Christopher Nolan och andra världskriget. Det kan väl bara bli bra? Korrekt! Titeln Dunkirk (2017) är tämligen självförklarande ifråga om vilken del av konflikten som avhandlas. Däremot finns det ju många olika sätt att angripa ett sånt tema och det som gör Dunkirk så intressant är just det stilistiska greppet. Här finns inga lägeskartor, inga stabsmöten. Istället får man följa ett antal personer med brittisk härkomst, till lands, till sjöss och i luften. Ingenting förklaras i onödan utan Nolan låter berättelsen bara flöda på. Scenerna hoppar dock lite fram och tillbaka i tiden och allt knyts ihop mycket snyggt. Filmen präglas av tempo och action och det påminner mer om en synnerligen lyckad thriller än en krigsfilm. Man sitter som på nålar och det ges inget utrymme till andhämtning. Här är även den specialskrivna musiken är viktig faktor, den bidrar till att skapa en tryckt och kompakt stämning.
Nolan gillar ju praktiska effekter och har använt riktiga båtar och riktiga flygplan. Just det sistnämnda fungerar samtidigt riktigt bra och lite mindre bra. Att använda just riktiga flygplan är ju positivt i sig. Det medför dock att samma plan dyker upp gång på gång vilket i sämsta fall bidrar till att filmen känns ”mindre” än den borde samt att det påminner mig om just att det är en film med en begränsad tillgång till ett antal flygplan. Det sistnämnda är dock petitesser, Dunkirk är en triumf och jag velar fortfarande om den trots allt ändå inte förtjänar högsta betyg?
Extramaterialet är synnerligen bra, särskilt för att vara nyproducerat. Det bjuds inte bara på positivt laddade hyperaktiv utan man får en intressant inblick bakom kulisserna!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar