Club Kalkon har haft ännu en sammankomst. Denna gång föll valet på Livet är en schlager från 2000. Vad i hela friden är detta? Regisserad av Susanne Bier och med manus av Jonas Gardell, det liksom borde inte bli så här gräsligt men… det blev det. Det var länge sedan jag hade en sådan användning för skämskudden. Och apropå det, att skämmas alltså. Hur känner Bier och Gardell kring detta idag? Det känns som att det inte talas inte så högt om den här filmen…
Efter att ha plågat oss igenom en rad dåliga filmer som bara varit tråkiga så var dock Livet är en schlager uppiggande för Club Kalkon. Det finns liksom så mycket att ösa ur. Helena Bergström är så mycket sig själv hon bara kan vara. Ni vet, en enkel tjej med enkla tankar. Som efter att hon blir bjuden på lunch på Berns konstaterar att: ”Ett sånt här fint ställe har jag aldrig varit på.” och låter som att hon kommer snarare från förra sekelskiftet än det senaste. Jonas Karlsson spelar CP-skadad och resultatet av den insatsen lever upp till alla fördomar. Björn Kjellman spelar givetvis en transa – som heter Candy Darling (!?!) - som givetvis är döende i aids. Men, som sitt yttre till trots visar sig vara en ytterst kompetent bilmekaniker. Se där, vad härligt när man vänder på begreppen och spelar på fördomar!
Hela Livet är en schlager är på det viset. Eller rättare sagt försöker vara härlig och fördomsfri men blir bara oändligt krystad. Och den där jävla sången som Gardell har skrivit. Visst, den utgör den centrala delen av handlingen, men måste den dyka upp minst var femte minut i olika skepnader. Bottennappet utgörs när Helena har rampfeber och får ett peppande koreograferat framträdande av hennes fyra barn av denna låt. Ibland är det lite lätt att ta till med att den eller den borde skämmas. Men va fan, den scenen, det bara går inte att stå för? Varken då eller nu.
Livet är en schlager är som sagt en mycket underhållande kalkonfilm. Dels för att den är pretentiös i och med den krystade fördomsfriheten. Men den behandlar ett även ett ämne den inte behärskar (är det rimligt att det stryker ett medieuppbåd utanför dörren på en okänd debutant i Melodifestivalen bara för att hennes medverkan annonserats?). Detta toppas med scener som bara blir otroligt märkliga, som när Carola (!) och Jean-Pierre Barda (!) följer med Helena hem som måste avbrytas totalt abrupt eftersom det rimligtvis inte fanns någon vettig stans att ta vägen med den antagligen spontant påkomna scenen.
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar