Skrev nyligen lite om fenomenet ”Filmen var bra men inte lika bra som boken”. Jag försöker lite komma ifrån detta. Jag försöker se filmen som den är, som film. Massor av film man ser är ju baserade på böcker som man inte läst och då uppstår ju aldrig problemet med att jämföra. Filmer baserade på böcker man läst borde inte bedömas annorlunda. Å andra sidan, en film existerar ju inte i ett vakuum. När man sätter sig ner och ska titta är det ju alltid med en massa förutfattade meningar som det inte går att bortse ifrån. Och jag tycker nog inte att man ska det heller. Om jag ser en uppföljare till en film jag gillar så vill jag sätta in den filmen i sitt sammanhang. Nämligen som en uppföljare till en film som jag gillar, inte som en isolerad företeelse. Samma sak med film baserad på böcker jag läst. Givetvis vill jag fundera över hur dom löst vissa saker, givetvis kommer jag att jämföra. Det jag dock kommit fram till är att man måste försöka separera medierna, att betrakta filmen som just film. Det går inte till 100% men man måste försöka.
Lång inledning till en recension av Snabba cash (2010). Om vi börjar med boken: Jag läste den tidigare i år och gillade den. Det var mycket snack om det korthuggna Ellroyianska språket men det var för mig varken behållningen eller något som tog emot. Nej det jag gillade var skildringen av Stockholm som lyckades vara både mytologiserande och samtidigt ändå kännas som den var rotad i en fascinerande och hemsk verklighet. Det är kul med berättelser som utspelar sig på platser där jag vistas i min vardag. Särskilt om skildringen är lite kryddad. Dessutom tyckte jag att de olika huvudrollsinnehavarna stod för intressanta psykologiska porträtt.
Det är väl just den biten som filmen missar, det som pågår i deras huvuden. Just där tror jag att se filmen vinner på om man läst boken. Men hur är då filmen som film betraktad? Jag skulle säga att det är en välspelad, tajt, sorglig film som utspelas i intressanta miljöer. Inte jättespännande eller mycket action utan rätt nedtonad. Och för en gångs skull känns inte de svenska skådespelarnas teaterarv av. Oerhört befriande!
Tyvärr är bildkvaliteten på denna blu-ray inte alls bra. Jag förväntar mig inte superkvalitet när det gäller svensk film men den här är för dassig.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar