Annie Hall

Ligger lite efter och måste skynda på nu…

Annie Hall var en (om jag får säga det själv) perfekt bröllopspresent till frugan! Det är en gammal favorit jag sett jag vet inte hur många gånger men som hittills saknats i vårt hem. Såg nu om den på kvällen på bröllopsdagen och den är ju precis så där bra som man vill minnas! Kan inte riktigt bestämma mig för om Manhattan eller Annie Hall är min favorit Woody Allen? När man sett en utav dom brukar det vara just den som är bäst, då. Så just nu är alltså Annie Hall nummer ett! I den här rollen är Woody Allen exakt den Woody Allen som man förknippar honom med och som publiken lite för ofta kräver att han ska göra om och om igen. Vilket såklart inte är så konstigt med tanke på hur otroligt rolig och bra han är här! Dessutom är det läskigt att konstatera hur pass lik han är mig själv när det gäller nervositet, defaitism och förakt. Sammanträffande eller har min personlighet formats av för många Woody Allen filmer? Hur som helst är Annie Hall en av de bästa komedier som någonsin gjorts, en riktig klassiker!

:-D

Goda tider!

Goda tider just nu! Håller på med dubbel-disc utgåvan av 300. Pan’s Labyrinth och nyutgåvan med extra allt av Taxi Driver ligger i hyllan. Och nästa vecka kommer förlängda versionen av Miami Vice!

Tillägg: Glömde nämna Kissology vol. 2, som nu finns att köpa!

:-D

The King of Comedy

King of comedy är en gammal favorit som jag sett otaliga gånger. Då priset nu var bra tyckte jag att det var läge att lägga till den till samlingen. Samt se om den.

Filmen är från 1983 men frågorna den behandlar är precis lika relevanta idag. I grund och botten handlar det om kändisvärlden, hur kändisar blir betraktade som gudar och vad desperata människor är villiga att göra för att få bli del av den världen. Robert De Niro är suverän som den tragiske, talanglösa och mycket obehagliga Rupert Pupkin. Dessutom kul med en Scorsese/De Niro-film där han spelar en riktigt looser. Det är otroligt jobbigt att behöva se honom göra bort sig, hur han tror att han har talang för att bli en komiker, hur han förödmjukar sig själv fram till det oundvikliga slutet då Pupkin blir riktigt desperat. För till slut inser han att han aldrig kommer få en chans att uppträda i tv varpå han kidnappar programledaren (spelad av Jerry Lewis) och genom utpressning äntligen lyckas få göra det där framträdandet. Dock är filmens sista scen central. För när Pupkin blir utsläppt från fängelset lyckas han bli en kändis i alla fall, inte för hans talang som komiker, utan för hans berättelse om kidnappningen. Som sagt, filmen är minst lika relevant idag... En fantastiskt bra och tänkvärd film!

Dassig bild och stereo gör en inte så glad, även om det inte är något större problem i den här typen av film. Den medföljande dokumentären där dom inte fått med intervjuer med varken De Niro eller Lewis känns tunn.

:-D

Apocalypto

Jag älskar tidsresor och är dessutom en av de få som verkligen gillade Mel Gibsons Passion of the Christ. Så när jag hyrde Apocalypto såg jag framför mig hur jag skulle bjudas på en skitsnygg film och en övertygande tidsresa.

