Shame

I Shame (2011) spelar Michael Fassbender en sexmissbrukare med psykopatiska drag. Han får ofrivilligt besök av sin struliga syster (Carey Mulligan) vilket rubbar hans cirklar. Kaos utbryter.

Närvaro är ett nyckelord. Scenerna är enormt påtagliga, långa, utdragna, mycket närgångna. Mycket sex. Ingånget. Antar att poängen är att skapa en intensiv närvaro. Och det lyckas Shame med! Den är framgångsrikt obehaglig. Utdragna scener är i sig inget problem för mig. Här känns det dock som att man dragit ut lite väl på dom bara... bara för att. Och det där med sexmissbruket ska säkert säga något om vår tid och det gör det säkert men jag vet inte. Jag får aldrig känslan av att det är så angeläget. Välspelat med oangeläget får sammanfattningen lyda.

:-I

Hugo

Jag har svårt för filmer som ska tilltala både barn och vuxna. Eller, om ett barn tilltalas av en vuxenfilm är det väl ok men film riktad till barn som ska tilltala även vuxna är problematiskt för mig, ekvationen går liksom inte ihop. Så jag blev väldigt skeptisk när jag hörde talas om Scorseses Hugo (2011). Jag var noll sugen men hyrde ändå för Scorsese är ju ändå Scorsese.

Vilket jag såhär i efterhand är väldigt nöjd med att jag gjorde! Visst, man får stå ut med lite lillgamla barn, lite putslustigt dratta på rumpan och några moralkakor. Att jag står ut med just dessa fenomen säger nog en del om vilka kvaliteter som Hugo ändå besitter. Visuellt är det nämligen en fullständig triumf! Det är svårt att beskriva. ”Välgjorda specialeffekter” är ett så intetsägande begrepp. Jag sitter möjligen och tänker på en slags blandning mellan Baron Münchhausens äventyr och Amelie från Montmartre. Visuellt alltså. Scorsese har verkligen fångat en fantastiskt vacker bild av centralstationen i Paris för en sisådär 100 år sen.

Sen har han även på ett förtjänstfullt sätt vävt in Georges Méliès magiska filmskapande i filmen. Den franske regissören som de flesta som är intresserade av filmhistoria är bekant med på grund av sekvensen med rymdskeppet som skjuts upp och fastnar i Mångubben från kortfilmen Le Voyage dans la lune. Faktum är att Hugo är gjord som en hyllning till stumfilmen och de första experimenten med fantastiska specialeffekter.

Bonusmaterialet består av dokumentärer på totalt en timme. Intervjuerna med de lillgamla barnen är vidriga. Men dokumentären om Méliès samt fenomenet automatons (som inte verkar ha något bra ord på svenska) var oerhört intressanta inblickar i nya eller rättare sagt gamla världar.

:-)

Järnladyn

The Iron Lady (2011) (sv. ”Järnladyn”) har fått mycket skit för att ha fel fokus. Den kritiken är berättigad. Men jag kan ha förståelse för att man valde det stilgreppet. Margret Thatcher är så kontroversiell att det hade blivit knepigt med en mer traditionell biografisk film. Jag tycker inte att det är fel att filmen följer en dement Thatcher på ålderns höst som kommer i samspråk med sin döda man. Det är inte formen det är fel på, det är utförandet. Hennes man spelar helt plötsligt en på tok för stor roll vilket bidrar till det här med att fokus hamnar fel. Thatcher var en av de viktigaste figurerna under det kalla kriget, den första kvinnliga premiärministern i Västeuropa, en otroligt kontroversiell figur. Vem bryr sig om hennes man? Hur tänkte dom där?

Meryl Streep gör så gott hon kan och faktum är att till skillnad från i J. Edgar så ser faktiskt make-up effekten helt ok ut. Runt omkring henne är det dock stundtals farsartad nivå på skådespeleriet. Oerhört irriterande. Det som räddar filmen från totalt magplask är att den faktiskt innehåller några bra scener samt att den lyckas få en tillräckligt nyfiken på att läsa på mer om Järnladyns liv och gärning.

Hade inte utrymme eller lust att se extramaterialet.

:-(

Annie Hall

Det fanns mer tid så MA och jag såg även Annie Hall (1977). Vilken jag inte kommenterar mer än det jag redan sagt om versionen på DVD. Dock kul att se denna klassiker i HD!

Vad gäller uppfattning om utgåvan i sig lämnar jag samma förbehåll som med The Raid – Redemption.

:-D

The Raid - Redemption

The Raid – Redemption (2011) är högst sannolikt den första indonesiska film jag sett. SWAT-team ska in i en byggnad och gripa en gangster. Något går snett och resten av filmen handlar om deras försök att överleva. Man kan inte klandra filmen för att vara förutsägbar, däremot är den väldigt enformig. Det är våld, våld och mer våld. I alla former men med betoning på koreograferad kampsport. Väldigt imponerande utfört alltså... men rätt tjatigt i längden. Är man ett fan av genren asiatiskt övervåld är det här dock en utmärkt film!

Angående utgåvan kan jag inte kommentera så mycket då jag såg en nedladdad version hos MA.

:-I

John Carter

Omslaget till John Carter (2012) ser extremt barnsligt ut. Men jag utger ju mig för att vara något slags fan av sci-fi och det i kombination med att den faktiskt fått rätt bra kritik på sina håll gjorde att jag kände att det var någon slags plikt att se filmen.

Storyn bygger på att en officer under det amerikanska inbördeskriget råkar teleporteras till Mars och där dras in i en konflikt som rasar mellan diverse olika grupper. Bl.a. träffar han prinsessan av Mars. Det låter givetvis som världshistoriens mest löjliga story men det finns ett stort men här: Storyn är skriven för 100 år sen. Detta faktum gör inte storyn mer djup men det är ändå ett intressant perspektiv. Den är skriven under en tid då man hade börjat lära sig mer om Mars, när man såg likheten med jorden och det inte alls gick att utesluta att det kunde finnas liv där. Idag har vi små farkoster som åker omkring på ytan till Mars och tar bilder men då hade man observerat vad vissa menade var kanaler på planetens yta. Kanaler grävda av någon form av intelligent liv. Det är utifrån det här perspektivet man ska se John Carter.

Sen är det en väldigt konsekvent värld och specialeffekterna är faktiskt väldigt välgjorda. På minuskontot ligger att det är en tramsig och barnslig historia. Det är ingen tung litteratur som ligger bakom det hela. Men om man vill flyttas till en annan värld och är sugen på något med minsta möjliga tuggmotstånd fungerar John Carter.

Extramaterialet på hyrversionen består av ett par korta dokumentärer. Som lärde mig att man tänkte filma historien vid flera tillfällen sedan den gavs ut för 100 år sen. Samt att Marvel gjorde en serieversion av romanen på 70-talet.

:-I

Carnage

Jag förutsätter att Polanskis senaste, Carnage (2011), är baserad på en teaterpjäs? Filmen utspelas i en lägenhet och innehåller endast fyra skådespelare. Två par varav det ena parets barn har slagit det andra parets. Dom träffas för att diskutera det hela som vuxna och det hela urartar. Det är smart och bitvis ganska roligt. Visst känns det som en pjäs men det gör inget eftersom skådespelarna är så fantastiskt bra! Tyvärr spårar det ur lite väl mycket mot slutet vilket är synd. Om det inte vore för det hade betyget kunnat bli ett högre.

:-I

Avalon

Jag vet inte vad det är med svensk film? Efter åratal av gnällande har jag nu uppskattat Apan, Flickan och Apflickorna (hepp!). Avalon (2011) av debutanten Axel Petersén är helt fantastisk! Magisk! Det är en film som mer än något annat är en stämning, en uppfyllande känsla av total ångest och hopplöshet.

Brost har fått mycket välförtjänt beröm för sin rollprestation som ”Janne”. Festfixare med passerat bäst före datum som ska driva nattklubb i Båstad. Något hemskt inträffar och han spenderar filmen med att försöka hålla huvudet ovanför vattnet. Även om karaktärerna är färgstarka känns dialogen trovärdig. Jag uppfattar det som en oerhört pricksäker satir över en viss typ av människor. Satir över överklassen kanske man skulle tro men det är inte riktigt rättvist. Givetvis finns även den komponenten men det här är något annat. Båstad, business, stekare, övervintrade. Det är något väldigt futtigt och ängsligt över de här människorna. Festfixartyperna.

Jag nämnde ordet ”magisk” och det är förstås pretentiöst. Men kombinationen av skådespelarinsatsen, det närgångna fotot, hur ljud och musik är perfekt integrerad bidrar till något som verkligen känns.

Förutom att Avalon är en fantastiskt bra film håller bildkvaliteten på denna DVD absolut toppklass! Det är oerhört synd att den inte släpps på Blu-ray, men det är nästan förlåtet. Galet bra bild! Det medföljer även två förlängda scener samt ett kommentarspår som tyvärr inte går att lyssna på. Brost må vara bra i filmen men han har ingen aning om hur han ska bete sig här.

:-D

The Dark Knight

Inför The Dark Knight Rises har jag laddat upp med att se om Batman Begins och The Dark Knight på min nya fina TV. I samband med det tyckte jag även att det var en bra idé att plöja boken The Dark Knight.

Det här är väl ingen fantastisk produkt. Alltså, den innehåller några avsnitt om design och dom är ju trevliga och har läckra foton. Största delen av boken upptas dock av filmens manus vilket kanske är lite kul att ha? Lite.

:-I

War Horse

Ok, jag medger att trailern till War Horse (2011) gjorde mig en smula skeptisk. Men sen tänkte jag att har man gjort Saving Private Ryan så har man bevisat att man kan det där med krigsfilm. Dessutom såg jag fram emot att få se en modern skildring av första världskriget med lite större budget.

Vad jag inte hade förstått var att det var en film riktad till 12-åriga hästtjejer. Det handlar alltså om en kille och hans häst. Vilket man kan tycka att trailern förmedlade med jag förstod aldrig att det skulle vara så centralt. Det är en fullständigt ointressant story. Kille dresserar häst, kille blir av med häst, kille vill få tillbaka häst. Dessutom är det sådär supersentimentalt som det kan bli med Spielberg. Givetvis kryddat med lite härlig godhjärtad humor. Dock är det mer ointressant än outhärdligt.

Hur är då stridsscenerna? Jo, dom är mäktiga, det ska erkännas. Man får en kavallerichock samt en del skyttegravskrig. Haken är att filmen har en 11-årsgräns så striderna är tämligen blodfattiga vilket blir totalt poänglöst när man ska skildra denna fruktansvärt blodiga konflikt. (Filmen får dock pluspoäng för att den innehåller en brittisk Mark I tank! Undrar om jag sett det på film förut?)

Bonusmaterialet består av ett outhärdligt rundabordssamtal med några nyckelpersoner i filmteamet. Alla sitter och slickar Spielbergs arsle och slår knut på sig själva när var och en förklarar varför detta är den mest fantastiska berättelse som någonsin skildrats.

:-(

Twixt

 

Coppola har tröttnat på Hollywood och gör numera bara lågbudget. Det får man någonstans acceptera och unna honom att han på ålderns höst gör ett sådant val. Inför att se hans senaste film Twixt (2011) tänkte jag att visst, det är ju lågbudget men det är ju ändå Coppola, mannen bakom Apocalypse Now, Gudfadern (samt Bram Stoker’s Dracula). Hur dåligt skulle det kunna bli? Svaret på den frågan är tyvärr att det blev fullständigt orimligt dåligt.

Och man kan inte skylla på för högt ställda förväntningar. Snarare tvärt om. Efter 20 minuter påpekar Frugan att just för att det är Coppola stänger man inte av utan ger filmen en oförtjänt chans. Och det är också anledningen till att jag såg klart den. Normalt hade jag stängt av efter halva men jag ser det lite som allmänbildning att se och försöka förstå vad som hänt med en av historiens bästa filmregissörer?

Vad handlar filmen om? En alkoholiserad författare ska försöka skriva en bok och fastnar i någon slags drömvärld. Edgar Allen Poe dyker upp. Plus att det är ett mord som måste lösas. Det är alltså någon slags övernaturlig skräckfilm. Haken är att det är så fruktansvärt taffligt utfört. Alla aspekter. Regi, manus, skådespeleri, effekter. En googling avslöjar att Coppola tydligen baserat filmen på en dröm han hade och den spelades in på hans ranch.

Snälla, låt inte Twixt vara Coppolas sista film. Det vore ovärdigt.

:-=