Angel

Vi är ett gäng människor som med oregelbundna mellanrum samlas för att plåga oss igenom det sämsta som svensk film har att erbjuda, typ Tre solar och nu Angel. Varför? För att det faktiskt är stor humor med riktigt usla filmer. Och sedelärande. Men visst, jag erkänner att det inte bara är roligt för man sitter där i med skrattet i halsen och mår dåligt över den svenska filmen i sig och faktumet att man via skattsedeln ur egen ficka har betalat åtminstone en liten del av detta skräp.

Precis som med Tre solar var trailern till Angel en skrattfest. Rolf Lassgård som ”tuff” ”rockstjärna” och allt vad det nu var. Det kröp i skinnet. Filmen i sig visade sig sen vara precis så genomusel som trailern lovade, om än lite segare. När man konstaterat det finns det två sätt att recensera en sån film. Antingen räcker det med att hänvisa till trailern eller så ger man sig in på att hacka på detaljer. Var osäker på vilken inriktning jag skulle välja men till slut kunde jag inte låta bli den sistnämnda. Så, här följer ett axplock:

Den omotiverade nakenheten. Varför måste Helena Bergström vara helt naken när hon ska fejka sitt självmord genom att lämna fotspår i sanden på stranden? Hade det inte bara räckt med bara fötter? Måste vi få se en halvnaken Rolf Lassgård i mer än en sexscen plus hälften av alla andra scener han är med i? Går Colin Nutley igång på att hans fru slickar på en fet man när han står bakom kameran? Måste kärleksscenerna vara så konstruerat djuriska? Nej, jag är inte pryd, det är bara så sjukt dåligt med alla dessa scener vars syfte är att vara lite erotiskt provokativa men bara är provocerande usla.

Rocken. Herregud. Exakt vad ska Bergström, Lassgård och Richard Wolfs band föreställa vara? Nämn en inspirationskälla? I filmen har dom haft en massa listettor i USA men jag undrar om Nutley någonsin har varit på en konsert eller känner till någonting om musikbranschen eller någon artist som kommit fram de senast 30 åren? Filmens absolut största svaghet är faktiskt att den inte för fem öre lyckas förmedla en endaste ynkligaste liten skärva av trovärdighet av att dessa människor är musiker.

Gråtandet. Det har ju blivit något av en klyscha att Helena Bergström alltid gråter, lite som den där om att Staffan Westerberg förstörde vår barndom. Men haken är att det är sant. Det känns parodiskt men jag tror jag räknade till åtminstone sex gråtattacker.

Bråken. I svensk film måste det grälas och oj vad det grälas i filmens sista akt. Inte för att det tillför särskilt mycket utan för att det ska vara så. Man ska skrika på varandra och spotta saliv. Konstant.

Vad är det som händer? Orkar verkligen inte peka på alla logiska luckor, obegripligheter och allt konstigt. Filmen hänger inte ihop för fem öre.

Budskap. Tänk att ett ändå rätt okontroversiellt budskap som att musikbranschen och kändisskap är cyniskt blir så svårt att förmedla. Hur kan man misslyckas?

Språket. Lite som med rocken. Vem kallar media för ”pressen” och en cd för ”platta” år 2008? Om och om igen minst 500 gånger i denna film. Svar: en manusförfattare som inte lever i nuet.

Musiken. Klart musiken inte lär vara ens okej. Men vad man gör i ett sånt läge är att man hyr en musiker som tar fram ett halvsnott enkelt och catchy riff och så kör man på det. Men nädå. I Angel tar man lite supertunna bluesartade slingor och försöker låtsas som att publiken blir extatisk. Återigen, har Nutley någonsin varit på en rockkonsert?

Starkt. Ju högre pretentioner ju längre fall, eller hur det där budskapet om hästar nu lyder. Men om man ger sig på att skildra sensationens vikt i dagens kändiskult, alkohol och drogmissbruk, otrohet, den starka kvinnan, den ännu starkare exotiska thailändska kvinnan som behöver förlora sin man i oförklarad olycka för att lära den förtappade västerländska kvinnan en läxa om livets helighet, och avslutningsvis ett totalt fullständigt omotiverat mord…

Bildkvaliteten på denna DVD är dock faktiskt helt ok. Den finns faktiskt av någon obegriplig anledning även utgiven i Blu-ray men jag hittade den inte på hyr. Ljudet däremot är ett skämt. Kanske inte pga. ljudspårets kvalitet utan pga. att de flesta i filmen allt som oftast ska spela halvfulla främst genom att sluddra vilket i sin tur innebär att man inte hör vad dom säger. Tyvärr innehöll Angel inget extramaterial. Inte för att jag hade sett fram emot att se Nutley sitta och be om ursäkt utan tvärt om. Den här bisarra upplevelsen hade blivit perfekt genom att höra honom hylla sin egen storhet.

Angel är så gräsligt usel att jag bara fått med några få invändningar av allt man kan klaga på. Nu vill jag bara glömma allt och gå vidare men jag har fortfarande en fruktansvärd bild på min hornhinna föreställande Bergströms och Lassgårds celluliter gungandes i takt där man undrar vem av de två som egentligen har störst bröst..?

:-=