Star Wars – The Force Awakens (3D)

Jag är besatt av film och av alla filmer som finns utgör Star Wars mitt fundament. Det är egentligen lite tråkigt eftersom det är så icke unikt att vara besatt av just Star Wars, det är mycket roligare att gilla något obskyrt. Å andra sidan, det är som det är: Star Wars är något som jag upptäckte när jag var sju år gammal och som nu när jag närmar mig fyrtio är något som jag bär med mig, något jag kan luta mig mot. Det där låter förstås väldigt pretentiöst och när jag tar del av när någon annan berättar om hur Star Wars har påverkat deras liv så ryggar jag instinktivt tillbaka en smula, det låter lite töntigt. Men det är dock lite fegt, för Star Wars har ju (och har haft) en enorm betydelse för mig. På riktigt.

En sammanfattning av min syn på de tidigare filmerna finns här i min recension av Blu-ray boxen. Så hur såg förväntningarna ut på Star Wars – The Force Awakens (2015)? (Hur ska man förresten se på detta med titeln? Namnet Episode VII verkar inte ingå i den officiella titeln?) Tja, förväntningarna grundlades en sommar i mitten av 80-talet när jag plöjde insändarsidor i en Star Wars serietidning och där redaktörens svar talade om tre nya filmer som utspelades innan de tre befintliga filmerna men även tre som utspelades efter. Jag var nio eller tio år gammal. Tanken på de första filmerna var helt klart det som lockade mest. Där fanns ett uppsatt ramverk att förhålla sig till som var oerhört kittlande. Hur förvandlades Anakin Skywalker till Darth Vader? Tanken på vad som hände sen? var också lockande och väldigt mycket mer öppen. Åren gick och det verkade inte bli några nya filmer. Men när tio år passerat nåddes mitt tonåriga jag av nyheten att de nya filmerna var på gång. Hur det sen gick med det vet vi som bekant… Efter detta debacle var jag inte sugen på några nya filmer. Men sen, för tre år sedan nåddes jag av en nyhet som fick mig att tappa hakan. Sen dess har suget sakta men säkert vuxit, med den första trailern och så vidare. Ärrad av prequels:en har jag försökt hålla nere på förhoppningarna men det har ärligt talat inte varit möjligt eftersom allt sen den första trailern har pekat i rätt riktning…

The Force Awakens är en utmärkt Star Wars film! Vissa vill få det till att det är den tredje bästa men eftersom jag känner så ömt för Return of the Jedi så kan jag inte hålla med. Men fjärde bästa? Lätt. Det känns ledsamt att tänka på prequels:en när man ser The Force Awakens. Det ju var så här det skulle ha varit, så här det skulle ha sett ut.

Ur ett rent cineastiskt är perspektiv är The Force Awakens en bagatell. Med det menat att den inte tillför något nytt, även om den är oerhört vacker. För det är den. Verkligen. Häri ligger dock skillnaden från Star Wars från 1977 som blev ett fenomen eftersom den just var något helt nytt. Star Wars hade en reell påverkan på filmbranschen och på en stor del av dess publik. Vilket möjligen även The Force Awakens kommer att ha om än omöjligen i kvantitativ närhet. Rent cineastiskt bidrar den (tyvärr?) inte med något revolutionerande men frågan är om det egentligen är något att bekymra sig över? Det viktiga med filmen är att den inte påminner som prequels:en samt att den är bra! De två punkterna uppfylls! Detta ska inte uppfattas som negativ kritik eftersom just känslan och utseendet är det som är det viktigaste med Star Wars. Åtminstone för mig. Här är The Force Awakens en total triumf som det inte finns något att klaga på!

Negativa punkter? Det finns några små och det finns en stor: De små utgörs av överflödet av vinkningar och referenser till originalen. Känslan är delad. Jag fångar upp alla och impulsivt får det mig att småle men i längden känns det tjatigt. Just eftersom 97 % av åskådarna inte kommer att fånga upp dessa känns det som att fokus flyttas till något som egentligen bara är onödigt. Inte fullt ut, men ändå. Den stora invändningen är dock att själva ramverket faktiskt utgörs av en rätt fantasilös återberättelse av den första Star Wars. Det är förstås inte en dålig förlaga och jag kan förstå att all den tyngd som vilar på filmskaparnas axlar medförde att de tog en rätt enkel utväg när det gäller just den biten. Men ändå.

Skådespelarmässigt är det både kul och konstigt att återse Han, Leia och Luke. Det är känslomässigt. Samtidigt som det är jättekul att se de nya och framförallt konstatera att de fungerar så bra: Daisey Ridley (vilket kul namn, det är liksom i sig fullt av filmreferenser!) som spelar Rey är den som sticker ut mest för mig. Det finns två spår här, det allmänna och det personliga. Gällande det allmänna ligger ju huvudfokus i de två existerande trilogierna på en ung man/pojke samt en ung man. I denna trilogi kommer fokus istället vara på en ung kvinna. Gott så! Sen kan gubbsjukan inom mig inte låta bli att tänka på hur snygg hon är och vilken osunt besatt påverkan hon hade haft på mig om jag var tonåring när jag såg denna film. Men jag överlämnar denna ingivelse åt de som de facto är tonåringar 2015. Samt hoppas och faktiskt tror att alla de tjejer som ser The Force Awakens på riktigt finner en förebild, någon att luta sig mot.

Så hur se filmen? 2D, 3D, IMAX 3D? IMAX är spännande och jag kommer ge det en chans, sen. Egentligen hade jag föredragit 2D men med nuvarande familjesituation (Dottern2 är tre veckor gammal) så fick det bli 3D för att tiden passade bäst. (Jag hade inte alls väntat att det skulle uppstå en lucka på Världspremiären men så blev det!) Ensam. Eller, rättare sagt utan sällskap. Vilket kanske var lika bra då jag återkommande blev tårögd. Det är lite skämmigt att erkänna men The Force Awakens var och är på ett personligt plan en ren och skär lycka! Återigen, inte en cineastisk triumf men väl en perfekt utförd Star Wars film! Som fick mig att gråta av lycka. Jag trodde aldrig att det skulle hända och jag ser enormt fram dess uppföljare maj 2017!

:-)