Jag har svårt för filmer som ska tilltala både barn och vuxna. Eller, om ett barn tilltalas av en vuxenfilm är det väl ok men film riktad till barn som ska tilltala även vuxna är problematiskt för mig, ekvationen går liksom inte ihop. Så jag blev väldigt skeptisk när jag hörde talas om Scorseses Hugo (2011). Jag var noll sugen men hyrde ändå för Scorsese är ju ändå Scorsese.
Vilket jag såhär i efterhand är väldigt nöjd med att jag gjorde! Visst, man får stå ut med lite lillgamla barn, lite putslustigt dratta på rumpan och några moralkakor. Att jag står ut med just dessa fenomen säger nog en del om vilka kvaliteter som Hugo ändå besitter. Visuellt är det nämligen en fullständig triumf! Det är svårt att beskriva. ”Välgjorda specialeffekter” är ett så intetsägande begrepp. Jag sitter möjligen och tänker på en slags blandning mellan Baron Münchhausens äventyr och Amelie från Montmartre. Visuellt alltså. Scorsese har verkligen fångat en fantastiskt vacker bild av centralstationen i Paris för en sisådär 100 år sen.
Sen har han även på ett förtjänstfullt sätt vävt in Georges Méliès magiska filmskapande i filmen. Den franske regissören som de flesta som är intresserade av filmhistoria är bekant med på grund av sekvensen med rymdskeppet som skjuts upp och fastnar i Mångubben från kortfilmen Le Voyage dans la lune. Faktum är att Hugo är gjord som en hyllning till stumfilmen och de första experimenten med fantastiska specialeffekter.
Bonusmaterialet består av dokumentärer på totalt en timme. Intervjuerna med de lillgamla barnen är vidriga. Men dokumentären om Méliès samt fenomenet automatons (som inte verkar ha något bra ord på svenska) var oerhört intressanta inblickar i nya eller rättare sagt gamla världar.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar