Efter utmärkta Antichrist och lysande Melancholia är Lars von Trier tillbaka med Nymphomaniac (2013), den sista delen i hans så kallade Trilogy of Depression. Det är ingen överraskning men Nymphomaniac är inte en film man ser tillsammans med svärmor. Att jag ens nämner detta är att jag och Frugan av outgrundlig anledning såg Idioterna tillsammans med just henne… Precis som i fallet med Idioterna har man hyrt in porrskådisar till de mest explicita scenerna. Det kanske handlar om helt skeva förväntningar från min sida för SÅ mycket sex tycker jag kanske inte att filmen innehåller. Även om den förstås innehåller en hel del. Framförallt handlar det om mycket prat om sex. Om att ha jättemycket eller ingen alls, om vart gränsen för missbruk går, om udda former.
Nymphomaniac är på fyra timmar och von Trier har i princip tagit avstånd från nerkortandet från fem och en halv. Den långa versionen verkar aldrig ha visats? (Möjligen vid något tillfälle i Berlin?) Frågan blir förstås om ämnet håller för fyra timmar vilket är en rätt ansenlig tid. Det tycker jag att den gör. Man får följa Charlotte Gainsbourgs rollfigur från barn till nutid och det finns många möten att skildra. Ibland blir det kanske lite fånigt med lite väl långsökta liknelser mellan hennes och Stellan Skarsgårds rollers helt olika liv. Men bara ibland. För det mesta uppstår intressanta frågeställningar om ett ämne som påverkar oss alla men som det talas så lite om.
Filmen är uppdelad i två delar (Vol. I och Vol. II) som ligger på varsin skiva. Det ingår inte något extramaterial. Filmen har för övrigt begåvats med en antal rätt fyndiga teaser-affischer…
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar