The Iron Lady (2011) (sv. ”Järnladyn”) har fått mycket skit för att ha fel fokus. Den kritiken är berättigad. Men jag kan ha förståelse för att man valde det stilgreppet. Margret Thatcher är så kontroversiell att det hade blivit knepigt med en mer traditionell biografisk film. Jag tycker inte att det är fel att filmen följer en dement Thatcher på ålderns höst som kommer i samspråk med sin döda man. Det är inte formen det är fel på, det är utförandet. Hennes man spelar helt plötsligt en på tok för stor roll vilket bidrar till det här med att fokus hamnar fel. Thatcher var en av de viktigaste figurerna under det kalla kriget, den första kvinnliga premiärministern i Västeuropa, en otroligt kontroversiell figur. Vem bryr sig om hennes man? Hur tänkte dom där?
Meryl Streep gör så gott hon kan och faktum är att till skillnad från i J. Edgar så ser faktiskt make-up effekten helt ok ut. Runt omkring henne är det dock stundtals farsartad nivå på skådespeleriet. Oerhört irriterande. Det som räddar filmen från totalt magplask är att den faktiskt innehåller några bra scener samt att den lyckas få en tillräckligt nyfiken på att läsa på mer om Järnladyns liv och gärning.
Hade inte utrymme eller lust att se extramaterialet.
:-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar