Tyckte att Sofia Coppolas förra film, Marie Antoinette, var snygg och poänglös men gillade den ändå. Somewehere (2010) är inte riktigt lika snygg och är än mer poänglös. Alltså, en film behöver inte säga något för att jag ska gilla den. Den behöver inte nödvändigtvis berätta en krånglig historia för att få min uppskattning. Ibland kan det räcka med vackra bilder eller en speciell stämning. Vilket Somewhere iofs. har... Det blir dock aldrig särskilt intressant. En skicklig filmmakare som fröken Coppola kan komma undan med scener som trots att de känns för långa ändå känns rätt. I Somewhere överträds dock den gränsen. Det är inte intressant att hur länge som helst titta på en 12-årig tjej som åker skridskor. För att ta ett exempel.
Det var det negativa. Det positiva är att det känns som en väldigt autentisk skildring av superkändislivets baksida, att det känns som en väldigt personlig film av Coppola. Samt att det om än kort känns lite som att hon ger oss hennes bild av Italien på ett motsvarande vis som hon gav sin bild av Japan i Lost in translation. Brilliant!
Antagligen är det ett medvetet val att filmen ser ”mjuk” ut och har en grynig bild. Så egentligen ska man inte klaga på bildkvaliteten på denna Blu-ray. Men man kan ju påpeka att den inte har den detaljrikedom som man är van vid när det gäller nya filmer i HD. Det medföljer även en kort poänglös dokumentär.
Kan förresten inte låta bli att påpeka att jag studsade högt när jag insåg att bakgrundsmusiken i festscenen var Love theme from Kiss, vilket är en av de allra mest obskyra låtar som Kiss har gjort. Kul!
:-I
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar