Jag har aldrig tagit med mina barn på bio och det skäms jag för. Alltså, jag har tagit med dom på olika evenemang, på museer, på fotboll och allt möjligt, så jag är inte genomusel som förälder. Men ändå, varför inte på bio. Vilket det är hög tid att ändra på. De fick välja och det blev Spies in Disguise (2019).
Det här med barnfilm har verkligen ställt till det för mig. Hur ska jag som vuxen förhålla mig till barnfilm? Särskilt eftersom jag inte är en sån vuxen som vare sig säger eller tänker: (”Men den är jätterolig, nu för tiden har dom en massa vuxenskämt i oxå.”) När det gäller barnfilm tänker jag istället att det här är något som görs för barn och inte för mig. Rätt okomplicerat. Men hur ska jag utifrån den premissen betygsätta? Efter mycket ältande har jag kommit fram till att jag ska betygsätta utifrån hur jag bedömer filmen och inte fundera på om jag tillhör målgruppen eller ej. För om jag skulle fundera på om jag tillhörde målgruppen skulle jag ju inte kunna bedöma alla actionkomedier, romantiska komedier, musikaler etc. etc. Vilket jag ändå tycker mig ha rätten att göra…
Spies in Disguise är en slags James Bond för småbarn. Alltså det handlar om agenter och terrorister, fast gulligt förpackat. Jag skrattade faktiskt vid ett par tillfällen (!) och jag inser att det sannolikt finns tusentals barnfilmer som är sämre. Med det sagt är filmen på tok för lång och innehåller på tok för många och utdragna actionscener. Spies in Disguise lär väl snart vara glömd av allt och alla så det finns inte mycket mer att kommentera än så. Vad mina barn tyckte? ”Jättebra.” Vilket såklart var det viktiga! (Att barn har taskig smak vet ju alla, det blir dessbättre med tiden.)
:-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar