När någon som ligger bakom fenomenala filmer såsom Pusher-trilogin och Bronson kommer med en ny film blir man nyfiken. Nicolas Winding Refns Valhalla rising (2009) har mötts av en del kalkonkuckel men talet om extremt mörk, våldsam och tillknäppt historia tyckte jag lät som något som hade potential, särskilt mot bakgrund av hans tidigare filmer.
Mads Mikkelsen spelar en stum och enögd viking med konstig frisyr som är fjättrad vid en påle. Inte ens mitt biosällskap ABR, som normalt anser att Mads är Guds gåva till kvinnligheten, kunde påstå att han är attraktiv. Däremot är han stenhård! I inledningen får man se Mads som gladiator som mosar sina motståndare. Det hela utspelas i regn och lera och är totalt grått förutom när lite rött blod bryter av. Refn har bestämt sig för att skildra den mest brutala och hårda jävel man kan tänka sig. Det är totalt poänglöst men på sitt sätt underhållande. Efter ett tag flyr Mads och slår följde med en pojke som talar för honom. Dom ger sig i lag med några korsfarare och det mesta går åt helvete.
Jag kan förstå varför man hatar Valhalla rising. Den är extremt långsam och bitvis väldigt våldsam. Man ställer sig frågan om det verkligen är en bra idé att för 43:e gången ha en närbild på Mads stela ansikte i 15 sekunder, eller vad poängen är med de röda bilderna som helt plötsligt klippts in? Allt med suggestiv elektronisk musik i bakgrunden. Tempot påminner om en film av Terrence Malick men utseendet och naturskildringen påminner mer om Antichrist. Även om bitvis är lite tradigt är det samtidigt skönt med en film som är helt befriad från förutsägbarhet. Refn har bestämt sig för att göra en rejält karg historia och strunta i allt annat!
Bioåret 2010 rullar på, det här var femte filmen för i år!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar