Ofta är det väl bra med såna här filmer, som visar upp en viktig person och centrala skeenden som jag inbillar mig att de flesta aldrig hört talas om. I alla fall jag hade inte hört talas om den förste öppet (?) homosexuella politikern i USA, Harvey Milk, eller hans öde. Efter att ha sett Milk (2008) har jag nu koll. Just det är styrkan med filmen, att den visar upp den kamp han och rörelsen han ingick i förde. Och Penn är så bra som man har hört. Fenomenal.
Men tyvärr håller inte filmen. Det är svårt att sätta finger på men det är något med när något med det här med att försöka peka på något VIKTIGT som lätt gör att det inte känns på riktigt. Det känns bitvis överdrivet och nästan som en serietidning. Man tar i så man spricker och känslorna svallar men jag kan inte riktigt ta det på allvar. Tyvärr.
Bortklippta scener och minidokumentärer hann jag inte med.
Milk är intressant och lärorik film som tyvärr lite lite av nu-tar-vi-i-så-att-vi-kan-vinna-en-Oscar-syndromet.
:-I
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar