Jag tänker inte delge mina synpunkter på Star Wars Episode I – The Phantom Menace (1999) här. Det sparar jag till min recension av Star Wars-boxen på Blu-ray. Jag är fullt medveten om att den har dragit ut orimligt länge på tiden men jag är klar med filmerna, måste bara avsluta bonusmaterialet till prequelsen.
Så eftersom jag har sett filmen på Blu-ray samt de två kommentarspåren blir det här fjärde gången jag ser Episode I i år... Vilket med tanke på att filmen i sig är ett trauma känns väldigt märkligt. Men det är bara att tugga i sig och acceptera att det innebär vissa förpliktelser att vara ett fan av Star Wars.
Istället för att kommentera filmen i sig kan jag fokusera på hur Lucas valt att paketera nyreleasen som nu gått upp på bio. När Lucas ska försvara prequelsen i allmänhet och Episode I i synnerhet inför såna som mig brukar han dra till med att originalen minsann också var ”kids movies”. Det där är ett påstående som det förvisso ligger någonting i men som ändå inte är helt sant. Visst tilltalar originalen barn och det var som barn som jag upptäckte dom. Men dom hade även något mer. Jag tänker inte här ta upp de idéer som Lucas hade när han skrev det första manuset, eller peka på vilka cineastiska influenser han hade. Det finns dokumenterat på annat håll. Att jämföra det med en film som mest ser ut som att den vill sälja ett tv-spel är revisionism. Som vanligt med Lucas med andra ord.
Det intressanta är nu att Lucas inte bara pratar om Episode I som en ”kids movie” utan även försöker sälja in den som en sådan. Den nya trailern har en speakerröst hämtad från Toy Story 2 och filmen går även med svenskt tal! Det här är nya grepp som absolut inte har något att göra med hur Star Wars tidigare har behandlats. Jag tänker dock inte nedlåta mig till att bli upprörd eller nåt sånt. I den här frågan skiter jag i hur Lucas nu behandlar filmen då Episode I ändå är en film som man är upprörd över. Det är liksom inte dubbandet till svenska som är problemet. (Om det däremot framöver kommer en trailer till Empire Strikes Back i 3D med speakerröst från Toy Story 2, då kommer jag släppa lös skoningslöst näthat).
Så hur fungerar denna ”kids movie”? (Vars barnvänliga intrig handlar om handelsembargon mot transportleder.) Till att börja med får påpekas att jag sett den i 3D men inte med svenskt tal. Vilket, så här i efterhand, kanske var fel val? Jag menar, det är ju inte så att man egentligen behöver se Episode I och ännu en gång höra Natalie Portmans outhärdliga förställda röst? Om inte annat hade det varit en intressant upplevelse att höra Jar Jar Binks tala svenska? Det tråkiga är att 3D-effekterna inte känns imponerande eller välgjorda. Nu är jag förvisso inget fan av tekniken i sig, men det gör det hela än mer poänglöst.
Så, nu vill jag inte se den här filmen mer på många, många år. Förresten, affischen är ett intressant kapitel. På den saknas både Jar Jar Binks och Anakin Skywalker. Dvs. de två karaktärer som såna som jag störde sig på mest. Varav den senare ju spelar en central roll i filmen. Vad säger det om hur man försöker sälja denna ”kids movie”?
:-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar