Jag är inte kvalificerad att säga så mycket om uppsättningen annat än att den är väldigt påkostad och många saker har dom löst på smarta och intressanta vis. Föreställningen gör två saker med mig: Dels påminns jag om hur fruktansvärt bra Fanny & Alexander är och dels påminns jag återigen om hur illa jag tycker om teater. Jag börjar med det beska: En tråkig kommentar är att säga något i stil med: ”Den var bra men den lever inte upp till filmen så vad är poängen?” Teatermänniskor invänder något i stil med att man inte har förstått, att det handlar om två olika uttrycksformer, att det ena inte utesluter det andra. Och så vidare. Där är vi överens, uppenbarligen är det något jag inte förstått för jag känner just så.
Min teaterskepis blir inte direkt mindre av de nyskrivna scenerna. Dom är inte många men dom sticker verkligen ut. Av någon anledning har man kommit på att man ska skrika och prata i mun på varandra, fjanta runt helt obegripligt och bete sig som treåringar. Jättekul. Tycker alla kulturtanter som kiknar av skratt. Alla fördomar om teater uppfylls och jag känner mig oerhört provocerad. Vad är meningen med det där? Det är ett hån mot originalet.
Men det var som sagt bara några få tillfällen. I övrigt ligger dialogen väldigt nära den i filmen och det är oerhört bra. Faktum är att en fördel med teaterformen är att då det är mer avskalat så blir det mer fokus just på dialogen. Som i filmen måste konkurrera med den överdådiga scenografin.
Trots invändningarna är det ändå med ett leende på läpparna som jag lämnar salongen efter den fyra timmar långa föreställningen. Över att få ha tillbringat en stund dessa fantastiska karaktärer och dialoger. Det är en så oerhört mäktig berättelse.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar