Hobbit – En oväntad resa (3D)

Har inte skrivit så mycket om The Lord of the Rings på den här blggen. Jag har kommenterat trötta utgåvor först på DVD och sen på Blu-ray, samt faktumet att filmsviten tillhör mina absoluta favoriter på 00-talet.

Jag känner själv att jag lite för ofta drar klyschan ”absoluta favoriter” men jag vidhåller att de filmerna om några förtjänar det epitetet. Bortsett från Star Wars finns ingen jämförelse i filmhistorien när det gäller något som jag har följt och studerat i detalj som The Lord of the Rings. Grunden är att jag är en rätt svår Tolkiennörd. När det väl blev klart att Sagan om Ringen skulle filmas följde jag produktionen mycket noggrant. Det som gjorde den resan så unik var att filmerna faktiskt levde upp till hypen! Vilket inte borde vara möjligt då lagen om högt ställda förväntningar säger motsatsen. Men så var det! Åren innan den första filmen gick upp på bio (2001) och de efterföljande släppen av de förlängda versionerna lagom till jul tillhör mina absolut finaste filmminnen. Ja, jag erkänner mig skyldig till att bli en smula sentimental när jag skriv detta.

Så hur kände jag inför att man även skulle göra film av The Hobbit? Med Peter Jacksons medverkan först som producent och sen som regissör. Förvånansvärt lite faktiskt. Det var nog en kombination av att vara luttrad efter debaclet efter Episode 1 samt faktumet att man skulle sträcka ut den 300 sidor långa boken i två filmer (The Lord of the Rings är – beroende på hur man räknar – på 1 200 sidor och det blev tre filmer av den). När det sen framgick att man valde att dra ut även The Hobbit i hela tre filmer kändes det mest löjligt eftersom det omöjligen finns tillräckligt med stoff i originalet till det.

Farhågan angående längd visade sig tyvärr slå in. The Hobbit – An Unexpected Journey (Hobbit – En oväntad resa) (2012) är på tok för lååång. Vilket känns så himla onödigt. Även om jag av artistiska skäl tycker att det är en usel idé att dela upp den på hela tre filmer kan jag rent intellektuellt förstå de affärsmässiga orsakerna. Det är inte mer komplicerat än att tre filmer säljer fler biljetter än två. Men! Om man nu valt den vägen varför då dra ut första filmen till två timmar och 50 minuter? Det finns ingen som helst vettig anledning. Det är på tok för mycket meningslösheter, främst actionscen, på actionscen, på actionscen. En timme kortare hade gjort filmen bättre och hade lämnat mer material över till uppföljarna vilket i sin tur hade gjort dom bättre. Och när jag nu hör rykten om förlängda versioner på Blu-ray kan jag inte tro mina öron. (Men jag antar att det kanske mest handlar om korta blodiga klipp? eftersom The Hobbit i jämförelse med The Lord of the Rings är påtagligt oblodig. Vilket förvisso kompenserats med påtagliga mängder av alternativa kroppsvätskor…)

Hur är filmen i övrigt då? Att tonen är lite mindre dyster än i The Lord of the Rings är inget märkligt eftersom det ju är det förhållande som råder i de litterära förlagorna. Överhuvudtaget är förlagan något av ett problem. För å ena sidan vill man ju inte att filmen ska skilja sig från originalet, å andra sidan vet man redan från början att scener som den med de tre trollen fungerar som saga men inte kommer att göra det som film.

Men nog med gnäll. Det finns många scener som är oerhört spektakulära och som fungerar ypperligt! Och bortsett från lite väl mycket komik från vissa av dvärgarna fungerar skådespeleriet mycket bra. Över huvud taget är det ett kärt återseende att åter få besöka den här världen. Bara att höra musiken ger mig rysningar. Men mer än så är inte The Hobbit, den kan helt enkelt inte matcha The Lord of the Rings. Precis som med böckerna. Den förstnämnda är en bagatell, den sistnämnda ett ojämförligt och unikt verk. Vilket är lite synd. Inte för att jag hade trott annat men jag hade hoppats på en positiv överraskning. Å andra sidan är The Hobbit inte heller en besvikelse.

Så var det detta med formatet. Ja, jag såg den i 3D trots att jag egentligen tänkt sluta se filmer i det formatet. Orsaken var dels att det var enda möjligheten att se filmen i det där omtalade 48 frames per second, dels för att det påstods att 3D-effekterna skulle fungera mer effektivt i det formatet. Vad ska man då tycka om 48 FPS? Tydligen är det olika hur olika individer upplever det, precis som med 3D. Jag sällar mig till den skaran som tycker att interiörerna ser ut som en sportstudio på HDTV. Alltså att det ser ut som dekor gör när man befinner sig i studio, inte hur dekor ser ut på färdig film. Om det sen är dåligt (vilket är min initiala känsla) eller om det är en vanesak är faktiskt inte så lätt att säga? Bilder är ju just bara det: Bilder. Oavsett teknik kommer det alltid vara något som gör att man uppfattar det som en bild av verkligheten snarare än verkligheten.

Framtiden då? Visst kommer jag att köpa The Hobbit på Blu-ray och visst ser jag fram emot uppföljaren. Mest för att jag är lite nyfiken på hur dom löser det hela.

:-I