Screen Actors Guild Award for Outstanding Performance by a Male Actor in a Supporting Role

Så fick då Heath Ledger sin postuma Oscar och världen börjar helt plötsligt dela in sig i två läger: Å ena sidan de blödiga som tycker att detta är det finaste som hänt, å andra sidan de cyniska som menar att han aldrig hade fått den om det inte vore för hans tragiska livsöde.

Så vad ska man tänka om detta? Eftersom vi aldrig kommer att veta om han hade fått utmärkelsen om han varit i livet blir det hela mest en ganska poänglös spekulation. Det går inte att veta något om detta. Vad jag dock som så väl jag kunnat har följt tillblivelsen av filmen vet är hur många superlativ som haglade över Heath och hans gestaltning långt innan den där tragiska dagen, att snacket om en nominering var i omlopp långt innan dom snaskiga spekulationerna drog igång. Vad sen detta säger om utfallet är lika poänglöst att spekulera kring som det där andra. Tycker dock att det kan vara värt att påpeka.

För min egen personliga del konstaterar jag att Heath Ledgers Joker i The Dark Knight var min favoritroll i min favoritfilm från 2008.

Grattis till utmärkelsen!

Sideways

Fortsätter på den inslagna vägen att se om gamla godingar. Tyckte Sideways var skön när jag såg den första gången och jag vill minnas att jag blev väldigt sugen på vin. Inte nödvändigtvis att dricka men att lära mig mer om vinvärlden. Några år senare har jag dock ännu inte utvecklats till någon vinsnobb så uppenbarligen var inspirationen övergående.

Fast frågan är om det kanske är dags nu? För jag har just insett att Sideways är en riktigt, riktigt bra film! Den främsta styrkan ligger i samspelet mellan Paul Giamatti och Thomas Haden Church som är klockrent! Skevheten i vänskapen mellan den slemmiga Jack som raggar på allt som rör sig och den deprimerade vinsnobben Miles är precis så som det ofta kan vara när det gäller vänskap. (Antar förresten att jag inte behöver nämna vem som spelar vilken karaktär...) Det som gör Sideways till något väldigt speciellt är att skildringen av den här vänskapen utspelar sig i vindistrikten, att vinet är ett ständigt närvarande ämne och man som sagt blir väldigt nyfiken på den världen. Möjligen går filmen lite lite över gränsen på slutet med ”bilolyckan” och plånboksincidenten men jag kan ha överseende med det.

Tyvärr är bildkvaliteten inget vidare men jag noterar att filmen kommer på Blu-ray i vår. Extramaterialet består av några bortklippta scener samt en kort och inte särskilt intressant dokumentär. Vad som dock är intressant är att baksidan talar om att det ska ingå ”kommentarer med Paul Giamatti och Thomas Haden Church”. Exakt vad denna formulering betyder kan möjligen diskuteras men i alla fall jag tänkte mig ett kommentarspår med de båda. Det fanns dock inte något sådant på denna skiva men det ingår på icke-nordiska utgåvor av filmen så jag antar att det hela är en miss.

Sideways är faktiskt en riktigt bra film som jag nästan blir sugen på att se om igen. För det är något oemotståndligt med den där miljön.

:-D

Rushmore

Såg Rushmore för ett gäng år sedan och tyckte det var dags för en omtitt. Vad är då Rushmore för något? Wes Anderssons ibland bortglömda film som han gjorde innan The Royal Tenenbaums!

Stilistiskt är det här klassisk Wes Andersson och allt är precis som det ska! Även om jag rankar The Royal Tenenbaums och Life Aquatic högre är det här en lysande film som jag föredrar framför The Darjeeling limited. (Får väl flika in en brasklapp om att jag inte sett Bottle rocket ännu.)

Jason Schwartzman spelar en odräglig besserwissertyp på collage som blir förälskad i sin för honom lite för gamla lärare samtidigt som Bill Murray som även han är lärare råkar ut för samma sak. Filmen skildrar deras uppvaktning av henne samt den fiendskap som växer fram dom emellan. Uppvaktning och svartsjuka är teman som Wes Andersson verkar återkomma till gång på gång i sina filmer och allt är precis så skruvat och roligt som det brukar.

Utgåvan håller väl kanske inte någon vidare kvalitet på det tekniska planet och tyvärr saknas extramaterial.

Men fler borde upptäcka Rushmore. Att (sannolikt) vara Wes Anderssons tredje bästa film är faktiskt inte så illa!

:-)


Alltid kul med jubileum och det här är bloggens 300:e inlägg. Känns som ett litet lyft jämfört med det 200:e och som att det går framåt. Eller nåt.

Royal Rumble 1991 & 1992

Eftersökte ju fler Royal Rumble och efter att ha varit slut i lager trillade den här in på hallmattan. Underhållningen i 1991 och 1992 års shower är intakt. Just den sistnämnda är extra rolig pga. att vinnaren får världsmästartiteln. Ric Flair har just dykt upp i WWF och det är stor humor när Bobby ”The Brain” Heenan som kommentator är totalt oneutral. Han har alltid varit den roligaste managern och jag vet inte hur många gånger under kvällen som han yttrar frasen ”This isn’t fair to Flair!”. Sånt där som bara är kul för den invigde...

:-)

Bära eller brista - cino4

Det har varit mycket prat de senaste åren om den nya 3-D tekniken som ska revolutionera framtidens upplevelse av bio. 3-D har alltid känts rätt ostigt men den nya tekniken verkar faktiskt vara något att ha om man får tro dom som provat. SF ska bygga en salong i Stockholm så hur det går får väl framtiden utvisa.

Något som inte hör framtiden till är dock den s.k. 4-D bion som jag testade på Tekniska museet. Tredimensionell film med rörliga stolar, dofter och interaktivitet utlovades. Filmen vi valde hette Bära eller brista på svenska och valet föll på den för att den visades med engelskt tal. Filmen visar upp olika byggnadstekniker genom historien och innehåller många snygga och pampiga sekvenser av pyramider, skyskrapor och broar osv. I 3-D. Vet inte om det var den ”nya 3-D tekniken” som visades upp men det var i vilket fall inte några grönröda glasögon (däremot var det glasögon) och det var allt som oftast riktigt läckert!

Problemet var den där fjärde dimensionen... Första gången det sparkade till i mitt ryggstöd var jag på väg att vända mig om och blänga surt på grannen bakom innan jag insåg att det var någon slags irriterande effekt. Problemet är att det finns bara ett begränsat antal saker som den där stolen man sitter i kan göra så ofta blir det bara krystat. Man utgår inte från vilken effekt som skulle kunna förhöja filmen utan från vilken av de tillgängliga effekterna som kan klämmas in i en given scen. Bank i ryggen, bank under stolen, rök, vattenånga och en vidrig tvålaktig lukt som ska förhöja illusionen av en skog. Mest av allt sitter man dock bara och åker omkring lite fram- och tillbaka i sin stol, gärna till helt omotiverade bilscener som är inslängda för att få en ursäkt för lite stolvickning.

Ett antal värdelösa tv-serier genom åren borde ha lärt läxan att ”interaktivt” inte automatiskt är samma sak som ”bra”. Men här ska det vara just interaktivt så filmen avbryts mitt i för några tråkiga frågor som man får besvara med en knapptryckning på en dosa. (Min blygsamhet förbjuder mig att nämna att jag var salongens vinnare denna visning, vilket redovisades med en spotlight som lyste upp mig...)

Nu vet jag inte om den här filmen är representativ men den hade dessutom en irriterande berättarröst som mest påminde om Americas funniest home videos. Fast målgruppen är väl barn och dom tycker nog att det kan vara väldigt roligt. För egen del hade det räckt med snygga vyer i 3-D.

:-(

Platinakund?!

Vafalls? Kände mig nöjd när jag tog klivet från guldkund till platinakund på Discshop. Fattade inte då att man inte får behålla sin status bara för att man har uppnått den. Nädå, för att bibehålla den måste man upp i 8 000 p varje år.

Hmmm... snålt av Discshop! Orkar inte jobba för det men å andra sidan verkar det ju rulla på rätt bra av sig själv...

Royal Rumble 1989 & 1990

Wrestlingtemat med anledning av The Wrestler fortsätter. Blir nästan irriterad över vilken orättvisa det är att jag sitter med den här filmen i mitt knä och knappt bryr mig utan ser den som ”rätt kul”. För en knappa 20 år sen hade MÖRDAT för tillgång till den här.

Av alla årliga WWF-galor var Royal Rumble min favorit och i den här utgåvan ingår galorna från 1989 och 1990. Det är upplägget i Royal Rumble som gör det så fantastiskt underhållande: De trettio deltagarna börjar med att dra varsin lott med ett nummer (givetvis fejk). Nummer ett och två börjar i ringen och sen kommer det in en ny brottare varannan minut tills alla 30 har anlänt. Brottare slås ut genom att slängas över översta repet och vinnare är siste man i ringen. Mycket enkelt. Det roliga är det konstanta kaoset, dom oväntade konflikterna och allianserna samt att de mest hatade brottarna alltid är dom som hänger med längst.

Utöver den stora finalen ingår ett antal förmatcher som i regel är tämligen ointressanta.

Bilden är i 4:3 och bildkvaliteten är av 20 år gammal tv-kvalitet dvs. inget vidare. Men det var ju såhär det såg ut när det sändes.

Royal Rumble är både dumt och väldigt underhållande. Måste köpa på mig fler!

:-)

Hitman Hart - Wrestling with Shadows

Som väntat blev det en liten wrestlinghype i mitt huvud efter att ha sett The Wrestler. Såg dokumentären Wrestling with shadows på tv för ett antal år sedan och då hade jag ingen aning om händelserna den skildrar. Däremot orsakade den då en liten wrestlinghype för mig... Och härmed är den införskaffad!

Vad man än tycker om wrestling tror jag många kan få ut väldigt mycket av denna lysande dokumentär. Men att den blev så intressant var mest en slump. Det började med att man skulle spela in en dokumentär om dåtidens största stjärna, Bret Hart, om hans vånda mellan att överge WWF för WCW, om hur wrestlingen förändras i det att dom ”onda” blivit allt mer populära. Men utöver den berättelsen hamnade filmen mitt i en av de största skandalerna i wrestlingens historia och hade inte filmteamet uppmanat Hart att bära dold mikrofon hade ord fortfarande stått mot ord gällande vad som hände. Kortfattat: I en konspiration blev Hart lurad på sin titel i den händelse som fått namnet The Montreol screwjob. Jag rekommenderar att man ser filmen för att ta reda på hur det gick till och om inte annat finns nätet. Händelsen är minst sagt spektakulär.

Dokumentären är dock inte felfri. Den är vinklad och ledaren för konspirationen Vince McMahon framställs inte i sin bästa dager. Å andra sidan gör han inte mycket för att ändra på den osmickrande bilden av sig själv. Ett annat problem med filmen är att skildringen av en wrestlingkultur i förändring ibland känns lite väl förenklad.

Extramaterial består av en kort intressant intervju med upphovsmannen till filmen där han redogör för inspelningen samt vilket avtryck filmen och händelserna har fått.

:-)

The Wrestler

JN var hygglig nog att bjuda på förhandsvisning på bio vilket var trevligt! Dels för att filmen i sig verkade sevärd, dels för ämnet: Wrestling. Ja, wrestling. När jag blir intresserad av något har jag en tendens att bli besatt vilket har medfört att det finns en massa företeelser som jag satt mig in i mer eller mindre djupt och det kan röra sig om allt från Transformers till cigarrer. Det som dock förr eller senare brukar hända är att jag tappar intresset, hittar något nytt och spar företeelsen som ett fenomen att då och då kasta nostalgiska återblickar på.

Å ena sidan är det precis så med wrestling. Jag var intresserad men är det inte längre. Men det som skiljer wrestlingen från den absoluta majoriteten av intressen är hur pass stort mitt intresse för detta fenomen verkligen var. När jag blickar tillbaka på framförallt högstadieperioden ser jag framför mig någon som gillar en massa saker men som är totalt uppslukad av serietidningar, roll- och dataspel. Men lika vikigt, om inte mer, var faktiskt wrestling. Jepp, det är helt obegripligt för de flesta och kanske inte något man skriver överst i sitt CV. Men å andra sidan är jag lite för gammal för att ens orka skämmas.

Som för så många andra började det med att man i mellanstadiet kikade på nymodigheten kabel-tv på Sky channel eller Eurosport och råkade snubbla på WWF som då var i sina glansdagar. Det var mycket tilltalande att se dessa karismatiska jättar puckla på varandra och alla intriger runt omkring matcherna bidrog till förstklassig underhållning. Jag blev tvärfast. Jag lärde mig allt om alla brottare. Längd, vikt, entrémusik, titelhistorik, repertoar i ringen, ALLT. Det var en tid då jag inte indelade årstiderna efter väderlek utan efter dom stora galorna. Vinter var Royal Rumble, vår Wrestlemania, sommar Summer Slam och höst Survivor Series. Och matcherna som jag och min bror arrangerade på vår vind var legendariska. Kommer aldrig glömma det unisona skratt som avfyrades när vi såg inledningen av den första originalkassett vi kommit över. En allvarlig röst på bandet förklarade att wrestling utförs av professionella atleter och att man INTE ska prova det hemma...

Visserligen var det under den här tiden inte optimalt med tv-sändningarna eftersom Eurosport låg en vecka efter de amerikanska sändningarna samtidigt som de stora galorna, där de största matcherna avgjordes, släpade en månad. Så när galan väl sändes kände man redan till utgången i titelmatcherna. Trist, ja. Men det var ändå en tid när det sändes två shower i veckan så det blev mycket tittande.

Men mörkare tider stundade för helt plötsligt upphörde Eurosport att sända. Det år som förflöt från det till att ZTV drog igång visar nog rätt väl på hur pass besatt jag var. Min enda tillgång till information var helt beroende av nyckfylla tobakshandlares vilja eller ovilja att ta in WWF Magazine och gärna med någon månads fördröjning. Vilket med tanke på trycktiden innebar att jag nåddes av nyheterna flera månader efter att det hade hänt. Fast under den här tiden var jag mest nöjd om jag fick tag på en tidning över huvud taget. Idag är det svårt att föreställa sig eftersom detta var under de mörka bad old pre-internet days... Sen dök ZTV med Hoa Hoa Dahlgren och Bruno med pannbandet upp och det var glada dagar igen! Efter ett tag bytte dom till WCW och det var i den vevan som jag på riktigt hade börjat intressera mig för andra förbund än WWF samt för vad som pågår bakom kulisserna, för hur wrestling egentligen fungerar. Och det var någonstans där som jag tappade intresset helt. ZTV upphörde, TV5 gjorde ett katastrofalt försök med WWF men jag brydde mig inte längre.

Och så har det förblivit. Jag följer inte wrestling, jag har ingen lust att göra det men jag kommer alltid att ha en svag sida för fenomenet. Jag har till och från ägnat mig åt tv-spel med wrestling och lite då och då drabbas jag av en temporär besatthet. Som när TV sände den fantastiska Wrestling with Shadows, som när jag gick på en svensk wrestlingshow på Debaser Medis (vilket var sjukt kul) och som nu, när en sån här film dyker upp.

Det där blev en lång inledning och jag tänker faktiskt inte ägna filmen lika mycket energi. Storyn är enkel. Mickey Rourke spelar den avdankade f.d. stjärnan vid namn Randy ”The Ram” Robinson som hade sin storhetstid på 80-talet. Nu hankar han sig runt på små matcher med små gager samtidigt som hans kropp håller på att lägga av efter allt stryk den tagit genom åren. Han har dock inte ens råd med hyran varför idén föds till en jubileumsmatch mot hans gamla storfiende från när det begav sig: The Ayatollah! Mitt i den här vevan försöker han ta upp kontakten med sin dotter samt uppvakta den lite till åren komna strippan vars yrkessituation på många vis speglar hans egen.

Mycket har sagts om Mickey Rourkes insats och den är verkligen fantastisk! Det gör fruktansvärt ont att se honom med alla ärr, både mentala och fysiska. Han lyckas galant med att visa upp båda dessa aspekter, den inre smärtan hos en person som försöker ordna till saker och ting men inte förmår. Och den yttre där varje steg han tar ser ut att göra ont. Rourke sätter den här rollprestationen från början till slut men även Marisa Tomei som spelar strippan gör en strålande insats!

Men det jag gillar mest är antagligen att wrestlingen skildras så bra. Scenerna backstage när matcherna planeras är oerhört fascinerande även om dom antagligen gör att den som inte gillar wrestling sannolikt tycker att det är ännu mer märkligt än innan. Själva matcherna är oerhört bra koreograferade och bidrar med en väldigt bra närvarokänsla. Sen tycker jag att filmen lyckas med att visa att den vanligaste invändningen mot wrestling, att det ”är fejk”, är irrelevant. Jepp, det är koreograferat, jepp, det är uppgjort i förväg och jepp, det innehåller inslag av skådespeleri. Men det betyder ju inte att riskerna inte är äkta eller att de fysiska prestationerna inte kan vara oerhört imponerande. Så... fejk, jag vet inte? (Och för övrigt är det en konstig invändning att något inte skulle kunna vara underhållande bara för att det är en föreställning. Jag menar, Star wars blir väl inte mindre underhållande bara för att det inte är en dokumentär?)

The Wrestler är egentligen från 2008 och jag konstaterar att det rör sig om en av förra årets bästa filmer!

:-D

Fula, skitiga & elaka

Den italienska filmen Brutti sporchi e cattivi som på svenska fått titeln Fula, skitiga och elaka brukar dyka upp på en och annan lista över 70-talets bästa filmer vilket har fått mig lite nyfiken. När baksidetexten beskriver en film från sydligare breddgrader med klyschan ”mustig” kan det vara skäl att låta varningsklockorna ringa. Men i det här fallet är det en fullständigt adekvat benämning då Fula, skitiga och elaka är just väldigt, väldigt mustig... Filmens titel träffar mitt i prick. Man får följa en enorm familj där alla är mer eller mindre fula, skitiga och elaka. Filmens poäng verkar vara att stapla så mycket snusk och elakheter som möjligt och den lyckas väl. Det var länge sen jag såg en så sjuk film. Filmer där alla går omkring och skriker och bråkar blir lätt påfrestande men här fungerar det rätt väl och faktum är att den innehåller många riktigt roliga om än sjuka scener.

