Bobby

[För en tid kommer jag återigen befinna mig på en plats där jag inte har så mycket att säga till om. Dock har jag mer att säga till om än förra gången. Hur som helst innebär det att det kommer bli en del märkliga filmval.]

Bobby (2006) är en rätt märklig film. Eller, den är konventionellt berättad men själva upplägget är en smula märkligt: Bobby utspelas på den valvaka där Robert F. Kennedy mördades. Fokus ligger varken på mordet eller på Kennedy själv utan berättelsen äger rum timmarna före händelsen och man får följa en rad olika personer med enda gemensamma nämnare att dom kommer påverkas av den tragiska händelsen. Det är väl å ena sidan inte den mest intressanta berättelse man kan föreställa sig, men å andra sidan är det alltid kul med udda vinklar.

Skådespelarlistan går för övrigt inte av för hackor. Vad sägs om (utan någon särskild inbördes ordning): Harry Belafonte, Emilio Estevez, Laurence Fishburne, Heather Graham, Anthony Hopkins, Helen Hunt, William H. Macy, Eliah Wood, Demi Moore, Sharon Stone och inte minst (eller allra minst?): Lindsay Lohan. Jag har alltid undrat vem denna människa som så ofta har figurerat i rubrikerna egentligen är? Har aldrig sett en film med henne tidigare. Men hon såg ju väldigt trevlig ut och var inte alls dålig…

:-I

Heist – Sista stöten

[För en tid kommer jag återigen befinna mig på en plats där jag inte har så mycket att säga till om. Dock har jag mer att säga till om än förra gången. Hur som helst innebär det att det kommer bli en del märkliga filmval.]

Jag älskar bra ”stötfilmer”. Heist (2001) är inget mästerverk men är ett kompetent hantverk i denna genre. Den plan som utförs är möjligen den mest avancerade och mångbottnade rånplan som någonsin fångats på film!? Jag kan hur som helst inte komma på någon värre. Just det är både filmens styrka och dess svaghet. Styrka i det att det är kul med avancerade rånplaner, svaghet i det att det blir lite väl komplicerat för att kännas realistiskt. Visst får man tumma lite på realismen för att uppnå underhållning, men det blir som sagt lite väl.

 

:-I

Five Thirteen

[För en tid kommer jag återigen befinna mig på en plats där jag inte har så mycket att säga till om. Dock har jag mer att säga till om än förra gången. Hur som helst innebär det att det kommer bli en del märkliga filmval.]

Five Thirteen (2013) vill vara Heat. Det är förvisso många filmer som på goda grunder vill vara Heat men undrar om någon misslyckas så kapitalt med det som Five Thirteen gör? Allt som kan vara uselt är det.

:-=

Isblomma

[För en tid kommer jag återigen befinna mig på en plats där jag inte har så mycket att säga till om. Dock har jag mer att säga till om än förra gången. Hur som helst innebär det att det kommer bli en del märkliga filmval.]

Isblomma (2009) är en svensk kortfilm på temat alkoholmissbruk. Pappan gör bort sig och tonårsdottern får skämmas och mår dåligt. Angeläget ämne men tyvärr är skådespelarinsatserna riktigt usla vilket förtar trovärdigheten.

Ber om ursäkt för den usla bildkvaliteten men jag hittar tyvärr ingen bättre till denna DVD.

:-(

Shoah and 4 Films After Shoah

Man ska akta sig för att slänga sig med ordet “mästerverk”. Konstnärliga verk som förtjänar att få haka på ett “mäster” är försvinnande få. Men dom finns ju och det kan inte råda några som helst tvivel om att Shoah har en plats i den skaran. Jag har filmen på DVD och det är egentligen tillräckligt, det finns ingen särskild anledning till att uppgradera till Blu-ray. Men, denna box innehåller förutom Shoah ytterligare fyra dokumentärer av Claude Lanzmann, alla på temat Förintelsen. Sammantaget är den här boxen ett fullständigt måste.


Shoah

Har egentligen inget att tillägga till vad jag skrev om Shoah (1985) på DVD. En speltid på dryga nio timmar och det är bland det mest gripande och viktigaste som fångats på bild och ljud.

:-D


A Visitor From the Living

I Un vivant qui passe (1999) möter Lanzmann Maurice Rossel, representant från Röda Korset som 1944 tilläts besöka “mönsterghettot” Theresienstadt.

