Nej, det är inte jag som valde film att hyra inför fredagskvällen… Å andra sidan är det väl inte fel att vidga vyerna lite då och då? Det har ju varit mycket snack om den här filmen och om inte annat så är Marianne Ahrens ”ursäkt” i DN bland det konstigaste och mest humoristiska i år, se länk. Oombedd vill hon be om ursäkt, men lyckas förvandla denna ”ursäkt” till en utläggning om hennes förträffligt högtstående liv samt det helt bisarra faktumet att hon inte ville stödja filmer som innehåller karaktärer som inte påminner om hennes egen umgängeskrets. Va??? Hon lyckas göra inte mindre än tre självmål på sig själv. Humor!
Så filmen. Parallellt följer vi blåst Östermalms-bimbo samt en destruktivt snäll gubbe vars vägar möts som anställda på McDonald’s när de av olika skäl fått ekonomiska problem. Jag brukar ofta debattera med folk kring frågan varför dialogen i svensk film så sällan känns äkta? Jag tror inte att det är för att svenska skådisar är dåliga, men kan det vara så att det beror på att dom i princip uteslutande även är teaterskådespelare och att det därför oundvikligen blir lite väl teatraliskt? Eller är det kanske så att det svenska språket ligger så nära att det blir lätt att upptäcka när det inte känns äkta, att all film egentligen lider av samma problem men att det endast är hos svensk film man förmår se det? I fallet Darling kan man i alla fall avskriva teori nummer ett då skådisarna och då framförallt huvudrollsinnehavaren Michelle Meadows är så sävlig och tonårskorkad och långt ifrån teatraliskt som går att komma. Hon är totalt tom och ointressant. Samtidigt är det hela en nidbild över Stureplan som aldrig känns äkta. Självklart ligger något i den, men det är en förstärkt bild. Så kalla är inte dom människorna, i alla fall inte på ytan. Men filmens största behållning är ändå Michael Segerström i rollen som Bernad, den alltid lika optimistiske mannen som allt bara går åt helvete för hela tiden. Det är just den rolltolkningen, de öden han möter som får det att knyta sig i magen på en är vad som gör den här filmen till högst sevärd.
Bildöverföringen är dock inte helt lyckad, det ser verkligen dassigt ut. Vilket hade varit ok om man ville förmedla någon slags dokumentär känsla. Men då man valt att visa en förhöjd verklighet är det lite trist. Än värre är dock faktumet att läppsynkningen som så ofta inte funkar i svensk film. Otroligt irriterande!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar