Heartbreak Hotel

Dags för nästa sammanträde i Club Kalkon, den samling människor som med ojämna mellanrum träffas för att plåga oss igenom (svensk) kalkonfilm. Exakt vilka kriterier som gäller för att platsa debatteras men Nutley/Bergström har visat sig vara ett säkert kort...

Den här gången tänkte jag faktiskt att jag skulle försöka låta bli att automatiskt såga längs fotknölarna. Jag menar, Heartbreak hotel (2006) är en film som gick bra på bio och som på sina håll fått hyfsade betyg. Jag ville i all min storsinthet ge den här filmen en tvåa. Men det går inte. Det här är så provocerande dåligt att jag saknar ord. Igen. Och den här gången orkar jag inte skriva så mycket om filmen för den är det gamla vanliga: ÖVERTYDLIGT, en totalt överspelande Helena Bergström (gråt? check!), obegripligt, klyschigt, bakvänt etc.

Det värsta är dock myten om att Nutley ”med sitt utländska perspektiv kan sätta fingret på Sverige som ingen annan”, eller vad det nu är som påstås. Vad snackar dom om??? Skulle det här vara Sverige? JAG känner då inte igen mig. I Angel misslyckas Nutley med att skildra musikbranschen, här misslyckas han med att skildra något så basalt som att gå på krogen. Han måste verkligen sitta isolerad i en stuga någonstans, läsa om ett fenomen och sen göra en film. Vilket han väl får göra om man vill. Men hur folk kan köpa skiten övergår mitt förstånd? Axplock: Två medelålders kvinnor blir vänner genom en gynekologincident. Kvinnor ska minsann få ta plats. Och ha kul, t.ex. med en Jättedildo, så frigjort. Och få åka motorcykel och dansa till Nanne Grönvall på gamla Alladin vid Norra bantorget. En obegriplig och tandlös (?) Claes Månsson smyger omkring i buskarna och i en usel cameo provar Jill Johnsson hattar i en hattaffär i London. Vilken stark inre resa dessa svenska Thelma och Louise gör!

Fy fan.

:-=