:-)


Sobibór, October 14, 1943, 4 P.M.

I Sobibór, 14 octobre 1943, 16 heures (2001) möter Lanzmann Yehuda Lerner, en överlevare bland de fångar som deltog i upproret i utrotningslägret Sobibór.

:-)


The Karski Report

I Le rapport Karski (2010) möter Lanzmann Jan Karski, polsk motståndsman som under pågående krig vittnade om sina egna observationer av Förintelsen till regeringarna i Polen (i exil), Storbritannien och U.S.A.

:-)


The Last of the Unjust

I Le dernier des injustes (2013) möter Lantzmann Rabbi Murmelstein, en av tre som inom “Juderådet” i Theresienstadt innehöll titeln “Ältester”. Murmelstein kan inte resa till Israel så Lanzmann möter honom i hans hem i Rom.

:-)


Boxen toppas med ett häfte eller snare en liten bok på nästan 300 sidor. Som innehåller essäer, intervjuer, m.m.

Song to Song

Terrence Malick fortsätt spruta ur sig filmer. Knight of Cups från 2015 följdes upp av dokumentären Voyage of Time : Life´s Journey från 2016 (som jag tyvärr inte sett) följs upp av Song to Song från 2017.

Allt är sig likt. Ständiga panoreringar, plötsliga klipp, voice over, otroligt vackra miljöer och människor. Stilen är något av en vattendelare och jag tillhör ju som bekant fanskaran. Hade dock önskat mindre användning av skakig kamera och något färre klipp. Men i övrigt är han hemma. Återigen handlar det om kärlek och just den här storyn (eller vad man ska kalla den?) utspelas i musikbranschen. Just den biten finns bara där i bakgrunden, det är skådespelarna och deras inre monologer som är i förgrunden. Det är svårt att kommentera det hela då hela filmen är mer som en känsla. Eller flera känslor, så som hör kärleken till.

Tyvärr är det inget extramaterial på denna Blu-ray.

:-)

Tulip Fever

Poängen med Tulip Fever (2017) är den historiska kontexten. Det är både skrämmande och fascinerande hur vi gång på gång dras med ekonomiska bubblor. Där en blind tro på oändligt stigande kurser gör att allt fler investerar allt mer tills… popp! Det verkar vara liten skillnad om det handlar om .com, fastigheter eller… tulpanlökar. Den så kallade tulpanmanin i 1600-talets Holland utgör ett skolexempel på spekulationsmani. Som sagt, mycket fascinerande! Men går det att göra en spelfilm på det temat? Nja… det gör ju inte riktigt det. Man låter manin finnas där i bakgrunden på vad som i grunden är ett kärleksdrama. Denna dramatiska del är tämligen ointressant och spårar ur rätt hårt, tyvärr. Däremot är ämnet i sig så pass intressant och filmen lyckas verkligen med konstycket att förflytta en till 1600-talets Amsterdam. I alla fall nästan. Vilket är ett konststycke där många historiska filmer ofta går bet. Det hela är med andra ord en blandning av bra och dåligt. Som jag misstänkte baserar den sig på en roman och det känns som att kärlekshistorian och dess följder fungerar bättre i det formatet.

Det medföljer lite poänglöst extramaterial på denna DVD.

:-I

The Dark Tower

Har aldrig läst en rad av Stephen Kings The Dark Tower så varför jag valde att prioritera filmatiseringen från 2017 vet jag inte? Det rör sig om en totalt osammanhängande och poänglös historia. Som jag förstått saken är tanken att den här filmen ska dra igång en hel svit, känns oklart om det finns underlag för det?

:-(

Star Wars – The Last Jedi

Fy vad jag har gruvat mig för den här recensionen av Star Wars – The Last Jedi (2017). Jag blir nämligen inte klok på filmen samtidigt som jag känner att det måste bli rätt. Med det menar jag att om jag inte riktigt blir klok på någon dussinfilm som helst så spelar det ingen roll i det långa loppet. Men det här är Star Wars, den här kommer att diskuteras och dissekeras gång på gång i en oöverskådlig framtid. Här måste mina åsikter vara klara och just därför blir jag extra frustrerad över att dom inte är det. Sen är det givetvis inte fel att ändra sig och saker och ting kan med tiden växa åt både ena eller andra hållet. Visst. Så jag förbehåller mig rätten att ändra mig framöver.

För det första: Jag har sett den i 2D. Det är egentligen ingen stor sak eftersom 3D-effekter eller avsaknad av såna inte är avgörande. Dessutom föredrar jag ju 2D.

Jag vet precis hur jag kände när jag såg The Force Awakens, hur oerhört nöjd jag var över att allt äntligen var så rätt! Det är ingen fantastisk film men det var den bästa Star Wars på 30 år. Karaktärerna var dessutom tillräckligt intressanta för att väcka min nyfikenhet. Jag minns att när den var slut så kände jag starkt att få se vad som skulle komma härnäst och 2017 kändes väldigt avlägset. Nu efter att ha sett The Last Jedi infinner sig inte motsvarande känsla… tyvärr inte alls. Så vad betyder det? Har vi att göra med en snäppet sämre film? Eller kanske mer troligt, är det dags att omvärdera The Force Awakens? Nedvärdera alltså. På pappret tror jag nog att dom är ungefär likvärdiga så då måste den känslomässiga skillnaden handla om förväntningar och då måste… tja, vad måste det då betyda? Sen handlar utvärdering och betygsättning av film givetvis inte om någon exakt vetenskap. Och en femgradig betygsskala är trubbig. Men om Revenge of the Sith förtjänar 3 (gör den verkligen det?) och The Force Awakens 4, tja, då förtjänar nog även The Last Jedi att få 4. Men kan man resonera så? Bör man resonera så? Tja, nja. Storyn i The Force Awakens respektive The Last Jedi har rätt många likheter och för fram handlingen ungefär lika mycket. Ur det perspektivet fungerar The Force Awakens mycket bättre eftersom poängen med den filmen är att introducera ett antal karaktärer och visa vart dom är på väg. Att det mest rullar på i samma stil i The Last Jedi innebär att den filmen är något svagare även om dom, som sagt, på pappret är ”lika bra”. The Last Jedi får en lövtunn 4 som jag är villig att ompröva. Den är den minst bra av de tre nya filmerna (glöm inte bort Rogue One i allt detta).

Några punkter om The Last Jedi: Väldigt mycket referenser till The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Ibland lite väl mycket… Kasinot är coolt. Mark Hamill är… fortfarande Mark Hamill. Lukes ”trick” är väl inte världens bästa idé men inget som stör mig. Leias trick känns mest som en sen omskrivning av manus… Hela filmen ser fantastiskt bra ut! Alla karaktärer fungerar fortfarande även om dom kanske inte utvecklas tillräckligt. Inalles är jag nöjd, men inte hänförd.

:-)

Slaget vid Poltava

De senaste åren har jag haft ett parallellt bokprojekt som gått ut på att jag läst (om) Peter Englunds trilogi om den svenska stormaktstiden. Eller vänta nu… trilogin är ju inte komplett då ju endast de två inledandende delarna existerar: Ofredsår från 1993 samt Den oövervinnerlige från 2000. Vidare har jag läst Silvermasken, en kort bok om Drottning Kristna från 2006 (som var en produkt av ett uppdrag han fick i egenskap av att vara ledamot i Svenska Akademien). Jag toppade det hela med att även läsa Poltava från 1988, en bok som för övrigt skulle passa bra som sista del i den där trilogin om stormaktstiden.

Nåväl, det blev en lång inledning om saker som inte har med film att göra. Vad det handlar om är att efter jag läst ut Poltava såg jag den ryska filmen ”Slaget vid Poltava” från 2007. Det borde jag inte ha gjort, den var helt idiotisk. Filmen handlar om två fransmän som av olika skäl sluter upp vid den ryska sidan respektive den svenska, vilket är en fullständigt ointressant vinkel. Att filmen tar sig vissa friheter med det historiska är i sig inte det mest problematiska, det är inte det som gör att det hela känns som Åsa-Nisse i Ukraina. Eller nåt. Det är förvisso behjärtansvärt att ryssarna faktisk har fått med svensk dialog. Å andra sidan är den dubbad, med ofrivillig komik (eller möjligen tragik?) som följd. Möjligen hade jag en förhoppning om att själva slaget skulle kunna bjuda på något cineastisk intressant men nej, tyvärr. Den avslutande delen är bara ett långt sömnpiller.

:-=