I och med att vi såg Drive tycker jag att trenden att jag och ABR ser Nicals Winding-Refns filmer på bio var etablerad. Därför var det trist att vi helt enkelt missade Only God Forgives (2013) i våras. Fick bli på Blu-ray istället!
Om Drive är en film som är mer traditionellt berättad och Valhalla Rising extremt stiliserad så hamnar Only God Forgives någonstans mitt emellan. Men med dragning åt Valhalla Rising. Det är långsamt, det är tyst. Som sagt inte lika extremt men ändå påtagligt. Och precis som med Valhalla Rising är Only God Forgives en film som den som inte klarar av långsamhet kommer att avsky. Den är dock väldigt läcker när det gäller miljöerna, väldigt stiliserad. Bitvis påminner det som David Lynch. Så hur var det då med det omtalade våldet? Filmen blev ju utbuad i Cannes men det vet jag inte om det säger så mycket? Ja, precis som alla Winding-Refns filmer är filmen väldigt våldsamt. Bitvis extremt. Samtidigt finns det enormt många extremt våldsamma filmer. Sett mot det sticker Only God Forgives ut särskilt mycket.
Sammanfattningsvis: Extremt mycket yta men inget innehåll, ett mittenbetyg. Sen lyssnade jag på kommentarspåret med Winding-Refn och någon filmkritiker. Som efter en googling visar sig ha gett Only God Forgives högsta betyg. Oerhört bra kommentarspår som lite är som en intervju. Hos mig växer filmen ett snäpp när de dissekerar olika teman och symbolik. Kan kan inte värja mig utan börjar tycka om filmen denna andra vända. En andra vända eller ännu fler kan för övrigt ibland krävas för att man ska uppskatta något fullt ut. Utöver kommentarspåret är det några korta intervjuer samt lite bakom kulisserna.
Däremot hatar jag omslaget! I princip hela filmen går medvetet i rött och blått vilket i sig är riktigt läckert. Varför inte välja något i den stilen? När man har att göra med något som är så stilistiskt snyggt!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar