta klivet.

Och till den som tycker att jag gör en massa reklam för en viss återförsäljare kan jag ju tillägga att ju högre status man får där desto mer irriterad blir man över de usla bonusar det för med sig. Det hela är fullständigt patetiskt.

G.I. Joe - The Rise of Cobra


Det är inte första gången som jag nyttjar frasen ”en gång i tiden var jag väldigt besatt av [valfritt fenomen]”. Så, alltså... En gång i tiden var jag väldigt besatt av G.I. Joe (eller snarare av Action force som det heter på svenska...). Ännu en radda leksaker som det skapades tecknade filmer och tidningar kring med syfte att sälja leksakerna ifråga. Min största behållning med Action force var fokuset på det militära, i det att dom använde vapen som ju finns på riktigt. Även om det aldrig handlade om en särpräglad militärserie. För alla dessa M16 och M2HB ställdes mot en klassisk organisation av superskurkar med sikte på världsherravälde. Och det blev inte sämre av att det hela kryddades med några ninjor. Ren och skär pojkdröm!

Vilket totalt varit i fokus när nu G.I. Joe – The rise of Cobra (2009) är på plats. Det är fullständigt nischat för 10-åringar. Vilket man förstod från början så givetvis hade jag inga förväntningar på det här. Eller, uppenbarligen hade jag det för jag blev chockad över hur usel den här filmen är. Antagligen beror det på att trailern såg lite kul ut samt att den fick ur mig lite nostalgi. Att det inte skulle vara bra hade jag som sagt givetvis fattat. Den enda jag hoppades på var några bra scener. Faktum är att det finns två bra saker med filmen: 1) Det var coolt att få se Snake eyes fäktas mot Storm shadow. 2) Intrigerna mellan de olika falangerna mellan skurkarna är roliga och dom funkar bra. Eller, är inte helt säker på att vägen man valt med Cobra commander är rätt men samspelet mellan Destro, Zartan och Baroness, spelad av Sienna Miller, är underhållande.

Så om du överväger att se G.I. Joe tycker jag du ska ställa dig frågan om punkterna ovan är tillräckligt goda skäl?

Nej, tänkte väl det. Orkar liksom inte gå in på resten, orkar inte såga. Det är så erbarmligt dumt och genomuselt på alla vis man kan tänka sig. Och något som förvånade mig var ur pass usla effekterna är. Konstaterade nyss att Terminator salvation ser bra då man undviker digitala effekter (gällande miljöer och action). G.I. Joe tar precis motsatt väg och fungerar av den anledningen väldigt dåligt.

Nya filmer ser ju ofta bra ut och här mar man valt en lite överdriven färgpalett. Extramaterialet består av ett kommentarspår jag av naturliga skäl valde att inte lyssna På.

2009 års sämsta film? Påminn mig om att hålla mig ifrån alla eventuella uppföljare!

:-=

Terminator Salvation - director's cut


När en film som Terminator salvation (2009) dyker upp är det omöjligt att låta bli att inleda med att kommentera min relation till fenomenet Terminator.

Originalet, The Terminator (1984), såg jag när jag var 13-14 år gammal och den gjorde ett kolossalt intryck. Vet att det inte är första gången jag säger nåt åt det hållet men den filmen är verkligen en av mina absoluta favoriter och som jag sett hur många gånger som helst. Vissa effekter håller kanske inte längre måttet men historien är helt genial i all sin enkelhet.

Den storslagna uppföljaren Terminator 2 - Judgement day (1991) såg jag på bio och med sina banbrytande effekter gjorde även den ett stort intryck. Däremot gillade jag den aldrig lika mycket som originalet. Störde mig på slyngeln, att Arnold var god, ”humorn”, samt några logiska luckor (om en terminator ska vara en infiltratör varför skickar man då en som ser likadan ut som den förra?). Över åren har jag bara stört mig mer och mer på de här sakerna och inte blev det bättre när man såg den förlängda versionen med några tillagda scener som det fanns väldigt goda skäl till att de klippts bort i första början...

Den tredje filmen, Terminator 3 - Rise of the machines (2003) vill jag inte tänka på. Jag hatar den. Den är en skamfläck. Hade den hetat Det våras för Terminator hade jag skrattat åt alla skämt och antagligen gillat den. Men den heter ju faktiskt inte det. Dra åt helvete.

Nu är det så dags för ytterligare ett kapitel. En slags förhistoria (fast i framtiden då, äh, det blir obegripligt hur man än formulerar sig när man har att göra med tidsresor...). Dessutom handlar det om den första filmen i serien utan Arnolds medverkan (trodde jag). Att den inte skulle vara i närheten av den förra filmen visste jag sen länge men mina förväntningar var ändå lågt ställda.

Terminator salvation lyckas överraska genom att vara både bättre och sämre än vad jag hade hoppats. Det blir en kort lista över det som är bra och en längre över det som är mindre bra, för att inte säga uselt. Det som funkar riktigt bra är det visuella. Den framtid man bara fått se glimtar av i tidigare filmer är riktigt läckert designad! Och det är inte bara ruiner och natt utan man får se många olika miljöer. En anledning till att det ser så bra ut är att man har jobbat mycket med riktiga miljöer istället för dataanimationer.

Det andra som fungerar utmärkt är actionscenerna. Dom är riktigt tajta och spektakulära och inte så där sönderklippta som action kan vara nu för tiden. Återigen handlar det om att man förlitat sig på praktiska effekter istället för digitala.

Men när det gäller invändningar kan listan göras nästan hur lång som helst. Var ska man börja? Kanske vid de logiska luckorna? Skynet använder Kyle Reese för att locka till sig John Connor istället för att bara döda Reese och därigenom orsaka samma sak (lätt koll på tidsresorna krävs för att greppa det här)? Såg någonstans att Christian Bale (som spelar Connor) hade skrivit upp sin roll ordentligt i jämförelse med det ursprungliga manuset och som någon påpekade så tillför hans roll egentligen ingenting till storyn, man hade lika gärna kunnat plocka bort honom. Sen gillar jag inte att man tittat lite för mycket på Transformers och kvoterat in jätte-terminators, motorcykel-terminators, simmande terminators etc. etc. Men det är väl för att kunna sälja leksaker. Och ska man gå över från det dåliga till det rent usla räcker det att skriva Helena Bonham Carter. Hennes scener i slutet av filmen är rent vidrigt korkade. Förresten, här har vi ju att göra med någon slags förlängd director's cut av filmen. Vet inte exakt vad som lagts till men jag förutsätter att den totalt omotiverade topless-scenen i regnet är en sån scen. Tackar och bockar.

Så där lunkar det på, det finns så otroligt mycket att störa sig på.

Något som dock är bra är bildkvaliteten som faktiskt är helt suverän! Bland det bästa jag sett! Nattscenerna har en fantastisk skärpa. På skivan medföljer några dokumentärer av blandad kvalitet. När filmskaparna pratar om inriktningen på filmens utseende sitter flera personer från produktionen och babblar om att dom i och med den här filmen gör något unikt. Varför? Jo, för att ”framtiden på film brukar vara polerad och högteknologisk men i den här filmen är framtiden mörk och dystopisk”. Dom låter t.o.m. övertygade om att dom gör något nytt. Helt obegripligt! En av dokumentärerna fokuserar på den ”fotorealistiska” dataanimerade Arnold som inte är ett dugg fotorealistisk och som får mig att tänka på Hulken. Hur bra gjord den än må vara.

Nähä, trots rätt lågt ställda förväntningar har filmen förvånansvärt många brister. Men visst, actionscenerna är riktigt vassa!

:-(

måndag 14 december 2009

The Blue Max / The Red Baron



Jag har inte glömt bort mitt första världskrigstema. Det är bara så att det kommit lite annat emellan. Inser att jag nog varit lite väl optimistisk och att det här kommer att ta längre tid att slutföra än jag först tänkte.

Nåväl, nu är det i alla fall dags för två nya titlar. Två filmer som har det gemensamma att det handlar om tyska flygaräss under första världskriget som båda vinner Pour le Mérite, Röde baron medverkar, de kämpar med en till synes omöjlig kärlekshistoria och trots att dom är tyskar pratas det engelska. En gammal klassiker och en hyfsat ny.


The Blue Max

I The Blue max (1966) får man följa piloten Lt. Bruno Stachel i hans strävan efter den på den tiden högsta tyska tapperhetsmedaljen, Pour le Mérite, samt efter att nå samma status som den Röde baronen.

Det här är en Storfilm av den gamla goda sorten dvs. storslagna vyer i cinemascope, massor av statister och ett gäng prominenta skådisar såsom George Peppard, James Mason, och Ursula Andress. Visst är vissa effekter lite mossiga men bortsett från det är jag svag för såna här spektakel.

:-)


The Red Baron

The Red Baron (Der rote Baron) (2008) är å andra sidan en mer klassisk biopic där man får följa Manfred von Richthofen ”Röde baronen”:s karriär. En sån där film som börjar med en scen ur huvudpersonens barndom vars syfte är att visa varför han blev den han blev. Sen hoppar man fram tio år och så får man följa dom viktigaste händelserna i personens liv. Känns som att man har sett det förr och såna filmer blir sällan lyckade. Det känns mer som att det staplas scen på scen för att hinna med allt men det leder bara till att man aldrig lär känna personen ifråga.

Här har man dessutom klämt in några märkliga anakronismer såsom en onödig kärlekshistoria mellan baronen och hans sjuksköterska som en krydda man tror publiken vill ha. Sen har man tagit till ett märkligt grepp som man tror är nödvändigt för att publiken ska må bra. Alltså, för att man ska kunna heja på tyska soldater under första världskriget (som ju filmens huvudpersoner består av) måste man klargöra att dessa absolut inte har något att mot Tredje rikets soldater. Så vad man gör är att kvotera in en pilot av judisk börd i baronens flygande cirkus som man i eftertexterna sen känner sig nödgad påpeka att han i och för sig är påhittad men å andra sidan var det många piloter som stred för Tyskland som var just judar. En märklig lösning som bara handlar om att underskatta publiken och om rädsla för att problematisera. Och Ralph Fiennes som pryder omslaget är med i bara några minuter vilket är ett fult knep.

Men man ska inte bara gnälla för det finns en hel del positivt med The Red Baron. Stridsscenerna ser nämligen riktigt bra ut! Det här känns som en film med en begränsad budget men om så är fallet har dom jobbat på bra och det här måste vara bland de bästa flygstridsscener som filmats! Och jag gillar designen på plan och uniformer. Just att dom kallades för flygande cirkus framgår väl och jag har inte sett en sen här blandning av udda uniformer på film. Det här handlar om (i nationens ögon) hjältar som kunde ta sig friheter och som inte tyckte att det där med disciplin alltid var så nödvändigt. Jag menar, vi snackar om en kille som målade sitt flygplan helt i rött!

:-I

måndag 7 december 2009

Whatever Works


Woody Allen fortsätter att spruta ur sig filmer och Whatever works (2009) är den senaste. Var inte jätteimponerad av den förra, Vicky Cristina Barcelona, men hade lite förväntningar på den här eftersom kombinationen Larry David och Woody Allen på pappret lät bra.

Resultatet blev dock inte så lyckat. Tyvärr. Det enda som är roligt med filmen är när Larry David går omkring och är cynisk och bitter. Där blir det en hel del skratt. I övrigt är det väldigt oinspirerat och tramsigt. Det känns som att Woody Allen har gjort den här filmen flera gånger förr och att han nu inte ens orkar anstränga sig. Och vad ska man säga om gubbsjukan? Alltså, gubbsjuka måste få vara ok att framställas på film precis som alla andra ämnen. Och att Woody Allen har gjort det till sin nisch är även det ok. Någon måste få ha den rollen. Men att den 20 år gamla Evan Rachel Wood (med sin otroliga elfenbensfärgade hy) ska spela en flickaktig 17-åring som faller för Larry David och att dom dessutom blir ett par. Jag menar, någon slags rimlighetsgräns borde det väl ändå finnas?

Larry David till trots är det här en trist historia som det inte finns någon anledning att slösa tid eller energi på. Skaffa Curb your enthusiasm istället (vägrar skriva ut den galet usla svenska titeln som den serien har fått).

:-(

Public Enemies


Såg Public enemies (2009) för ett tag sedan och har nu införskaffat den nordiska Blu-ray utgåvan och sett om filmen. Som så ofta med Michael Manns filmer växer den när man ser om den och man upptäcker detaljer och nyanser man missade första gången. Egentligen är det först när jag ser det medföljande kommentarspåret som jag inser vilken genomtänkt och omfattande film Mann har klämt ur sig. Vilket på sätt och vis gör mig lite sur. Sur på att det är först när Mann berättar om sin film som man hajar dess storhet... Rekommenderar med andra ord kommentarspåret! Utöver det ingår en handfull intressanta dokumentärer som även de berättar om John Dillingers otroligt intressanta liv samt visar upp i vilken utsträckning filmen är inspelad på de platser där de verkliga händelserna inträffade. Sånt som är omöjligt att begripa när man ser filmen.

Public enemies är en lite udda film om ett väldigt intressant ämne som dock kräver en del för att man ska ta in allt.

:-)

onsdag 2 december 2009

Heat


Heat (1995) på Blu-ray är årets av mig antagligen mest emotsedda släpp! Konstaterar att den här utgåvan i stort levererar men att den lämnar lite att önska när det gäller extramaterialet. Haken är nämligen att kommentarspåret, dokumentärerna och de bortklippta scenerna är gammal skåpmat då det är samma som ingår på den gamla specialutgåvan på DVD.

Bildkvaliteten är bra! Tyvärr blir helikopterscenerna med vyer över LA på natten inte så läckra som man skulle vilja men det beror på att dom faktiskt är lite suddiga i original. Jag har nu större förståelse för Michael Manns entusiasm över digitalt foto nattetid som han pratat varmt om på senare år. I övrigt ser scenerna, framförallt närbilderna väldigt naturliga ut. Och ljudet är fantastiskt! Med risk för att låta tjatig är faktiskt eftermälet av bankrånet fortfarande den mäktigaste eldstrid som någonsin fångats på film! Ljudet spelar en viktig roll här.

Världshistoriens bästa (?) kriminalfilm i HD med bra (om än gammalt) extramaterial innebär att den här utgåvan är ett måste!

:-D