The Imaginarium of Doctor Parnassus

The Imagiarium of doctor Parnassus (2009) är en så bökig titel att jag inte kommer att skriva ut den fler gånger. Har alltså varit på bio. Inte för att jag var SÅ sugen på den filmen utan för att jag blev tillfrågad om att följa med och det kändes smidigt. (Måste nämna att Victoria 5 på Götgatan som måste vara Stockholms minsta salong faktiskt var rätt skön. Ynka tre (!) rader med sex platser i varje plus en bonusstol vid sidan gör att den rätta känslan av vardagsrum infinner sig så man behöver inte bli irriterad på att det handlar om en hånfullt liten biosalong.)

Man måste ju bara gilla Terry Gilliam som alltid tar sig vatten över huvudet genom att ge sig in i galna projekt och alltid råka ut för motgångar. Som det här med att Heath Ledger gick och dog. Filmen känns väldigt mycket Terry Gilliam, får vibbar av Baron Münchausen. Dessa bitvis totalt urflippade delar är det bästa med Parnassus och man bjuds verkligen på en rejäl tripp som ingen annan kan erbjuda. Å andra sidan är de mindre spektakulära scenerna ofta tjatiga där folk mest står och skriker på varandra och ramlar omkring. Rätt tröttsamt.

Det stora snackisen är förstås den om de tre världskändisarna som klev in och ersatte Heath men den aspekten är för mig tämligen ointressant. Jo, det funkar hyfsat men inte jättebra. Och nej, just den grejen är inte centralt för storyn.

Filmen lider tyvärr av rätt svårartad spretighet och det är lite oklart vad som egentligen händer mot slutet? Men effekterna är som sagt bra och det gäller även skådisarna. Det kringresande sällskapet består förutom av Heath av Christoper Plummer (som ju alltid är bra), killen från Boy A som är fantastisk, Mini-Me samt den utomjordiska dockan Lily Cole (som pryder den mycket läckrare affisch som jag tvingades välja då SF vägrar lägga ut bilder på sina affischer med någorlunda upplösning). Plus att Djävulen spelas av självaste Tom Waits.

Parnassus är precis vad man kan vänta sig av en film av Terry Gilliam: På samma gång fantastisk och rätt hårt ansatt av brister.

:-I

Nattens väktare / Day watch - director's cut

Vi såg den ryska vampyrrullen Nattens väktare för några år sedan och tyckte den var rätt bra. Frugan har sen tjatat om att det är dags att se om den samt att se dess uppföljare. Sagt och gjort.


Nattens väktare

Filmen som på svenska fick namnet Nattens väktare (2004) var tydligen en enorm succé i sitt hemland. Rysslands svar på The Matrix liksom. Att som jag gjorde kalla den vampyrrulle är förresten kanske inte helt lyckat. Nog för att det förekommer några vampyraktiga varelser men samtidigt finns även en massa annat övernaturligt såsom formförändrare (eller hur översätter man shapeshifters egentligen?) och annat märkligt. (Ser inte mycket rysk film men noterar att huvudrollen innehas av samme person som innehar den i den ryskklingande The Admiral. Rysslands store stjärna?)

Men Nattens väktare är ingen Matrix, långt ifrån. Det som dock är kul är att den innehåller ett koppel med unika idéer och experiment. Vissa kameraåkningar är lika galna som läckra! Och det är kul att se sci-fi/fantasy från en annan kultur, det blir lite udda och därigenom intressant. Samt bidrar förstås till viss förvirring. Den totala förvirring som drabbar en framåt slutet på filmen kan dock omöjligen skyllas på kulturella skillnader utan snarare på ett hattigt manus. Det gick helt enkelt lite för fort. En annan sak man noterar är de fullständigt ogenerade produktplaceringarna. Det är som om det blir reklampaus vid några tillfällen då ett visst kaffemärke och ett visst öldito ska exponeras.

Nattens väktare är en ok film med vissa intressanta inslag. Men det är inte någon film man måste se innan man dör, inte ens om man gillar genren.

:-I


Day watch

Det första man noterar när man sätter på Day watch (2006) är att budgeten är större. Det är mer spektakulära scener och det är filmat i 2.35:1 så man får känslan av att det är en större film. Tyvärr har man dock inte i motsvarande mån bättrat på manuset utan snarare tvärt om. Day watch är en ren soppa. Dessutom på tok för lång med sina 2 timmar och 20 minuter. Vad som pågår är rätt oklart men det handlar om någon magisk jo-jo (?!) och magisk krita (??!!) som alla är ute efter. Eller nåt? Klippningen är katastrofal, scenen när två av huvudpersonerna byter kropp är fasansfullt usel och det hela kryddas med lite dråplig ”humor” och ”tuff” musik.

Vad var det som hände? är väl det man frågar sig mest? Det ingår faktiskt en dokumentär om inspelningen som dessvärre är relativt osebar.

:-(


Nähä, det här var kanske inte så kul. Det talas tydligen om fler uppföljare vilket känns rätt svalt.

The Burning Plain

Guillermo Arriaga som författat manus till de fantastiska 21 gram och Babel dyker nu upp som regissör. Det fick mycket i The Burning plain (2008) som påminner om de tidigare filmerna han skrivit. Det icke-linjära berättandet, det dystra, katastrofen som drabbar, Mexiko.

Ska sluta tjata om 21 gram och Babel men där dessa är mästerligt regisserade av Alejandro González Iñárritu (vad är det för namn egentligen?) känns The Burning plain lite mer spretig och kanske lite svåråtkomlig? Det är dock riktigt bra skådisar och man tappar aldrig intresset för storyn som på grund av det där icke-linjära jag nämnde spelas upp som ett slags mysterium. Av den anledningen är det lite svårt att säga så mycket mer om annat än att det handlar om två familjer, otrohet, katastrof och försoning.

Fotot är mycket vackert med fina kontraster mellan det blåa iskalla Portland och de gulaktiga varma gränstrakterna mellan USA och Mexiko. Hade gärna sett den i HD. Extramaterial saknas.

:-)

Drag Me to Hell - unrated director's cut

Har aldrig varit något större fan av Sam Raimis Evil dead filmer, inte någon utav dom. Kombinationen av äckel och tramsig humor har aldrig tilltalat mig. I och med Drag me to hell (2009) är han tillbaka i en film i samma stil som Evil dead och alla som gillar sånt applåderar högt. Själv är jag inte lika road.

Storyn handlar om en tjej som jobbar på bank och som pressas av sin chef att fatta ”tuffa beslut”. På grund av det nekar hon en zigensk kvinna uppskov och det slutar med att kvinnan kastar en förbannelse över henne. På detta följer mycket äckel i allmänhet och kroppsvätskor i synnerhet. Alltså, Drag me to hell är en i vissa avseenden rätt underhållande film. Samtidigt som den i andra lite långtråkig och märkligt på ett tveksamt sätt. Gillar man stilen blir man nog inte besviken då filmen är välgjord. (Lite osäker på vad som är så himla unrated med den här versionen som faktiskt är exakt lika lång som bioversionen?)

Bildkvaliteten på denna importerade Blu-ray är riktigt riktigt bra! Och ljudet är mäktigt. Det ingår ett gäng dokumentärer som jag inte tog mig tid att spana in.

:-I

Johnny Mad Dog

Att kräva att en film som handlar om verkliga skeenden ska lära en något om världen är inget man kan kräva. En bra story kan utspela sig under vissa omständigheter eller på en viss plats men behöver inte nödvändigtvis berätta något större än själva storyn.

Samtidigt, när jag ser en film som Johnny Mad Dog (2008) som handlar om barnsoldater i Liberia (?) hade jag ändå velat få någon slags sammanhang, någon slags förklaring. Det får man inte. Barnen springer omkring och skriker och skjuter och beter sig och det hela känns fullständigt kaotiskt. Vilket antagligen är ett medvetet stilgrepp men effekten på mig blir att jag inte hinner med att förstå vad som händer och därigenom engagera mig. Sitter mest och kliar mig i huvudet. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den innehåller några riktigt bra och riktigt starka scener. Och den är om man nu får säga så läckert fotad.

Det här med barnsoldater är bland det mest vidriga man kan tänka sig och är ett oerhört viktigt ämne som borde belysas mer. Känner dock inte att Johnny Mad Dog lyckades något vidare med just det. Men det är kanske att kräva för mycket?

:-I

Taking Woodstock

Att Taking Woodstock (2009) är Ang Lees senaste hade faktiskt gått mig förbi. Brukar gilla hans filmer även om jag inte riktigt fastnade för den förra, Lust caution.

Precis som de tre senaste filmerna jag sett baserar sig den här filmen på en true story. Den utspelar sig i skuggan av Woodstock-festivalen men den innehåller inga konsertklipp. Istället får man följa en viss historia av förloppet: Nämligen Elliot Tibers historia. Han är ordförande i den lokala bygdeföreningen (eller nåt) och är den som utfärdar tillståndet till festivalen. Syftet är dels att kunna tjäna pengar på biljettförsäljning (”vi kan säkert sälja 5 000 biljetter!”) samt för att trygga beläggning i hans föräldrars nedgångna motell.

Genom filmen får man följa hur allt sakta men säkert växer och hur det till slut spårar ur och på grund av folktillströmningen förklarar myndigheterna området för ett katastrofområde. Vilka blir dom mentala effekterna på ett litet samhälle som invaderas av en miljon hippies? Vilka blir de fysiska effekterna på naturen? Det är roligt, spännande och väldigt vackert fotat.

Med följer några dokumentärer om inspelningen som jag inte hann med.

:-)

Bronson

Bronson (2008) har stirrat på mig från hyrhyllan ett tag nu men sakta rört sig från nyheterna. Kände mig inte särskilt sugen och tänkte att det här kommer bli en sån film som jag aldrig ser. Sen läste jag något positivt och det slutade med att jag hyrde den trots allt.

Vilket jag är glad för! Gamle Pusher-regissören Nicolas Winding Refns fängelsefilm är nämligen något väldigt, väldigt speciellt som gjorde ett stort intryck på mig! Jag såg den faktiskt två gånger och jag menar hur ofta gör man det? Det var mest på den gamla VHS-tiden när man inte ägde filmer och kunde hyra i endast ett dygn och var tvungen att maximera.

Nämnde Pusher men det vore olyckligt att blanda ihop Bronson med den då de rent stilmässigt inte kunde vara längre ifrån varandra. Där den första är skakig handkamera är den senare snarare ett bildfyrverkeri. Tänk en blandning av A clockwork orange, Sånger från andra våningen, Amélie från Montmartre, Gökboet och kanske en gnutta Fight club? Nej, det går inte att föreställa sig, det måste ses för att förstås.

Måste pusha lite för Tom Hardy som är fullständigt fenomenal i huvudrollen som Charlie Bronson, Englands farligaste man. Som alltså är en verklig person som sitter i fängelse och lär fortsätta att göra det då hans våldsamma beteende ständigt leder till att straffet förlängs. Samt även pusha för musiken som verkligen hjälper till att skapa en unik stämning.

Bildkvaliteten är riktigt bra. Den är lite grynig men ändå skarp och med fina färger. DTS-spåret är även det riktigt bra och musiken bereds stort utrymme. Det medföljer även ett par dokumentärer samt ett kommentarspår. Ett spår jag får ta mig tid att lyssna på när jag väl köper filmen.

Gillar man film ska man ge Bronson en chans. Den är inte alls någon mörk och våldsam fängelsefilm utan... Eller, jo det är den också. Men den är så mycket mer!

:-D

Frihetens hjälte / The Admiral

Första världskriget rullar på. Försöker ta två filmer åt gången, gärna två som har någon slags koppling till varandra. I det här fallet handlar det två relativt nyinspelade filmer från öst, en lettisk och en rysk, som båda handlar om verkliga personer och händelser. Dessutom utspelas båda under väldigt stora omvälvningar i respektive nations historia.


Frihetens hjälte

Frihetens hjälte (2007) är tydligen den dyraste lettiska filmen någonsin. Vilket tyvärr inte säger mycket. Filmen ser inte något vidare ut, effekterna är värdelösa och fotot känns amatörmässigt. Uppenbarligen har man försökt göra någon slags lettiskt nationalepos när man skildrar de dramatiska händelserna i kölvattnet av det första världskriget. Men tyvärr har man mest fått med dålig action, buskishumor och ett fånigt Braveheart-tal.

Det är bara stereoljud och man undrar varför flygplan pryder omslaget då några sådana inte syntes i bild?

:-=


The Admiral

Den ryska filmen som på svenska fått namnet The Admiral (2008) är klart bättre än den lettiska. Snyggt plåtad, bra skådisar, oväntade händelser. Det enda negativa är att båtarna är lite för uppenbart dataanimerade. Men det är ingen stor sak. Historien om konteramiralen Kolchak som träffar sitt livs kärlek, Anna. Haken är bara att de är gifta på var sitt håll... Det hela utspelar sig under den tiden som det första världskriget övergår i den ryska revolutionen och det är fascinerande!

:-I


Förresten är det inte rätt bisarrt att i de svenska utgåvorna har den ena filmen en engelskt titel och en svensk undertitel medan den andre har precis tvärt om? Sjukt fult.

The Wrestler

Pga. den fantastiska The Wrestler med Mickey Rourke har måndagarna blivit synonymt med Eurosport för min del. I måndags (ja, jag ligger lite efter med bloggandet...) var det dock ingen sändning så jag valde att istället spana in filmen som också heter The Wrestler men som är från 1974 och inte har något att göra med den från 2008.

Det här är en riktigt usel film. Storyn bygger på att man följer en ung och lovande brottare på vägen till toppen i en bransch som är korrupt. Dock ingår i filmens premiss att wrestling är på riktigt så man får inte lära sig något vettigt om branschen. Det är lite sega matcher, korkad dialog och några riktigt usla skämt.

Men! Filmen lyckas faktiskt att ta upp några frågor om villkoren för utövarna och jämför med andra ”sporter”. En annan sak som fungerar rätt bra är när den på ett pedagogiskt sätt ska förklara de grundläggande skillnaderna mellan olika stilar och det som ju är show. Plus att det kryllar av gamla legender som levererar högst ojämna insatser.

Bilden är i 4:3 och kvaliteten, i brist på bättre ord, är bland det sämsta jag sett på DVD. Dessutom saknas både undertexter och extramaterial.

En usel utgåva av en usel film. Men jag hade trots allt lite kul med de gamla legenderna...

:-(

2009

Det är hög tid att sammanfatta mitt filmår 2009. 2008 hade jag betygsatt 152 filmer på den här bloggen och i år blev det 157 stycken. Känns bra! Av dessa har jag sett 4 på bio, 2 på tv och 73 på Blu-ray vilket alltså betyder att de resterande 78 har varit DVD. Vilket i sin tur betyder att det nu är nästan, nästan 50-50 mellan DVD och Blu-ray. Är i och med det övertygad om att 2010 blir det året då HD tar över! (Vilket får mig att spekulera i huruvida jag måste byta namn på bloggen?)

Årets släpp är helt klart Watchmen the ultimate cut. Watchmen är 2009-års bästa film och den utgåvan är ett föredöme. Annars var jag väldigt, väldigt nöjd över att Heat dök upp.

Annat som är värt att påpeka för egen del är att jag tidigt på året såg The Wrestler vilken gjorde ett så starkt intryck att jag återigen tagit upp intresset för denna underhållningsform. Vilket märkts på denna blogg.

Sen hade jag ju den finska krigsfilmshelgen vilken är beskriven här och här. Slutligen har jag dragit igång med första världskriget vilket tagit längre tid än vad jag räknade med initialt men det är inte något som jag glömt bort och jag jobbar vidare på det.

Det riktigt stora som utannonserats under 2010 är Sagan om Ringen i Blu-ray som efter att ha blivit försenad ska släppas under våren. Dock bara bioversionerna vilket är ett faktum som pendlar mellan obegripligt och galet irriterande. Annars förutsätter jag att trenden att släppa alla gamla favoriter kommer att fortsätta.

Watchmen - the ultimate cut

Denna ultimate cut är alltså Watchmen director’s cut med Tales of the black freighter invävd. Hela kalaset hamnar på drygt tre och en halv timme... Faktum är att det funkar riktigt bra! Man har använt små knep när filmen ska övergå i det tecknade och det finns inget att klaga på i utförandet. Däremot tycker jag nog att den version av Watchmen som jag föredrar trots allt är director’s cut. Mest för att Tales of the black freighter får lite väl stort utrymme i det här formatet. Kanske? Men det är ingen stor invändning. Watchmen är en mäktig film och de tecknade avsnitten förstärker dess position som något högst unikt.

Extramaterialet är bra! Dokumentärerna från den förra utgåvan medföljer. Dessutom ingår två kommentarspår, ett med regissören Zach Snyder och ett med tecknaren Dave Gibbons. Dessa är alltså på tre och en halv timme styck...

:-D


Watchmen – The Complete Motion Comic

Medföljer gör även Watchmen – The Complete Motion Comic (2009), som har sålts separat och är en slags ljudbok på Blu-ray. I brist på bättre förklaring. Alltså, man panorerar över serierutorna i originalserien och en berättarröst läser. Dessutom är vissa rörelser m.m. något animerade. Det är svårt att förklara och det låter kanske inget vidare men faktum är att det fungerar förvånansvärt bra! Det ser bra ut i Blu-ray med knivskarpa konturer och fina färger. Det var kul att i fem och en halv timme titta på Watchmen istället för att läsa den.

:-D


Förpackningen är bland de bästa som gjorts i formatet! Bifogar en bild längst ner som tyvärr nog inte gör det hela rättvisa. Filmerna ligger i en glansig förpackning med otroligt snygga bilder på insidan. The complete motion comic är separat vilket känns ok då den verkligen inte har med filmen att göra. Allt förpackas i en tjockare ask vars omslag försluts med en magnet. Snyggt! Är inte 100% vad gäller piratmotivet på omslaget men å andra sidan är det är onekligen en cool idé!

Återigen handlar det dock om en amerikansk import. Av någon anledning fortsätter den nordiska marknaden att totalt ignorera Watchmen. Obegripligt.

Som sagt tycker jag nog att director’s cut av Watchmen är den versionen jag föredrar och den jag skulle rekommendera. Om jag måste välja. Men om du ändå är nyfiken på Tales of the black freighter, på The complete motion comic och på kommentarspåren (vilket du borde vara, på allt!) finns all anledning att slå till på denna strålande utgåva av en av 00-talets bästa filmer!

I huvudrollen: Stockholm

Den här utställningen på Stockholms stadsmuseum har frugan tjatat om i ett år att vi borde gå på. Till slut blev det av. (Men för den som blir sugen är det numera för sent, den är nämligen borta nu.)

Hur som helst. Utställningen består av rekvisita, affischer och framförallt filmklipp från filmer som spelats in i Stockholm. Sånt är kul för den som bor och är uppväxt här! Vilket inte har något med just Stockholm att göra utan det är väl samma för alla. Det är helt enkelt roligt med igenkänning!

Sen tycker jag att det borde ha varit ännu mer rekvisita samt att man borde låtit bli att inkludera den där Kenny begins-utställningen som man kommit över någonstans (?). Men, som sagt, allt är överspelat vid det här laget.

:-I

Avatar (3-D)

Har lite svårt att greppa att Avatar (2009) har blivit en sådan massiv internet-snackis. James Cameron har skapat tidernas dyraste film under en massa år, det är science fiction och det är banbrytande teknologi. Så visst, man kan ju förstå att folk är nyfikna. Men för egen del tyckte jag att dess trailers såg ointressanta ut och dessutom gillar jag inte riktigt designen på de blå rymdvarelserna. Avatar tillhör i och för sig såna filmer som jag ser förr eller senare men något sug kände jag inte. Att jag gick på bio berodde mest på att jag var nyfiken på hur den nya 3-D tekniken fungerar i praktiken.

Ska kanske börja där. I och för sig har jag ju redan sett en film med den nya tekniken (där man förvisso har glasögon men man slipper dom gamla konstiga röd/blå som aldrig fungerade särskilt bra). Men jag vet inte om den film jag syftar på egentligen räknas så Avatar får anses vara min första upplevelse av den nya 3-D:n. Konstaterar att det funkar bra! Det är läckert! Framförallt miljöerna tjänar på den där extra dimensionen och man känner sig verkligen närvarande så där som man hoppades att man skulle. Dock är det fortfarande inte helt optimalt eftersom ögat inte riktigt hänger med. Efter visningen förklarade BW orsaken till detta för mig men jag har glömt vad han sa... Poängen är dock att det är lite jobbigt t.ex. när man väljer att flytta blicken från texten till något annat på duken. Inte så att man blir yr som vissa påstår men ändå.

Färgerna är inte konstiga som de var med den gamla tekniken men jag blir ändå väldigt sugen att se om filmen i Blu-ray, att se hur den ser ut i 2-D. Och här kommer jag till en springande punkt: Många har, med rätta, imponerats av detta spektakel men frågan är hur filmen står sig i längden? På en vanlig tv-apparat, när man tvingas nagelfara det egentliga innehållet.

Det som blir kvar är en rätt trist historia, full av klyschor och logiska luckor som man ska akta sig att räkna. För lång är den dessutom. Tyvärr är att andra halvan av Avatar mest är långtråkig. Det är mycket seg action och det som händer däremellan pendlar mellan obegripligt och märkligt.

Men! Jag gillar världar, fantasivärldar, att transporteras till en fantastisk plats. Och det lyckas Avatar verkligen med, antagligen extra bra i 3-D! Djunglerna med sina färger är otroligt läckra! Överlag är även monstren coola och unika (även om jag retar mig på att alla har exakt samma läte).

Tråkig, ganska korkad men bländande vacker! Ungefär så.

:-I

The Ninth Gate

Roman (”tänker inte kommentera aktualiteter kring honom...”) Polanskis The ninth gate (1999) är en film som jag gillar lite mer än den förtjänar. Ibland får jag för mig att det kan finnas ett glapp mellan vad man tycker är en ”riktigt bra film” och ”en favoritfilm”. The ninth gate är ett perfekt exempel på detta fenomen: Jag gillar den väldigt mycket men tänker inte försvara den till varje pris eller påstå att det är en av de bästa filmerna som gjorts under ett visst årtionde eller dylikt.

Filmens främsta företräde är stämningen. Jag hatar begreppet ”mysrysare” men det är precis vad The ninth gate är. Det är något totalt oemotståndligt med Johnny Depp som skum bokhandlare som drar runt i Europa med uppdraget att bestämma äktheten av några böcker som påstås ha Djävulen själv som medförfattare. Polanski lyckas hålla både spänningen och mysterierna högst levande trots vissa tramsiga inslag. Plus att det är kul att se något där samlandet och samlingar har en så central roll. Som filmsamlare m.m. är det oemotståndligt när sånt lyfts fram.

Vad som är mindre kul är dock den här (amerikanska) Blu-ray utgåvan. Nog för att filmen har en mjuk look och att den inte ska jämföras med nyare knivskarpa produktioner. Men det här ser ut som DVD. Inte hela tiden men på tok för ofta. Dessutom ingår inget nytt extramaterial utan det som medföljer är i princip en sån där amerikansk infomercial som innebär hjärtattack om man ser mer än 15 sekunder samt det iofs. informativa (men gamla) kommentarspåret med Polanski.

Dålig utgåva av en riktigt bra film.

:-)


För så här ser min fem år gamla special edition på DVD ut. Samma innehåll, sämre bild, bra mycket snyggare förpackning:

No Country for Old Men

När jag såg No country for old men (2007) senast beklagade jag mig över att den inte fanns i Blu-ray. Nu är detta bekymmer dock förbi.

Vilket jag är väldigt glad över för herre vad vackert fotad den är! Bildkvaliteten är sylvass! Och filmen är fortfarande fantastisk! Är det 2007-års bästa film vilket Oscarsjuryn tyckte? Är inte helt säker på det men faktiskt, kanske det?

(Tyvärr består extramaterialet endast av några rätt dåligt producerade minidokumentärer men det är mest en parentes.)

:-D