Och jag tycker att jag fick det jag hade hoppats på. Det är väldigt mycket Mel Gibson, dvs. snygga vyer, inzoomningar i närbild, slow motion, långsamt, pretentiöst och väldigt våldsamt. Man behöver inte tycka om det, men det är något med Mel Gibsons rätt galna idéer som tilltalar mig. Högbudget med totalt okända skådisar som alla talar ett språk som en normal biopublik inte förstår är något som det inte finns utrymme för inom Hollywood. Gibson skiter i det och återigen kör han sin grej och det måste man ändå ge honom cred för. Dessutom gillar jag resultatet! Ok för att det är lite buskis i början, ok för att det är lite väl långsökt ibland och ok för att det är lite fånigt pretentiöst. Men jag köper allt det här för bilderna är så otroligt hänförande! Filmen är helt enkelt fantastiskt vacker, allt från landskapsvyerna till dom där otaliga inzoomningarna där man får skärskåda hur mycket arbete som ligger bakom rekvisitan. Skådespeleri och story kommer helt klart i andra hand, i första hand är det en fröjd för ögat. Det är så långt ifrån tv-teater man kan komma, det här är film! Kliché brukar normalt användas som ett skällsord men jag håller inte med, för det beror på sammanhanget. Apocalypto lagrar nämligen kliché på kliché och jag gillar det: Indianer jagar i djungeln, Maya-folket förtrycker mindre stam, Maya-tempel med människooffer där hjärtan skärs ut och visas för offret, solförmörkelse. I det läget sitter jag och hoppas på att innan filmen är slut ska få en jaguar och lite conquistadorer och det visar sig att man får precis det. Eller rättare sagt blev det ännu bättre eftersom det blev inte bara en vanlig jaguar utan en svart panter, snyggt! Alla dessa klichéer var vad jag sökte efter och var vad jag fick. Är den då så våldsam som det sägs? Tja, helt klart är att den är väldigt våldsam. Finns många filmer som är mycket värre, men Apocalypto är ingenting för den känslige.

Den tekniska kvaliteten på bilden är helt suverän, verkligen fantastiska färger och kontraster! Vidare finns inget att invända mot det atomsfäriska DTS-spåret! Extramaterialet bestod av en dokumentär som gav en känsla av arbetet bakom kulisserna, främst rekvisitan och den var rätt intressant. Utöver det en bortklippt scen, en trailer och lite annat smått. (Faktum är att alla DVD innehåller en trailer och ibland lite stillbilder men det här är sista gången jag nämner eftersom det är så ointressant. Hädanefter kommer jag nämna bara om det inte finns en trailer eller något annat man förväntar sig, t.ex. ”interaktiva menyer”, som var ett försäljningsargument för bara några år sedan…)

:-)

28 dagar senare

28 dagar senare är en av de där filmerna jag givetvis borde ha sett för länge sen men vilket av någon anledning aldrig blivit av. Började kolla på den när den gick på tv för några år sedan men minns inte riktigt omständigheterna, varför såg jag inte klart den? Nu har PL med fler tjatat ett tag, så jag tackade ja till ett lån (bussigt va?). (Rent tekniskt är det inte utgåvan ovan som jag lånade, utan en sådan där bisarr hybrid mellan filmer som inte har något med varandra och göra, i det här fallet Nattens väktare samt 28 dagar senare).

Vissa puritaner skulle säga att det här inte är en riktigt zombie-film eftersom det handlar om ett virus, eller vad nu invändningen går ut på? Men förmår man höja blicken bara något handlar det såklart om en zombie-film. Man har lånat mycket från George Romero’s (av någon anledning betraktade som klassiska?) filmer. Men det är spännande och man vet inte vad som ska hända härnäst och spänningen förstärks av faktumet att flera av hjältarna dör under filmens gång. Dynamiken mellan de olika personerna som hamnat i den här extraordinära situationen skildras skickligt, man verkligen känner för dom. Nu för tiden kan ju zombies dessutom springa vilket ökar på spänningsmomentet rätt rejält! Dessutom ser det riktigt bra ut och det finns flera, av olika anledningar, läckra scener: Från den fantastiska inledningen där huvudpersonen går genom ett helt öde London (som alla sett) till dom skakiga tajta scenerna när zombies försöker käka upp folk. Ett väl utfört hantverk! Uppföljaren är på gång nu och jag är nyfiken.

Inga direkta klagomål på den tekniska kvaliteten. Extramaterialet har jag inte tittat på allt för mycket, en seriös (eller?) dokumentär om hotet från diverse virus kändes inte tillräckligt intressant, det alternativa slutet var sådär, bortklippta scener och kommentarspår hoppade jag över. Har för mycket film att se nu, måste sålla!

:-)

RoboCop - Trilogy

RoboCop är en av det där dussintalet filmer som totalt fängslade mig som tonåring och som därigenom lagt grunden för min smak vad gäller film. Uppföljaren såg jag i samma veva och jag minns att jag kände mig något besviken då. När den tredje filmen kom hade jag släppt RoboCop så hittills hade jag alltså inte sett den. Tyckte det var läge att köpa boxen framförallt för att bjuda mig själv på en nostalgisk resa.


RoboCop

Just den här utgåvan innehåller två versioner av den första filmen, dels originalversionen och dels en s.k. directors cut. Den sistnämnda innehåller lite mer blod och de bortklippta scenerna är integrerade i filmen, dock inte så sömlöst som dom hävdar. Ibland dyker det upp små hack mellan dessa scener. Men det känns skönt att konstatera att jag inte blev besviken, att RoboCop är en riktigt bra film som står sig efter alla år! Det supertöntiga namnet till trots är RoboCop faktiskt en mångdimensionell film proppad med satir, politik, action och till och med personligt sökande. Man får allt, inte minst ett massa skratt! Den ansträngda budgeten till trots är det även en designmässig triumf. Allt från RoboCop själv till ED-209 till polisuniformerna till kostymer är supergenomtänkt och ser förbannat bra ut. Måste även nämna dom mattsvarta polisbilarna som jag trots att jag inte vet ett dugg om bilar alltid tycket sett så där lagom futuristiska och coola ut. Nämnde jag musiken förresten? Klassiker den med! RoboCop är späckad med så mycket att den tål att ses om gång på gång.

Den tekniska kvaliteten är dock lite tveksam. Man har lekt med färgkorrigering lite för mycket och ibland ser det lite skumt ut. Ljudet är inte särskilt kul. Visserligen var originalmixen tydligen bara i stereo, men man kunde kanske lekt lite mer när man överförde det till 5.1. Extramaterialet finns det dock inget att klaga på! Ett kommentarspår med regissören Paul Verhoeven är väldigt intressant, han har verkligen mycket att säga. Dokumentären där skäggiga män får tillfälle att grubbla över filmen i efterhand var välgjord och informativ. Utöver den finns även lite annat smågodis.

:-D


RoboCop 2

Var som sagt lite besviken när jag såg uppföljaren till RoboCop för första gången för ett antal år sedan och tyvärr har den inte åldrats med värdighet. Framförallt kanske det märks i bildspråket, det känns trist att hänga ut gamle Irvin Kershner (för evigt berömd som regissören av Rymdimperiet slår tillbaka), men hans stil fungerar inte, det är inte alls lika dynamiskt som Verhoevens första film. Det känns billigt och tv-mässigt. Där skurkarna i den första filmen är obehagliga känns det bara på låtsas här, tramsigt. Ett annat exempel på trams är när RoboCop smyger omkring och gömmer sig bakom en pelare för att tjuvlyssna, det är liksom inte hans grej. Det nya plåtmonstret är rätt coolt, dock inte i närheten av ED-209. RoboCop 2 verkar vara ett försök att göra en mer extrem version av den första filmen, problemet är att känslan saknas. Det är tråkigt att konstatera för det finns en massa bra grejer i filmen och ett uppenbart bra manus skymtar förbi då och då. Frustrerande!

Rent tekniskt ser den dock bra ut och låter helt ok.

:-(


RoboCop 3

Skulle kunna göra någon poäng om varför den här filmen är ett absolut hån mot den första. Om att den ser så billig ut, att den är så dum på alla plan. Ofta är det roligare att skriva sågningar än hyllningar, men jag orkar inte. Tro mig, den här filmen är så sjukt usel att det inte finns någonting alls värt att kommentera. Usel på ALLA plan. Hur tänkte dom???

:-=


Så här i efterhand känns det kanske lite onödigt att ha köpt boxen med tanke på andra och tredje filmens kvalitet. Den första räcker gott.

Darling

Nej, det är inte jag som valde film att hyra inför fredagskvällen… Å andra sidan är det väl inte fel att vidga vyerna lite då och då? Det har ju varit mycket snack om den här filmen och om inte annat så är Marianne Ahrens ”ursäkt” i DN bland det konstigaste och mest humoristiska i år, se länk. Oombedd vill hon be om ursäkt, men lyckas förvandla denna ”ursäkt” till en utläggning om hennes förträffligt högtstående liv samt det helt bisarra faktumet att hon inte ville stödja filmer som innehåller karaktärer som inte påminner om hennes egen umgängeskrets. Va??? Hon lyckas göra inte mindre än tre självmål på sig själv. Humor!

Så filmen. Parallellt följer vi blåst Östermalms-bimbo samt en destruktivt snäll gubbe vars vägar möts som anställda på McDonald’s när de av olika skäl fått ekonomiska problem. Jag brukar ofta debattera med folk kring frågan varför dialogen i svensk film så sällan känns äkta? Jag tror inte att det är för att svenska skådisar är dåliga, men kan det vara så att det beror på att dom i princip uteslutande även är teaterskådespelare och att det därför oundvikligen blir lite väl teatraliskt? Eller är det kanske så att det svenska språket ligger så nära att det blir lätt att upptäcka när det inte känns äkta, att all film egentligen lider av samma problem men att det endast är hos svensk film man förmår se det? I fallet Darling kan man i alla fall avskriva teori nummer ett då skådisarna och då framförallt huvudrollsinnehavaren Michelle Meadows är så sävlig och tonårskorkad och långt ifrån teatraliskt som går att komma. Hon är totalt tom och ointressant. Samtidigt är det hela en nidbild över Stureplan som aldrig känns äkta. Självklart ligger något i den, men det är en förstärkt bild. Så kalla är inte dom människorna, i alla fall inte på ytan. Men filmens största behållning är ändå Michael Segerström i rollen som Bernad, den alltid lika optimistiske mannen som allt bara går åt helvete för hela tiden. Det är just den rolltolkningen, de öden han möter som får det att knyta sig i magen på en är vad som gör den här filmen till högst sevärd.

Bildöverföringen är dock inte helt lyckad, det ser verkligen dassigt ut. Vilket hade varit ok om man ville förmedla någon slags dokumentär känsla. Men då man valt att visa en förhöjd verklighet är det lite trist. Än värre är dock faktumet att läppsynkningen som så ofta inte funkar i svensk film. Otroligt irriterande!

:-)

The Simpsons - filmen

Varit på bio och inledningsvis: Vilken usel titel! Men jag älskar verkligen Simpsons och har gjort det så länge jag kan minnas. Eller i alla fall så länge det har sänts i svensk tv. Jag minns så väl när det första avsnittet skulle sändas på TV3 någon gång i början på 90-talet och hur jag inför premiären hade läst på. Jag blev inte besviken och sedan dess har jag varit fast, Simpsons är liksom en del av mitt liv. Inför filmen har jag känt mig skeptisk, att göra film av tv-serier blir nästan aldrig bra och vad är poängen, serien räcker väl gott som den är? Men nu är filmen här och givetvis var jag tvungen att gå.

På sätt och vis hade jag rätt, jag vidhåller att tre avsnitt av Simpsons i rad är roligare än den här filmen. Å andra sidan är det som entusiast roligt att se Simpsons i ett annat sammanhang. Det är kul med det stora formatet, fett ljud, mer avancerade animationer samt möjligheten att göra det lite grövre. Men mer som kuriosa än kvalitet. Största problemet är det vanliga när det gäller tv till film: I det större och längre formatet måste man tillföra en större story, något som tv-seriens dynamik inte riktigt klarar att bära upp. Problem nummer två är att det är lite väl mycket ”action” som mest går ut på att folk slår sig vilket jag antar att man tagit till för att locka en lite bredare publik än de inbitna fansen. Vilket verkade funka i alla fall den salongen jag besökte. Men det finns ingen anledning att överdriva det negativa, filmen är späckad med bra skämt och för ett fan är den ett måste!

:-I

Heat

Ibland lyckas jag verkligen förvåna mig själv. För att inte bli lurad har jag järnkoll på alla utgåvor av filmer jag tänker köpa och har en lång lista som jag ständigt uppdaterar och Heat har legat på denna ett bra tag. Så sjunker den till 99 kr och jag slår till! Men ibland spelar det ingen roll hur mycket man än förbereder sig, för om du i det avgörande ögonblicket klickar på enkeldisc-utgåvan med samma pris slutar det ändå med att du sitter där och känner dig lurad. Dessutom upptäckte jag inte misstaget när jag fick hem filmen, för den åkte rakt in i hyllan, utan först efter att returrätten hade upphört. Så det var bara att köpa den, igen. Nåväl, så fattlig blev jag inte pga. detta och dessutom har jag härmed inhandlat årets första julklapp! Tur att det ändå inte är någon som läser den här bloggen…

När jag sätter på en film av Michael Mann påminns jag alltid att det där uttalandet om att ”jag gillar inte action” inte riktigt stämmer. Heat är en riktigt grym film och en, kanske den, främsta anledningen till att den är så bra är just actionmomenten. Om det är något som Mann kan så är det spänning. Man sitter verkligen på nålar när det är meningen att man ska göra det, Heat är verkligen snortajt! På något vis lyckas Mann kombinera det storslagna med det realistiska och jag fattar faktiskt inte hur han får till det? Ofta brukar det vara antingen eller, antingen maffigt och snyggt men med känslan av att det är film. Eller småskaligt och realistiskt. Men inte i Heat. Här förenas känslan av ett lite för spektakulärt rån med känslan av att just så skulle det kunna gå till. Å ena sidan får man skitsnygga bilder, helikopterperspektiv över LA, eller varför inte De Niro (skurken?) i iskallt blå färgton, med en pistol på bordet och en utsikt värd att döda för. Å andra sidan scener där Al Pacino (hjälten?) förhör sina sopiga informatörer och inte verkar komma någon vart. Klart att det inte är 100% dokumentärt, men det känns ändå så okonstlat. Till största delen beror det säkert på att filmen är så väl förankrad i verkligheten, vilket framgår av extramaterialet.

Även om filmen lanserades som det stora mötet mellan karaktärsskådespelar-giganterna De Niro och Pacino hamnar just den aspekten lite i skymundan. Givetvis är båda två som alltid helt suveräna, men det är inte deras insatser som är filmens största styrka. Istället imponerar det stora persongalleriet. Även om det inte ges någon förklaring av varje persons bakgrund så känner man sig ändå helt övertygad om allt är genomtänkt (och extramaterialet bekräftar att man kände rätt). Sen kan man inte prata om Heat utan att nämna scenen efter bankrånet som visuellt, men framförallt audiellt, är bland det läckraste jag sett/hört!

På specialutgåvan finns en drös extramaterial: Till att börja med ett kommentarspår med Michael Mann som tyvärr är lite segt. Det är lite för långa pauser och det mesta av vad han har att säga framkommer ändå i de intressanta dokumentärerna. I dom får man inblick i hur pass mycket arbete som gjordes inför inspelningen för att det skulle bli så realistiskt som möjligt. Mann lyckas åtminstone att övertyga mig om att han har koll på de här världarna. Sen finns även en drös korta bortklippta scener.

:-D