Tora! Tora! Tora! - extended japanese cut

Har faktiskt inte sett Tora! Tora! Tora! (1971) förut. Precis som med The longest day handlar det om en riktig storfilm där händelserna skildras från flera olika perspektiv. Faktum är att de japanska sekvenserna skulle regisseras av självaste Akira Kurosawa men han fick sparken pga. samarbetsproblem.

Filmen skildrar förspelet till och utförandet av attacken mot Pearl Harbor. Jag tjatar men det behöver inte vara mer komplicerat än så. Varför görs inte såna här filmer längre? Det är oerhört fängslande och det som sticker ut mest är användandet av riktiga flygplan. Man förstår att det var en av de dyraste filmerna som gjorts för dom har verkligen inte sparat på krutet!

Extramaterialet består av ett kommentarspår med regissören och en filmvetare. Dessutom medföljer ett gäng långa dokumentärer som tyvärr verkar vara gjorda för amerikansk tv vilket aldrig blir lyckat. Men dom ger ändå en mycket bra översikt över filmens tillkomst.

:-)

True Grit

Brukar gnälla på att Discshops bonusprogram är en skymf mot oss som lägger ut lite för mycket pengar. Men det här var bra! Förhandsvisning av bröderna Coens nya, en bonuscheck samt True grit från 1969 på DVD i ett paket.

Så, nog med reklam. Efter den deprimerade A serious man är det nu åter dags för en lite mer komisk Coen. Vilket jag inte nödvändigtvis är helt förtjust i. Och till en början hade jag lite svårt för anslaget i True grit (2010). Men filmen har det där speciella och rollprestationerna är så strålande att det upphör att vara ett problem. Efter att ha såsat lite i början vänder filmen ungefär halvvägs in och det som återstår är oerhört fängslande!

Jag nämnde strålande rollprestationer och det är det genomgående. Och angående att alla säger att den unga debutanten Hailee Steinfeld stjäl showen kan jag bekräfta att så är fallet. En framtida stjärna är född.

True grit tillhör inte Coens bästa men inte heller deras sämsta utan är en medelmåttig Coen. Vilket är ett gott betyg.

:-)

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

I samband med att jag sammanställde topp-10 på 00-talet såg jag om den fantastiska Eternal sunshine of the spotless mind (2004) som enligt min mening alltså platsar på den listan. ”It works on so many levels” är en sån trist klyscha. Men det stämmer ju här! I grund och botten finns en otroligt bitterljuv historia om falnande kärlek. Det eländiga när en relation faller sönder, om det smärtsamma att minnas och att vilja glömma och att behöva gå vidare. Samspelet mellan Jim Carrey och Kate Winslet är helt makalöst! Jag gillar inte Carrey men här sköter han sig väldigt bra.

Nog har det gjorts fler filmer på temat men det är här som Eternal sunshine of the spotless mind sticker ut. Den är samtidigt himla smart och speciell. Det är väl lite tjatigt att alla tycker att manusförfattaren Charlie Kaufmann är ett geni men det beror ju på att han ÄR det. Berättelsen sätter verkligen igång tankeprocesser hos tittaren. Sen skadar det ju inte att Michel Gondry är en så innovativ filmskapare. Eternal sunshine of the spotless mind är verkligen en film som utnyttjar mediet maximalt.

På denna (gamla) DVD medföljer ett intressant kommentarspår med Kaufman och Godry, några bortklippta scener samt ett par korta dokumentärer. Filmen har givits ut på HD-DVD samt på Blu-ray i Japan, men inte i USA eller Europa. Märkligt men jag antar att det innebär att den kommer släppas här förr eller senare? Sen kan jag inte låta bli att gnälla på det gräsliga omslaget. Fruktansvärt! Ja, Jim Carrey var (är?) en megastjärna så jag fattar att man försöker att sälja filmen på det. Men ändå, snälla... Fy vad fult det är...

Men låt inte det gå ut över den fullständigt briljanta filmen!

:-D

The Pacific

Ända sen jag hörde talas om ”uppföljaren” till Band of brothers har jag suktat. Och nu har jag tagit mig igenom The Pacific (2010)! Till en början kände jag att jag inte riktigt kom in i serien. Det var väldigt snyggt och striderna var välgjorda men det var något som saknades. Man fastnade inte för karaktärerna så som man gjorde i Band of brothers. Ett faktum som både ändras samtidigt som det kvarstår serien igenom.

Runt det femte avsnittet började jag nämligen att sjunka djupare och djupare in i The Pacific och när det sista, tionde, avsnittet var över var jag väldigt imponerad! Andra halvan av serien är grymt intensiv och medryckande. Samtidigt kvarstod känslan av att man inte riktigt gillar karaktärerna, vilket faktiskt är väldigt bra! Folk som tvingas existera under så vidriga förhållanden tenderar inte att framstå som sympatiska. De smutsiga marinkårssoldaterna utgör en kontrast med de mer hjältemodiga och rättrådiga fallskärmsjägarna i Band of brothers. Och även om det är en förenkling utgör det en snygg illustration av de olika amerikanska erfarenheterna i Europa kontra Stilla havet. I sista avsnittet konstaterar en soldat som stridit i Europa att: ”Vi fick i alla fall två dagar i Paris. Vad fan fick ni, malaria och dysenteri?”

The Pacific är faktiskt häpnadsväckande grisig. Stridsscenerna tillhör de mest brutala och verklighetstrogna jag sett. Man utgår från Band of brothers och vrider upp nivån ytterligare ett steg. Där det i Band of brothers var kul att få följa ett förband från kompanibefälsnivå är det här intressant att få följa soldater i kulsprute- resp. granatkastarplutoner vilket inte tillhör vanligheterna, konstaterar jag lite nördigt.

Som sagt, The Pacific tog sig och jag är ruggigt imponerad. Både av den psykologiska skildringen och den fysiska skildringen av kriget. Och det skadar inte att bildkvaliteten överlag är helt sinnessjukt bra! Sylvass! Är redan sugen på att se om serien.

Extramaterialet består av några dokumentärer, dels om inspelningen, dels om de verkliga personer som porträtteras i serien. Den sistnämnda var väldigt intressant.

Det finns dock en negativ sak med den här utgåvan. En sak som till och med har fått medieuppmärksamhet på grund av dess monumentala uselhet: Textningen. Personen som textat kan nämligen ingenting om militära begrepp och det hela är fullständigt parodiskt. Det kanske inte är så lätt kanske någon invänder men det är inte mitt problem. Jag har betalat för filmerna och för textningen och då är det inte ok med upprepade grova fel. Punkt!

:-D

Nåt i kikaren

Club Kalkon har haft ännu en sammankomst. Filmen ifråga, Mongolpiparen (2004), bytte namn till Nåt i kikaren när den släpptes på DVD. Ärligt talat, säger inte det precis ALLT?

Två olyckliga par. Mannen från det ena och kvinnan från det andra åker till Gotland. Där befinner dom sig i ett hus och de skriker och bråkar konstant. Poängen ska vara att dom är genuint olyckliga i sina officiella relationer men filmen gör inget för att åskådliggöra detta. Mitt i detta spelar Vanna Rosenberg en häxa som sticker nålar i en voodoo-figur föreställande hennes pojkvän och... äh jag orkar inte... Ibland kan det roligaste som finns vara att skriva en rejäl sågning. Men Mongolpiparen (syftande på en fågel, som killen måste skåda så att han kommer upp i 300-klubben för fågelskådare) är så galet usel och genomtråkig att jag inte orkar. Bland det sämsta jag sett.

Jag måste bara ställa en fråga: Den marknadsförs som en komedi. Men... jag ser ingen humor. Mongolpiparen innehåller knappt ens några (misslyckade) skämt. Obegripligt! Man undrar om någon som varit med och jobbat med den här filmen känner att det kunde blivit helt ok? Jag kan nämligen inte se det, till skillnad från andra filmer där man liksom kan peka på vad som gick snett.

:-=

An Education

Nähä, ibland bara vill det sig inte. An education (2009) är en sådan film. Det ska vara drama och det är England men det känns bara som en fånig romantisk komedi. I alla fall de första 18 minuterna, sen stängde jag av. Det är lite konstigt det där, att jag verkligen kan se usel film som jag kan tycka illa om av så många olika skäl. Men en film som den här som säkert inte är så dålig klarar jag bara inte av.

Men jag hann notera att Carey Mulligan som i Wall street – money never sleeps var superträig och kändes helt felcastad där här visar att hon är en skådespelerska med talang.

Bigger Stronger Faster

Bigger stronger faster är en dokumentär från 2008 av Chris Bell som utforskar (manlig) kroppsfixering, styrketräning, steroider osv. Bell som själv tidigare använt steroider gör ett nedslag i sin egen vardag och intervjuar sina bröder varav en sysslar med styrkelyft och den andre vill bli en pro-wrestler. Båda nyttjar steroider till och från.

På ett populärvetenskapligt vis redogörs för steroidernas historia samt hur det hänger ihop med bodybuildingexplosionen med ikoner som Arnold m.fl. Bilden av elitidrott som förmedlas är minst sagt deprimerande. Alla verkar fuska mer eller mindre och bara få åker dit. Men sen vänder perspektiven: Hur farligt är steroider egentligen? Det finns inga ordentliga studier (heter det så på svenska?).

Däremot är den största användningen av steroider i medicinskt syfte och därför helt laglig. Och kanske än viktigare: Det är ju tillåtet att ägna sig åt en massa saker som kan vara farligt för en individs hälsa men det betyder inte att företeelsen i sig är förbjuden. För det tredje: Just när det gäller elitidrott är synen på fusk en smula hycklande. T.ex. är det ju tillåtet för en golfspelare att operera ögonen för att få bättre syn. Varför räknas inte det som fusk?

Filmen låter alla sidor komma till tals och fastslår inte vad som är rätt och vad som är fel. Även om den mer pekar på hycklande än ev. risker. Vilket känns lite fräscht, om det nu är rätt ord? Att få lite nytt perspektiv på en fråga man kanske inte tänkt igenom så noga är nog bara nyttigt. Och dessutom får man här ett rätt rörande familjeporträtt på köpet.

:-)

Topp-10 - 00-talet

Efter ett intro och sedan tio bubblare är det nu dags! Här har vi dom, mina tio favoritfilmer från det förra decenniet!


Children of Men (2006)


Framtidsvisionen som skildras i Children of men är oerhört effektiv men tyvärr väldigt dyster. Men det intressanta med filmen är blandningen av det dystopiska med det hoppfulla. Dessutom är fotot helt otroligt läckert och innovativt. En av de bättre sci-fi på väldigt länge.


The Dark Knight (2008)


Batman begins var bara en försmak om vad man kan göra med Batman på film och i The dark knight realiseras konceptet fullt ut. Känslan av maktlöshet och undergång är total. Och Jokern är en av historiens bästa filmskurkar. En oerhört mäktig film.


Donnie Darko (2001)


Man skulle kunna tro att det är svårt för en film att framgångsrikt lyckas innehålla: Familjesatir, tonårsångest, satir över tv-evangelister. Samtidigt som det rör sig om en effektivt obehaglig thriller. Samtidigt som filmen innehåller tidsresor och andra metafysiska fenomen. Dessutom är den läckert fotad och har fantastisk musik. Donnie Darko lyckas faktiskt förena allt detta till en fullständigt obeskrivlig upplevelse.


Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)


Har det någonsin gjorts en mer bitterljuv film om falnande kärlek? Samspelet mellan Carrey och Winslet är fullständigt fenomenalt. En sylvass skildring av hopplösheten som infinner sig när en relation faller samman. Eller? Finns det hopp? Väldigt gripande.


The Lord of the Rings

The Fellowship of the Ring (2001)



The Two Towers (2002)



The Return of the King (2003)


Hur det gick till när en splatterregissör från Nya Zeeland fick världens hittills största filmbudget att leka med framstår fortfarande som obegripligt? Att Peter Jackson sen lyckas att ro det enorma projektet i hamn, att han gör fantastiska filmer av den ”ofilmbara” The Lord of the Rings är det bara att lyfta på hatten åt. En verkligt otrolig insats och för mig är det den viktigaste filmhändelsen förra decenniet! Det bör tilläggas att det är de förlängda versionerna som gäller.


The Royal Tenenbaums (2001)


Wes Andersson lär nog aldrig lyckas trumfa sitt stilistiska mästerverk The Royal Tenenbaums. Det är fullständigt skruvat, väldigt roligt, oerhört snyggt samtidigt som det råder en svårbeskrivlig känsla av vemod. Den perfekta rollbesättningen hjälper till att skapa en fullständigt unik känsla.


Der Untergang (2004)


Den tyska filmen om Hitler och hans närmaste under Tredje rikets sista dagar är en fullständigt omskakande och kompromisslös skildring. Den otroligt brutala och realistiska skildringen känns 100% sann vilket gör allt så mycket värre. Och Bruno Gantz ÄR Adolf Hitler. Ingen har eller kommer kunna spela honom mer exakt.


Watchmen (2009)


Det är faktiskt orimligt att Zack Snyder lyckades med en filmatisering av Alan Moores mästerverk Watchmen. Men det gjorde han! Watchmen innehåller oerhört smart skildring av vigilantism, om vad fenomenet kan få för konsekvenser. Men filmen rör sig även på högre plan och ställer den moralfilosofiska frågan om ändamål som helgar medel på sin spets. Watchmen är en fullständigt underskattad film som gått allt för många förbi. Den förlängda versionen alltså.

Topp-10 - 00-talet - bubblarna

Efter introt är det nu dags för de näst bästa. Bubblarna, tio fantastiska filmer som tyvärr inte får plats på topp-10.


American Psycho (2000)


Eftersom jag inte läst förlagan har jag ingen möjlighet att bli irriterad. För mig är American psycho en i närmaste perfekt film. En film som lyckas med konststycket att framgångsrikt vara både satirisk, humoristisk, obehaglig och estetiskt vacker. En av de bästa seriemördarfilmer som gjorts.


Batman Begins (2005)


Efter att ha levt ett liv med återkommande besvikelser visade Chris Nolan att det faktiskt går att göra bra superhjältefilm. Filmen är inte realistisk men den äger rum i en värld som känns verklig, en värld att ta på allvar. Det i kombination med en helt suverän rollbesättning gör Batman begins till en milstolpe.


Borat (2006)


Komedier är egentligen inget för mig. Men ingenting det förra årtiondet har fått mig att skratta så mycket som jag gjorde åt Borat!. Sasha Baron Cohen ÄR ett geni! Dels när det gäller hans uppslag och dels när det gäller hans improvisationsförmåga. Borat får en att skratta åt andras fördomar men även lika mycket åt sina egna.


Ghost World (2001)


Tänk om man hade haft möjlighet att få se Ghost world när man slutade gymnasiet. Har det nånsin skildrats vassare vad det innebär att lämna skolvärlden och ta de första stapplande stegen in i livet som ung vuxen? Om alla fallgropar på vägen? Otroligt välspelat, roligt och framförallt dryper filmen av en pricksäker satir.


Miami Vice (2006)


Varje årtionde verkar ha en film som jag tycker mycket bättre om än vad den rimligen förtjänar. Under 00-talet handlar det om Miami vice. Orsaken till det är att Michael Manns stilistiska kriminaldrama är sprängfyllt med känsla. Fotot, miljöerna, attityden och att allt ändå är grundmurat i verkligheten. Det handlar inte om en film som säger något om något utan bara om en oemotståndlig atmosfär.


Mulholland Drive (2001)


Mullholland drive är väl inte en direkt insmickrande film när det gäller tydlighet... Efter att ha sett den ett antal gånger är jag inte riktigt säker på vad det är som sker? Vad filmen dock har är en stämning som är så tät att man kan ta på den. På samma gång genuint obehaglig och sensuell. Det räcker med att bara tänka på Mulholland drive för att få en klump i magen.


Munich (2005)


Munich är en perfekt thriller. Eftersom den baseras på verkliga händelser får den en annan struktur än vad en påhittad thriller får. Skeendena blir lite tjatiga och upprepade och det inträffar till synes obegripliga misstag. Och på grund av känslan av att allt kan hända sugs man in fullständigt och kan för en gångs skull få den där känslan av att sitta på nålar.


No Country for Old Men (2007)


En enkel berättelse kan bli hur intressant som helst om den är väl utförd. Ta väskan, försök att komma undan mördaren. Oerhört tajt thriller med makalöst foto. Och Chigurh som är en av historiens bästa filmskurkar.


Sin city (2005)


Sin city har beskyllts för att bara vara yta och sakna innehåll. Det är en rättvis beskyllning. Men vilken yta! Är man beredd att ta del av Frank Millers noir-splatter är Sin city en perfekt film som fullständigt knockade mig första gången jag såg den.


The Wrestler (2008)


Filmen som fick mig att efter 15 år återuppta mitt intresse för den i allas ögon obegripliga underhållningsformen wrestling. The wrestler lyckas ge lite klarhet i vad som pågår bakom kulisserna i denna extremt märkliga värld. Och Mickey Rourke gör verkligen sitt livs roll, i princip gör han ju rollen som sig själv. Det gör fysiskt ont att beskåda.

Topp-10 - 00-talet - intro

För drygt ett år sen dök det upp en massa listor över det nyss utgångna decenniets bästa filmer. Jag hade själv för avsikt att upprätta en sådan lista men kände att jag behövde ytterligare ett år på mig. Dels för att hinna se ett gäng filmer från 2009, dels för att hinna ikapp med ett gäng äldre filmer som jag kände att jag behövde se eller se om.

Egentligen är det ju omöjligt att knåpa ihop en sån här lista. Hur ska man kunna jämföra? Vad då ”bästa”? Och tänk på alla filmer man missat. Det låter sig inte göras. Men om man inser att det är subjektivt, är icke heltäckande och mest är kul. Ja, då är det just det: En kul grej!

Jag kommer att presentera mina favoriter i två steg. Först de tio filmer som inte kom med, de s.k. bubblarna. Sen mina tio favoriter. Inte inbördes rankade utan i bokstavsordning. Men jag kan ju börja med att nämna några titlar som tyvärr inte platsar bland dessa tjugo filmer, något som gör mig en smula bedrövad. Jag syftar på titlar såsom 21 gram, Babel, Cidade de dues, Collateral, I heart Huckabees, Inglourious basterds, Kill Bill, Lady vengeance, Låt den rätte komma in, Pusher 2 & 3, Sideways, The Squid and the whale, There will be blood, United 93, Waltz with Bashir, Zodiac...

Framöver kommer superlativen att hagla och visst blir det lätt lite tjatigt, visst är det mycket roligare att såga, jag vet. Men hylla det som hyllas bör!

Wall Street - Money Never Sleeps

Originalet, Wall street, från 1987 är ju en klassiker som låg helt rätt i tiden. I efterdyningarna av den senaste finanskrisen tyckte Oliver Stone att det var en bra idé att åter släppa lös Gordon Gekko.

Med ett vettigt manus hade Wall street - money never sleeps (2010) kanske fungerat? Men det här... Det är tråkigt, det är tråkigt, det är tråkigt och så blir det riktigt dåligt. Den vedervärdiga slutscenen bara måste vara en omskrivning i sista sekund för jag kan inte tänka mig att man ursprungligen tänkt att det hela skulle sluta på det viset?

Man serveras lite läckra vyer över New York, får grundkurs 1A i hur en finansiell bubbla kan uppstå samt en som vanligt bra prestation av Josh Brolin. Michael Douglas gör väl sitt men han saknar verkligen den glöd han hade förra gången. Sen stör jag mig som vanligt på Shia LaBeouf.

Filmen ser dock bra ut. På köpversionen ingår visst ett kommentarspår och några dokumentärer. Vet inte om detta även gäller hyrversionen? Jag orkade inte ens kolla.

:-(

City of Life and Death

Tänkte att jag inför resan till Japan ska ladda med lite japansk film. Noterade City of life and death (2009) i hyrhyllan. Men omslaget till trots visade den sig vara kinesisk, inte japansk… För övrigt ett gräsligt och i det närmaste ovärdigt omslag (slänger på en bioaffisch som ger en bättre bild av filmen).

Hur som helst. Man brukar få höra att andra världskriget började 1939 men allt handlar om perspektiv. Frågar man en ryss så började det 1941. Och frågar man en japan kan svaret bli 1937. City of life and death utspelas just 1937 och behandlar den obeskrivligt gräsliga massakern i Nanjing. Till en början är det lite svårt att hänga med i turerna, att begripa vem som är vem? Men det tar sig. Filmen är oerhört tragisk, späckad med gripande scener. Samtidigt som den är väldigt mäktig. Får känslan av vad som förr kallades för ”storfilm”, ett fenomen som i väst verkar vara dött?

Den svartvita bildskärpan är skarp och ljudet är maffigt. Extramaterial ingår dock inte. Sen vet jag inte om det är min blu-ray spelare som är problemet men det här är en sån film där man inte ser hur lång tid som har förflutit. Väldigt irriterande.

:-)

Alien - Anthology

Här är den främsta anledningen till bristen på inlägg på den här bloggen i slutet på förra året. Herre vilken tid det tagit att ta sig igenom denna lilla sak! Fyra filmer, fem kommentarspår. Och utöver det 26 timmars bonusmaterial!

Den gamla DVD-boxen, Alien Quadrilogy från 2003 var länge enligt min mening den antagligen bästa boxen någonsin. Två versioner av varje film och ett ton oerhört välproducerat extramaterial gjorde att boxen förtjänade den utmärkelsen. När det nu släpps en box i blu-ray känns det skönt att konstatera att den är bättre. Det är HD plus att allt material från den förra ingår.


Alien

Alien (1979) är avgjort den främsta filmen av de fyra. Vilket jag ju redan visste. När jag och MA såg de första filmerna i hans källare, i tidiga tonåren, föredrog jag dock uppföljaren. Vilket jag med perspektiv verkligen kan förstå, mer om det längre fram. Men man åldras och blir klokare och nu framstår Ridley Scotts pärla som ett rent mästerverk.

Alien är egentligen en perfekt b-skräckis! Monster smiter ombord på skeppet, monster dödar besättningen en för en och så en slutlig uppgörelse med monstret. Så enkelt som det kan bli. Men det banala upplägget utgör i sig inget problem så länge utförandet är skickligt. Vilket det är. Tempot och spänningen är perfekt avvägda. Och designen... Det finns inget jag kan säga om Gigers design av monstret i dess olika stadier som inte redan är sagt. Genialitet i sin renaste form!

Vilken version är då bäst? Originalet eller 2003 års director’s cut, där Ridley klippt bort fem minuter och lagt till fyra? Jag föredrar originalet och ser ingen poäng med lite småändringar. Och den mest spektakulära nya scenen, den där Ripley hittar Dallas känns malplacerad.

Trevligt med en riktigt skarp bild! Kul att upptäcka nya detaljer i en film jag sett många gånger. Dessutom ingår två kommentarspår, ett med bara Ridley Scott och ett ihopklippt med en massa röster).

:-D


Aliens

Som jag nämnde. I tidiga tonåren var Aliens (1986) min favoritfilm. Inte så konstigt kanske? Den blandade skräck med krig och var betydligt mer svulstig än originalet. Och dom där marinkårssoldaterna som jag idag tycker är pinsamma och som drar ner kvaliteten tyckte jag då var übercoola!

James Camerons actionfylla film skiljer sig mycket från originalet i stil. Men faktum är att även den här filmen är oerhörd välbalanserad! När jag nu ser om den blev jag nästan förvånad över hur tajt hela slutet är, hur allt flyter på i en perfekt hastighet! Sen är rekvisitan och designen fortfarande helt makalösa. Aliens är verkligen en visuell njutning!

Det som gör den lite extra intressant är den feminina vinkeln. I slutet handlar det om tre ”kvinnor”. Kvinnan, flickan och drottningen!

Vilken version är att föredra? Det roliga med Aliens special edition är att det var den första special edition jag hörde talas om. Fenomenet är ju rätt vanligt nu men då, 1990 var det väldigt ovanligt. Och såklart väldigt coolt. Om jag minns rätt hade JS köpt den på VHS i England? Hur som helst. Jag tycker att den längre special edition är att föredra. De nya scenerna är inte nödvändiga men det tillför ändå ytterligare en dimension. MEN! Om någon skulle se Aliens för första gången skulle rekommendera originalversionen. En stor del av behållningen är att inte veta vad som väntar på kolonin, något som spoilas i special edition.

Annars, återigen är det kul med en riktigt vass bildkvalitet. Ett kommentarspår finns här också. Möjligen är jag lite, lite för generös med betyget... Men nostalgi, designen och tempot avgör!

:-D


Alien 3

Av alla filmer var nog Alien 3 den jag var mest sugen på att se om nu. David Finchers Alien 3 (1992) möttes inte av någon större entusiasm när den släpptes. Varken av mig eller många andra. (För övrigt är jag rätt säker på att det här var den första filmen med en åldersgräns på 15 år som jag såg på bio!) Den var för konstig, den påminde varken om Alien eller Aliens. Det var inte en film man ville se om.

När sen den s.k. ”assembly cut” av filmen släpptes i och med Alian Quadrilogy vände allt. Det var en längre och tidigare version som på avgörande punkter skiljde sig från den som senare släpptes på bio. Alien 3 fick upprättelse i och med denna version. Samt även med hjälp av all fakta som framkom om vilket totalt kaos som rådde på inspelningen. Även om Fincher inte vill ha något att göra med Alien 3 igen förtjänar även han upprättelse. Men frågan var om den nya versionen av Alien 3 verkligen är en riktigt bra film eller om det var kontrasten mot den tidigare som hade gjort mig överdrivet positiv? Det var för att ta reda på det som jag såg fram emot att se om den.

Svaret är att Alien 3 är en bra film! Men den lider fortfarande av ett antal skavanker och det är inte en fantastisk film. Den står sig inte mot de två första. Jag gillar de religiösa övertonerna som finns i många av de nya scenerna. Det gör Alien 3 lite speciell gentemot de övriga filmerna. Och att monstret kommer ut ur en oxe istället för en hund känns coolt. Över huvud taget är det en rätt äcklig film, äcklig på ett mer Fincher-aktigt vis än på det där mysrysiga Cameron-viset. Men jag gillar Alien 3, filmen har absolut många bra stunder. Har man bara sett bioversionen är det obligatoriskt att se den här.

Bildkvaliteten är tyvärr inte lika imponerande som på de första filmerna. Även om det ser helt ok ut. Kommentarspåret är inget vidare. Tyvärr medverkar inte Fincher och dessutom ges lite väl mycket tid åt en rätt träig ljussättare.

:-)


Alien – Resurrection

Oj! Alien – Resurrection, vad ska man säga om den? Jag minns att jag såg den bio när den kom, 1997. Var inte lika mycket inne på Alien då längre men hoppades att den skulle överglänsa den förra filmen. Och dessutom var jag extra taggad då min favorit Winona Ryder skulle medverka. Minns att jag tyckte att filmen var väldigt konstig, att jag inte känslomässigt tog in den. Samtidigt som den innehöll ett antal mycket märkliga och obehagliga sekvenser. Vilket väl är ungefär vad jag fortfarande tycker.

Den fjärde filmen är verkligen totalt onödig. Och det där med att Ripley är med trots vad som händer i slutet på den tredje är helt i nivå med Bobby Ewing-drömmen i Dallas när det gäller krystade lösningar. Galet korkat. Jag har förståelse för de som inte pallar med filmen på grund av detta. Och jag har full förståelse för de som inte klarar av filmen pga. att den fullständigt flippar ur på slutet.

Man kan som sagt lätt argumentera för varför filmen är fullständigt poänglös. Men man måste samtidigt erkänna att Jean-Pierre Jeunet i alla fall inte levererar en tråkig kopia utan han kör verkligen sin grej och tar berättelsen i en helt ny riktning. Det hela känns väldigt mycket Jeunet och samtidigt väldigt lite Ridley Scott...

Även den fjärde filmen är i två olika versioner. Jeunet påpekar i en introduktion till den förlängda director’s cut att det namnet egentligen är missvisande. Att det egentligen är den filmen som gick upp på bio som borde kallas director’s cut, vilket han har rätt i. Den förlängda versionen har en förlängd öppning samt slutscen. Precis som med den tredje filmen är bildkvaliteten något sämre om man jämför med de två första.

:-I


Extramaterialet är det som verkligen knäcker en. Utöver fem kommentarspår ingår alltså dokumentärer och annat med en speltid på 26 timmar... Av dessa utgörs 12 timmar av den fenomenala dokumentären The Beast within – Making Alien. Vilken måste vara den mest utförliga och intressanta filmdokumentären jag sett. (Det står mellan den och dokumentärerna till de förlänga versionerna av Lord of the Rings.) Det som gör den så intressant är att man får så många röster och olika perspektiv. Alla är inte överens, precis som i verkligheten.

Sen återstår alltså 14 timmar av diverse olika dokumentärer av skiftande kvalitet, av bortklippta scener, av annat smått och gott. Har i princip tagit mig igenom allt. Det enda tråkiga är att det inte medföljer så mycket nytt.

Måste förresten nämna något om förpackningen. En tajt liten sak med en facehugger i vitt som sticker ut. Riktigt snyggt! Men faktum är att detta är snikversionen för det släpptes även i en dyr lyxigare variant i form av ett ägg. Vad har hänt??? Har jag blivit snål, blivit sansad? Absolut inte. Det var bara så att jag inte riktigt gillade äggvarianten samtidigt som jag verkligen gillade den här. Så kan det gå!

Det har varit en oerhört rolig och utmattande resa att återbesöka Alien-filmerna! Är man ett fan bör man göra en sån här pilgrimsresa åtminstone en gång i sitt liv. Orkar man inte är minimikravet de första filmerna samt The Beast within. Alien Quadrilogy får härmed anses besegrad. The King is dead, long live the King!