Bildkvaliteten på denna DVD är bra även om det är synd att det inte ingår något extramaterial. Ljudet är i mono och filmen är förpackad i en snygg pappkartong.

Fula, skitiga och elaka är underhållande om man gillar det makabra. Men att det skulle vara en av 70-talets bästa filmer stämmer inte alls.

:-I

The Ice Storm

Befinner mig som sagt i en fas där jag ser om gamla godingar. I fallet med The ice storm visade det sig vara synnerligen lyckat eftersom jag hade glömt det mesta. Mindes mest swingersscenen med bilnycklarna samt att det var ett himla oväder.

The ice storm innehåller dock mycket mer än så! Amerikansk förortsmedelklass med ångest är ofta ett tacksamt ämne att göra film på och så även här. De flesta relationerna verkar vara mer eller mindre dysfunktionella och de flesta rollerna verkar bära på någon slags besvikelse. Som jag ser det är filmens egentliga kärna sex i allmänhet och sexuella tabun i synnerhet. Ang Lee lyckas faktiskt med balansnumret att visa upp en del rätt urflippade saker på ett ganska vackert vis. Och filmens utseende i sig är givetvis fantastiskt som det brukar när Ang Lee står för regi. Som så ofta tjatar jag lite om hur bra skådisarna är och det är dom även här! Som en parentes är det kul att se en ung Spiderman och en ung Frodo på rollistan.

Bildkvaliteten är sådär men ljudet bra och är en viktig komponent i att förmedla stämningen, framförallt i de scener där vädret spelar en central roll. Tyvärr saknas extramaterial och dessutom är framsidan gräsligt ful.

Jag tycker att Ang Lee har tappat lite på sista tiden men The Ice storm är en påminnelse om vad han kan. Antagligen är det hans bästa film!

:-)

Papillon

Det är intressant när man har fullständigt fel uppfattning om en film och så var det med Papillon. Minns någon gång på tidigt 90-tal där trailern gick på nymodigheten kabel-tv. Jag hade ingen aning om vad det var för något men tyckte att den verkade väldigt seg och högtravande, som någon slags Cinema paradiso. Och det är väl inget fel på Cinema paradiso i sig men det var inget som jag var sugen att bekanta mig med.

Och visst visar sig Papillon vara väldigt seg men utöver det bjöd den på en rejäl överraskning. Filmen är nämligen otroligt brutal. Till att börja med kan konstateras att de flesta rollerna spelas av amerikaner som talar engelska men som ska föreställa vara fransmän. Lite irriterande men det är något man får släppa. Storyn går ut på att Steve McQueen döms för ett mord och ska avtjäna sitt straff i en ökänd fångkoloni i Franska Guyana. Under ditresan stöter han på Dustin Hoffman som spelar en falskmyntare med flaskbottnar till glasögon och som betalar McQueen för beskydd. Filmens fokus är på de två och deras livslånga vänskap under alla vedermödor i fängelse, på flykt och allt vad dom drabbas av. Båda skådespelarna levererar helt fantastiska prestationer!

Papillon innehåller rejäla doser av den amerikanska 70-talsfilmens adelsmärken: Det är långsamt, brutalt och stämningen är kompakt. Om det är väl berättat är det otroligt hur man kan sugas in i en film med en sådant tempo till skillnad från en med snabbare klipp. Och Papillon är otroligt väl berättad. Samt som sagt väldigt brutal. Dels i oerhört råa våldsskildringar och rent äckel, dels i hur den så obehagligt effektivt lyckas förmedla en uns av hur det måste vara att sitta i isoleringscell. Alla som i tid och otid automatiskt gapar efter hårdare straff bör kasta ett öga på Papillon vilken ger en bra belysning om det där med orsak och verkan i dylika sammanhang.

Tyvärr är bildkvaliteten på filmen inget vidare. Många, men inte alla, scener är tråkigt suddiga. Extramaterialet består av en kort dokumentär från 70-talet som i och för sig var intressant men det känns tunt.

Papillon är en ordentlig omskakning som ännu en gång påminner om att det inte var bättre förr, förutom vad gäller filmen på 70-talet då.

:-D