Såg Casino när den gick upp på bio i mitten av 90-talet, dels för att jag såg fram emot en bra film, dels för att jag var nyfiken på hela censurgrejen. Casino var väl en av dom sista, eller den allra sista, vanliga spelfilm som censuren utsatte för sin sax och det var lite cirkus kring det där. Scorsese var upprörd och hotade med att inte visa den i Sverige men det slutade med att filmen inleddes med en protest från honom. Allt detta enligt mitt minne men jag kan ju komma ihåg fel.
Hur som helst verkar Casino alltid komma i skuggan av Maffiabröder vilket är orättvist om än inte svårt att förstå. På sätt och vis känns det lite som en upprepning med De Niro som boss och Joe Pesci som extremt våldsam bråkmakare. Och det finns många fler beröringspunkter. Men Casino är inte ”bara Maffiabröder i Las Vegas”. Filmen står på egna ben, dels i skildringen av Las Vegas som är något helt annat än New York och dels i relationsdramat och det är detta som Casino egentligen handlar om. Neonljusen, spelandet, pengatvätten, våldet är bara ramen till filmens kärna vilken består av De Niros (Sam Rothstein) och Sharon Stones (Ginger) karaktärers dysfunktionella äktenskap som inte är någon vacker syn. Det är något väldigt sorgligt över Rothsteins oförmåga över att få Ginger att älska honom, något som mannen med 100% kontroll över allt annat inte kan begripa. Och Stone gör en fantastisk roll som missbrukande hysterika som av någon anledning inte kunnat släppa sin ungdomskärlek spelad av James Woods och som verkar vara den enda personen som behandlar henne illa. Detta är som sagt vad Casino främst handlar om men utöver det får man en klassisk Scorsese med allt vad det innebär. Casino är en riktigt bra film som borde få ett större erkännande!
Bilden är helt ok och att den är lite mjuk beror inte på den tekniska kvaliteten utan på att den är filmad så. Det medföljer även ett gäng intressanta dokumentärer samt ett kommentarspår vilket tyvärr utgör den svaga länken. Minst hälften av vad som yttras på det är taget från intervjuerna som ingår i dokumentärerna så det blir mer upprepning än nytt. Vilket dessutom innebär att de som kommenterar inte gör det samtidigt som dom ser filmen. Jobbigast av alla är Sharon Stone som är så hög och/eller känslosam att hennes enorma hyllningar till allt och alla i princip inte går att lyssna på. Väldigt snyggt omslag för övrigt! Så ska det se ut, stilrent och utan en massa citat.
:-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar